Ålderskrisens musik

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli 17:55 10 Oct 2011


Arcade Fire.

 

30-årskriser är inget popartister är befriade från. Men fenomenet tar sig många olika uttryck. Nöjesguiden tittar i skallen på några ålderskrisande män.

De drömmar och myter som är sammankopplade med rock’n’roll handlar mycket om ungdom. Bob Dylan var en snorunge när han började göra sig känd som folksångare i Greenwich Village och ännu i sina tidiga 20-år när han gjorde mästerverk som Subterranean Homesick Blues – åldern är en detalj som ingen glömmer i sammanhanget. Många punkband var tonåringar när de debuterade och gjorde kaoz med musikvärlden. De har sin ungdom, eller snarare kontrasten mellan sina vackra babyfejs och sin nihilistiska livsstil, att tacka för att de lyckades charma alla – ett mönster som upprepat sig gång på gång, se till exempel medieälsklingen Pete Doherty. Och inom hiphop är det samma visa, där har besattheten vid ungdom nått nästan absurda nivåer; det finns ett otal artister som väljer artistnamn med prefixet ”Young” eller ”Lil” eller suffixet ”Boy”.

Idealet inom popmusik är att vara ung, hungrig och begåvad. Detta för att ungdomen är popmusikens essens, och under den moderna popmusikens första årtionde – från mitten av femtiotalet till mitten av sextiotalet – var målgruppen för denna del av musikbranschen uteslutande tonåringar. Brian Wilson kallade sina låtar ”teenage symphonies to God”, ett sätt att markera att han hade höga artistiska ambitioner men samtidigt var trogen popens kärna: tonåringens känslor och erfarenheter.


Popartister åldras som alla andra. Men till skillnad från författare, konstnärer och filmregissörer är det för popartister inte helt smärtfritt och oproblematiskt att traska vidare i livet och skildra nästa hållplats i åldrandets cykel – helt enkelt för att poppubliken hellre väljer att lyssna på nästa unga artist än en skamlöst vuxen artist som berättar om barnbidrag och acceptpriser på bostadsrätter. Detta dilemma gör att popartister har en dubbel ålderskris att tampas med: dels den vanliga som alla drabbas av, och dels den kusliga känslan av att bli alltmer ointressant för den unga publik som en gång varit ens odiskutabla hemvist.

Det finns tre alternativ för den åldrande popartisten: antingen stoppa huvudet i sanden och låtsas som ingenting (som Red Hot Chili Peppers, som inför sin nya skiva återigen lanserar sig som ett gäng sköna dudes trots att de är nästan 50), lägga ner musikkarriären helt och hållet, eller försöka skildra åldrandet i sin konst. Det sistnämnda är det svåraste (minns hur Jay-Z gjorde bort sig i låten 30 Something), men också det mest hedervärda.


1998 släppte britpopbandet Pulp singeln Help the Aged som på ytan är en gullig sång om att man inte ska glömma bort pensionärerna i samhället. Men mellan raderna anar man en ganska kraftigt ålderskris för bandets sångare Jarvis Cocker, som fyllde 35 samma år och märkte att den rockstjärneroll som han hade fått efter genombrottet i mitten av 1990-talet var en kostym som satt illa på honom. I låten vädjar Jarvis att publiken inte ska glömma honom och slänga en sådan som honom på soptippen. När han sjunger ”In the meantime we try/try to forget that nothing lasts forever” syftar han både på hela livet, den korta ungdomen och popartistens 15 minuter i rampljuset.

Arcade Fires senaste skiva, fjolårets fina The Suburbs, är också en studie i åldrande, men på ett annat sätt. Bandets ledare, sångare och textförfattare Win Butler fyllde 30 samma år som skivan släpptes och ser sig i låtarna om för vad som tycks vara den första gången i hans liv. Vem är jag? Vad har jag blivit? Hur trogen är jag drömmarna jag hade som barn och tonåring? Alla de bitterljuva minnen från den tiden som jag har i bagaget, vad betyder de nu?
– Win och hans bror Will åkte tillbaka till Arizona och besökte alla platserna där de växte upp, säger bandets basist Tim Kingsbury när jag får en pratstund med honom inför Arcade Fires konsert på Popaganda i Stockholm.
Men själv plågas inte Tim av minnena från sin uppväxt.
– Jag hade en ganska typisk barndom. Även jag växte upp i en förort. Jag har bara kära minnen från den tiden – att vara ute och leka och smutsa ner sig. När jag kom in i tonåren var jag ganska nördig och gjorde inte så bra ifrån mig i skolan. Men sedan började jag spela gitarr och spela i olika band, det är så jag överlevde mina tonår. Och jag har ju egentligen gjort samma sak ända sedan dess.

Alex Ebert, frontfigur i Edward Sharpe & The Magnetic Zeros och i år skivaktuell som soloartist, debuterade inte förrän han fyllt 30. Det är förmodligen därför som han redan från början har skrivit låtar ur en vuxens perspektiv. Döden och relationen till hans brokiga förflutna är också återkommande ämnen i hans texter.
– Jag är väldigt medveten om min egen död. Många av mina texter är självbiografiska, mer eller mindre alla.
Eberts dödsångest har varit närvarande i hans liv ända sedan han var liten.
– Men jag började inte bearbeta den på riktigt förrän jag var i 25-årsåldern. Jag tvingade mig själv acceptera att döden är slutet. När jag sedan började skriva låtar till Edward Sharpe förstod jag återigen skälet till att göra musik. Samma magiska känsla som jag kände när jag var ung började flöda igenom mig igen, som när man hör en viskning och vet att det är änglar.
Att skapa skönhet, inte bara återskapa ungdom. Med ett sådant fokus kan man åldras hur mycket som helst som popartist. Med eller utan ålderskriser.

 

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, med assistans av Pelle Tamleht

 

Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nöjesguidens nyhetsbrev


 

Missa inga nyheter! Missa inga fester!
Anmäl dig idag!