Ett av de största problemen med oss människor är vårt uppmärksamhetsspann. Då syftar jag inte på den kroniska åkomman ”plocka upp telefonen så fort något inte händer en sekund” utan på att något alltid konkurrerar ut något annat.
Vårt fokus är som en strålkastare, dit den riktas syns alla detaljer. De saker man ser är egentligen bara de som är mest aktuella. I ljuset kan man dissekera, analysera, vrida och vända på begrepp. Det är nästan vår skyldighet att hänga med i samhällsdebatten och titta dit strålkastaren riktas. Medan det strax utanför den tänkta ljusringen är obönhörligt nattsvart.
Något som fascinerar mig är att det nästan verkar finnas en primitiv lockelse i att prata om exakt samma saker som alla andra pratar om, det finns inte något utrymme att reflektera själv. Och att det i allt detta resulterat i en sak: de nästintill gudomliga krav som ställs på vissa musikgenrer.
Det kan tyckas att jag går som katten runt het gröt, men för mig är det här ett av livets viktigaste ämnen. Eventuellt är det min enda riktigt starka hållpunkt i livet. När allt stormar vet jag att det är i den svenska hiphopen som motståndskraften finns.
Svensk hiphop är på topp, den tillåts spreta i olika riktningar, men den är fortfarande under utveckling. Med motståndskraft menar jag att det bara är i den här genren som listiga, luriga och smarta ordvändningar och textrader tillåts dyka upp och sätta avtryck.
Bara i år har det släppts låtar som markerar 2014. Rosh rappar ”sluta eka som om du vore med i P1”, Timbuktu sjunger ”hon drömmer om att Jimmie Åkesson får träffa Palme, så de kan krama om varann och omfamna skammen” och Joy rappar ”spelar korten rätt, fast jag fått den sämsta handen”.
Samtidigt som tusen saker händer på den svenska hiphopscenen och den lockar hundratusentals, ställs arrangemang in och musik censureras. Det som skrämmer mig, förutom det uppenbara faktum att någon ska sitta och bestämma vad som är rimlig musik och inte, är att man med den här mediala strålkastaren glömmer bort att prata om helt andra saker.
Dels tror jag att det finns massvis med artister som inte får utrymme i medierna för att alla är så upptagna med att diskutera det senaste (lex ”Outkast-debatten” och alla andra debatter), dels tror jag inte att samtalet blir bättre ju mer man pratar om samma saker.
Jag skulle uppskatta om alla bara slutade bländas av strålkastaren och pratade om mer intressanta saker i stället. Som min kompis Emelie konstaterade för ett tag sedan, att #tänktelevalife eventuellt är vår generations YOLO.
Jag funderar på när ”Dela på hälften” blir det nya uttrycket för att vara solidarisk. Detta och miljarder andra saker finns det att prata om. Världen är ditt ostron, debattklimatet ditt att förändra.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2014.
