Almost famous - Dreamboy

Bjud Ludwig Bell på en öl, och du har garanterad underhållning för en hel kväll. Hans svada är lika spretande och underhållande som Dreamboys pop, och vi spårar ideligen iväg i Solna-minnen om Apromus generösa utskänkningsprinciper, i AIK-beundran och i Grand Hotel-anekdoter från Ludwigs många år som piccolo. Men vi har träffats för att tala om Dreamboys debutalbum, som äntligen finns i butik.
Texterna handlar mycket om att bli äldre. Hur var din ungdomstid egentligen?
    — Som de flesta andras. Jag var nervös, rädd, och försökte anpassa mig för att inte riskera spö. Jag hade en pluggisperiod, jag ingick i nördgänget, och så läste jag sportsidorna för att kunna hänga med när sportfånarna pratade. Det fanns ett gitarrgäng också, som hade tagit ut Nirvanalåtar och verkade coola, men dem vågade jag aldrig närma mig. Jag brukade ligga och undra om jag sagt något fel till någon under dagen. Det var en tid av klump i magen.
Folk retade mig för att jag hade skjorta och kavaj, ”har morsan lagt fram kläderna?” Det hade hon ju, men jag började gilla preppystilen så jag fortsatte.
Youth is wasted on the young.
    — George Bernard Shaw. Precis. Men att man mår så dåligt gör ju samtidigt att man drömmer om framtiden, och planerar. Jag var säker på att jag skulle flytta från Solna, att jag skulle resa. Nu blev det inte så, jag bor tvärs över gatan från där jag växte upp, och jag har inte rest. Men drömmarna höll mig vid liv.
Vilket råd skulle du vilja ge ungdomar av idag?
    — Det har jag gjort. I somras på nattbussen hamnade jag i samtal med tre 15-åriga tjejer, som var på väg till någon fest i Sundbyberg. De hade olika typer av killproblem alla tre, ”den här killen som jag gillar jättemycket började liksom hålla på med min bästa kompis, typ precis framför mig, liksom, ja ba, jag fattar ingenting”. Det enda jag kunde komma på att säga var att det kommer att ordna sig. Jag tror faktiskt att de blev nöjda. Tänk om man bara hade vetat, i den åldern, att det faktiskt kommer att ordna sig.
Så vad fick in dig på popspåret?
    — Min brorsa har alltid haft jättebra musiksmak, som han försökt lura på mig. När jag var sju önskade jag mig Rick Astley i julklapp, och istället fick jag Ebba Grön och Prince. Jag blev jätteledsen, och morsan som skickat min bror för att köpa Astley blev jättearg. Jag var 13 när jag fick Weezers blåa album av brorsan, och jag bara satt och tittade på den. De såg ju inte ut som Kiss, de såg ut som jag. Sen visade brorsan vilka ackord de använde, och jag blev alldeles tagen. Det var ju ”vanliga” ackord, jag kunde inte fatta att man kunde sätta ihop såna till poplåtar.
Weezer-arvet lever i er musik, tycker jag. Och Beach Boys.
    — Niklas Pettersson är en fanatiker. Han lyssnar på Pet Sounds tre gånger i veckan, minst 100 gånger om året. Dessutom kan han harmonilära, så han håller alltid på att fila på olika vokalarrangemang för våra låtar. Trestämmigt klarar vilka klåpare som helst, vi vill leka mer med våra röster.
Och samtidigt har ni en massa banjo, som om ni ville vara Proclaimers eller nåt. Varför ska det vara så förbannat svårt att hålla sig inom de givna indieramarna?
    — Fredrik Swahn är en jävel på instrument. Han tar några dagar på sig för att lära sig munspel, sedan går han vidare till banjo, sen fiol. Det blir mycket roligare än bara en massa gitarrer.
Berätta om duetten med Annika Norlin.
    — Christian som har Groover Records ringde och undrade om inte vi kunde vara hans födelsedagspresent till Annika Norlin. Han ville ge henne ett rockband. Så vi fick smyga in mitt under hennes födelsedagsfest, och hon andades ut när hon leddes in i rummet och förstod att det inte var inhyrda strippor. Sedan ringde hon efter ett par månader och skulle göra sin allra första spelning någonsin, på Debasers uteservering, och undrade om inte vi kunde kompa henne. Det var då hon fick kontrakt, och eftersom Sahara Hotnights stod och kollade så bokades Dreamboy in som deras turnéförband.
Jag sjöng duett med henne på Hello Saferides album, och sedan spelade vi in Stockholm, we have a problem redan i slutet av 2005. Men vi är inte alltid så effektiva.
Så nu kommer den ut nästan samtidigt med hennes Peter Jöback-duett.
    — Oj, oj, oj. Hon är mer fokuserad än vi.

Äntligen har Dreamboy samlat ihop sig till debutalbumet It means the world to me (I can hear music/GDC).