Text Marcus Dunberg Foto Johannes Helje
I raden av författare och musiker verksamma i facket ”ung mans bitterljuva vedermödor” har ingen betytt mer för Marcus Dunberg än Mauro Scocco: – Ingen Proust, Strindberg eller Wilde. Heller ingen Salinger, Söderberg, Lundell eller Dylan. Högst medveten, då som nu, att många av dessa namn har ett helt annat anseende och konstnärligt erkännande, tar jag ändå Mauro. För mig är han den perfekta blandningen av yta och djup, rosaskimmer och svärta. Kommersiell, men aldrig kompromissande.
Mina tonårsdrömmar handlade aldrig om att bli fotbollsproffs eller rockstjärna. Mer än något annat handlade mina drömmar om ett vuxenliv som vi, i brist på bättre formuleringar, kan kalla urbant och glamouröst. Dricka espresso på sydeuropeiska uteserveringar. Månskensljus i en takvåning med Chet Baker ur högtalarna. Ensam på en hotellbar i New York. Jag fick för mig att Mauro Scocco var precis likadan – att han också hade fattat vad det handlade om.
Många år senare när jag i vuxen ålder gav mig ut i världen för att förverkliga ungdomsdrömmarna fanns Mauro hela tiden med mig. Plötsligt levde jag, åtminstone i någon form, det där livet, men texterna hade inte förlorat sin magi. Tvärtom så kändes de – ensam på ett nattflyg mellan New York och Buenos Aires – mer talande än någonsin: ”Det är inget som jag flyr ifrån, jag har inget som jag kommer till, jag har en väska packad och en tågbiljett och jag kan göra vad jag vill, den som söker han ska finna, var det inte det du sa, för i någon stad i något land, så finns det kanske nån som känner som jag…” (Den som söker från albumet Människor under molnen från 1989).
För att förstå Mauros genialitet måste vi göra ett kort återbesök i åttiotalet då det fanns ett band som hette Ratata som förutom Mauro bestod av Johan Ekelund.
Popduon släppte sin sista platta, Människor under molnen, 1989. Mauro Scocco var då 27 år gammal, men hade redan en karriär bakom sig som praktiskt taget spände över ett helt årtionde. Att han var dryga 20 år när han skrev låtar som Jackie, Paradis och Så länge vi har varann visar på en talang och musikalisk mognad som ytterst få artister, svenska som utländska, kan visa upp.
Ratata rev upp starka känslor i unga hjärtan. För många födda under sent sextiotal eller tidigt sjuttiotal är musiken synonym med den förgängliga tid som kallas ungdom: glädje, förtvivlan, hopp, drömmar – och hur det egentligen blev. När introackorden till Jackie hördes under en sällsynt livespelning på klubben Debaser i Stockholm tidigare i år började människor, nu i yngre medel-åldern med barnvakt hemma, att gråta: ”Jackie jag tror att du förstår den där tiden satte spår det kanske låter banalt men jag saknar dig så…”
Det verkar som att en ny generation börjar upptäcka Ratata. Diverse electroband med dj:n Kalle J i spetsen samplar gruppens åttiotalshits och Mange Schmidt har plockat upp Jackie-beatet i sommarhiten Tror att du förstår. Och i det så kallade Gubbrummet på Spy Bar i Stockholm har Ratata förorsakat allsång mer än en gång.
Mauro Scocco och jag träffas först i en studio på Söder där han producerar några spår på Markus Krunegårds kommande album. ”Det här kommer att bli nästa års mest spelade låt”, förkunnar Mauro om singeln Hela livet var ett disco. Senare samma dag blir jag som ”den enda journalisten någonsin” hembjuden till honom. Kungsholmsambassadören har numera lämnat ön och flyttat tillbaka till barndomens Östermalm, fast till en del som karlaplansbor snarare skulle beskriva som City. Kvarteren runt Östra Real där han gick i skolan och Ratata också bildades framkallar numera ”ångest”.
