Nöjesguidens moderedaktör Michaela Forni har alltid fascinerats över hur olika delar av världen väljer att klä sig.
I Italien upptäckte hon en trend bland den äldre delen av befolkningen – de har oklanderlig stil.
Jag står på ett torg i en liten stad i Italien. Det är, för att vara i Sydeuropa, en sval sommardag och stannar jag upp kan jag känna de lätta vindarna som annars så sällan kommer hit under sommarhalvåret. Det är söndag förmiddag och jag hör kyrkklockorna slå samtidigt som jag ser folk strömma ut ur kyrkan. Jag hinner under 20 minuter samla på mig fler inspirerande ögonblick än vad jag vanligtvis gör på samma tid på valfri folktät plats i trend-Stockholm. Vad som fångar mitt intresse? Damer och herrar som sedan länge är pensionerade, har barnbarn och somliga av dem har säkerligen redan barnbarnsbarn.
Det har alltid fascinerat mig hur olika delar av världen väljer att klä sig och även hur olika åldersgrupper gör det. I vissa kulturer och länder finns klara svar på frågan – man klär sig efter sin religion, sin ekonomi, vädret eller sin ålder. Många begränsar sin klädstil efter var de bor, hur mycket de tjänar eller hur gamla de är. Bor du i ett varmt land bär du löst sittande kläder i tunna tyger, har du en begränsad inkomst köper du bärbara plagg på budgetkedjor, börjar du bli gammal tar du på dig fotriktiga sandaler. Frågan är: måste vi egentligen begränsa oss till det här? Till hur mycket vi tjänar eller hur gamla vi är? Och i sådana fall, hur kommer det sig att italienska gamlingar inte gör det?
Giuseppe är 74 år och går klädd i samma typ av kläder han alltid går omkring i. Det är en blå skjorta som han har köpt i en av stadens små skjortbutiker och så ett par ljusa byxor med perfekt passform. I midjan sitter ett mörkt läderbälte med silverspänne och när han tar upp handen för att hälsa skymtar en guldklocka. Solglasögonen kommer från Armani och skorna är av det finaste italienska lädret, de luktar fortfarande nya, som skinnsäten i en ny bil.
Innan han pensionerades jobbade han på statliga järnvägen och pensionsinkomsten är knappast hög. När han möter upp sina vänner för att spela kort ser de alla likadana ut, i handgjorda läderskor och italienska designerkläder. Byt ut kaffet mot öl, söndagsförmiddag mot lördagsnatt, sudda bort rynkorna vid ögonen och jag hade lika gärna kunnat stå med ett gäng killkompisar på Stureplan.
Samtidigt cyklar en dam förbi i solglasögon från Versace, en tunn sidenblus och sandaler med klack. Hon har bråttom hem för att förbereda söndagslunchen. Hade håret varit lite längre och klackarna lite högre, kunde hon lika gärna vara en ung kvinna shoppandes på NK, något stressad till nästa möte.
Varför relaterar så många stora designers och välgjorda plagg till något bara vissa har råd med, när dessa människor ser det som en självklarhet? Vi har fördomar utefter vad någon har på sig. Vi sätter snabbt olika människor i fack och framför allt – vi ser ner på fåfänga.
Stil är inte något man kan köpa för pengar (en klyscha så sann) utan det handlar om att vilja klä sig bra. Att tycka om att ha på sig fina kläder, att tycka det är viktigt att ha på sig en välstruken skjorta eller klackskor även om man bara ska gå en promenad med sin käresta eller ner till affären. Det är inte billigt att klä sig bra, men det behöver inte heller vara dyrt. Vill man så prioriterar man, letar efter plagg av bra kvalitet och passform och ser det som en investering istället för något onödigt.
Jag minns när jag var liten och min farfar alltid åkte till NK under julhelgen för att sedan komma tillbaka i en ny kavaj från Armani eller Boss. Han använder dem såklart fortfarande, de ser ut som nya trots att det har gått 15 år. Och jag skrattar när jag hälsar på honom och han visar sin nyinköpta pikétröja med glädjerop: ”Den var nedsatt från 100 euro till 50!”, medan någon i familjen suckar högt över det fortfarande höga priset, skrattar han bara och säger att 50 euro inte är mycket för en tröja man har i tio år. Fem euro om året, mindre än man lägger på plastpåsar i matbutiken per år!
Jag hoppas att italienarnas fåfänga smyger över till oss i Norra Europa. Jag hoppas att vi slutar tappa hoppet om att se bra ut bara för att vi blir äldre, får gråare hår och rynkigare hud. Jag har fortfarande rätt att gå omkring i en vacker klänning även om jag är 82 år och inte längre har lika rosiga kinder och smala ben som jag en gång hade.
Damerna och herrarna här ser alldeles förtjusande ut och får mig att se fram emot att bli gammal. Inte bara för deras oklanderliga stil, utan även för att de vågar skratta högt, spela kort med polarna på baren, dricka en halv flaska rött om dagen och äta trerätters utan att tänka på kalorier. De är levande och åldras inte bara med stil utan även med värdighet, precis som deras viner.
