Amie Bramme Sey.
Solen ligger på. Jag sitter på en uteservering på Södermalm. Snart ska en rasist förpesta luften med sina åsikter, men än så länge sitter jag helt ostört och njuter av sommaren.
Det är fullt av folk runt mig. Människor som, precis som jag, har tid och råd att betala över hundralappen för lunch på café. En man går förbi, han sträcker ut sin hand, ber om kronor. Han är helt tyst, men den öppna handen, kläderna, tröttheten, hudfärgen talar. Jag är den enda som möter hans blick när jag säger att jag tyvärr inte har lösa pengar. Han får inte en krona av någon. Hans existens är inte erkänd av någon. Ingen på uteserveringen visar tecken på att vara varken störd eller berörd. Ingen utom jag, och en servitris.
Servitrisen börjar vifta häftigt efter honom när han är på väg bort. Som när du viftar bort en irriterande fluga, en smutsig stadsduva. Baksidan av handen vänd mot honom. Hon skakar på huvudet. Mumlar och väser för sig själv. Ett äldre par nickar instämmande, och utbyter insiktsfulla blickar med servitrisen som ställer sig intill paret och berättar hur ”de där” kommer hit oftare, att ”de” ibland rentav får för sig att komma in på cafét. Det äldre paret häpnar av äckel, instämmer och påpekar att det inte finns en enda tunnelbanestation befriad från ”såna där”. Det är när servitrisen konstaterar att människor som tigger ska skickas ut ur Sverige, ”ut med dem bara!”, det är då jag tappar det.
Jag frågar vad hon menar. Jag ber henne att upprepa vad hon sa. Jag talar om att jag tappar matlusten när salladen kommer med en rutten människosyn vid sidan av. Hon svarar att jag ska sluta tjuvlyssna på hennes samtal. Hon svarar att hon har rätt till sin åsikt. Hon skrattar, hon skakar på huvudet, hon himlar med ögonen åt det allierade äldre paret.
Jag går in till mannen som står i kassan. Eftersom jag har fikat på Vurma i flera år så vet jag att det är ägaren. Jag talar om vad som precis hänt. Han tittar på mig, oförstående. Jag förklarar att jag vägrar sitta och äta min lunch medan en anställd spyr ur sig rasistisk galla bredvid mig. Han ser oberörd ut, och in kommer servitrisen. Hon fortsätter skaka på huvudet och le, säger att hon minsann inte är rasist, det sjuka här är ju egentligen att jag har tjuvlyssnat på deras konversation. Caféägaren nickar instämmande och påminner mig om att alla har rätt till sina åsikter. Samtliga cafégäster som var oberörda när mannen bad om kronor, när servitrisen viftade bort honom som en byracka, förblir lika oberörda nu när jag skriker.
Jag är väl medveten om demokratiska grunder. Jag vet också att man inte tjuvlyssnar på folks konversationer. Men grejen är att jag inte tjuvlyssnade. Jag behövde absolut inte anstränga mig för att höra hennes rasistiska åsikter. Hon ansträngde sig inte för att dämpa sig – av den enkla anledningen att det inte är något uppseendeväckande att fälla rasistiska kommentarer. Det är inte radikalt eller fult att tycka att tiggare är mindre värda, att de ska skickas ut ur landet. Samhället vi lever i idag genomsyras av acceptans inför rasism och förtryck. Folk häver ur sig att ”de ska ut ur landet” utan att själva anse att det är en rasistisk åsikt. Och varför skulle just de dämpa sig, när ingen annan bryr sig?
Jag undrar hur tydlig rasismen måste bli innan människor ska börja reagera. Hur uppenbart förtrycket måste vara innan du säger ifrån. Vid blickar fyllda av äckel? En spottloska? Fysisk misshandel? Hur ska vi hejda rasismen när merparten inte ens reagerar när människor fråntas sitt mänskliga värde, och blir behandlade som djur? Hur ska vi kunna krossa förtryckande strukturer, när gemene man inte vill erkänna dem?
Amie Bramme Sey är programledare i SR Metropol, DJ och skribent. Hon har tidigare bjudit oss på en stjärnprydd nöjesguidning.