Han bjuder på öl, Miller, i vindsvåningen som i mäklarannonsen säkert var både charmig och exklusiv. Inredningen är den stockholmska framgångshybriden av dyrt italienskt, IKEA och nordiska designklassiker.
Vi lyssnar på två demospår från plattan som ska släppas någon gång under nästa år. Låtarna heter Bröllop på havets botten och Julkort från New York. Jag fastnar för den sista – det är Mauro precis som jag vill ha honom: ensam i New York. Det är taxifärder över Times Square, barrundor och snö på Femte Avenyn. Det senast släppta albumet, Ljudet av tiden som går, passerade relativt obemärkt och sålde inte många exemplar.
Hur känns det att gå från att sälja 150 000 ex till något som folk knappt är medvetna om?
–Skitjobbigt eftersom jag själv tycker att plattan är så bra. Textmässigt och konstnärligt spände jag bågen hårt. Samtidigt vet jag att försäljningssiffrorna inte speglar kvaliteten. Ljudet av tiden som går är ju inte heller en kommersiell platta. Många är nog inte ens medvetna om att den finns.
Är du rädd för att du har nått din peak?
–Jag är fullt medveten om att jag aldrig kommer att sälja över 150 000 plattor igen. Såvida jag inte gifter mig med Britney Spears har jag svårt att se hur det skulle gå till. Det som gör mig orolig på riktigt är om entusiasmen för låtskrivandet skulle försvinna.
Du har skrivit absurt många låtar och hits, det tar liksom aldrig slut. Kan du slås av samma insikt när du summerar?
–Jag har 400 registrerade låtar, någonstans där. Hitsen påminns jag om hela tiden, det är de som betalar räkningarna och sätter mat på bordet.
Hur mycket pengar har du egentligen?
–Jag skulle ha betydligt mer om jag tackade ja till allehanda erbjudanden, men jag känner att jag inte behöver det. Det är en lyx. För någon annan kanske måste tacka ja, det har jag full förståelse för.
Vad är det som du tackar nej till?
–Jag ställer inte upp på en massa trams. Om jag inte känner för det eller inte tycker att det är kul, så skiter jag i det. Jag har hittills tackat nej till att använda mina låtar i reklamfilmer. Det behöver inte vara dåligt att tacka ja, det har bara inte varit rätt sammanhang. Räknar man ihop allt som jag har tackat nej till får man, svart på vitt, hur mycket min så kallade integritet har kostat. Det är en ansenlig summa pengar.
Vilken låt får du oftast förfrågningar om till reklamfilmer?
–Lisa Nilssons största hits: Himlen runt hörnet, Varje gång jag ser dig och de här är fortfarande eftertraktade.
Din musik, från Ratata och framåt, inklusive Lisa Nilsson, känns rätt medelklass, förstår du vad jag menar?
–Jag har faktiskt ingen uppfattning eller tydlig bild vem som lyssnar på musiken.
Jag menar, det känns inte som att det finns så många knegare som sätter på Jackie när de blir fulla och nostalgiska?
–Nej, det håller jag med om, det låter osannolikt.
Om man tittar på andra stora svenska artister i samma generation, som Plura eller Peter LeMarc, så har deras texter en tydlig arbetarklassprägel medan du har skrivit rader som ”Står på Femte Avenyn i en sliten herrkavaj”, ”Med resväskan från Italien”, ”Kom in på Café Opera, alla satt vi vårt bord”, ”La Dolce Vita” och så vidare och så vidare.
–Jag är medelklass och Plura arbetar-klass, han har haft skitiga farliga jobb. Han är också, precis som Peter LeMarc, inflyttad till Stockholm medan jag är uppvuxen i innerstan. De hade kanske drömt om Stockholm på samma sätt som jag drömde om New York eller Paris. Allt sånt där påverkar såklart texterna.
Det finns egentligen få artister som är uppväxta i Stockholms innerstad, än mindre på Östermalm som du är. Det är mest landsortsromantik, eller snarare tragik kanske, alternativt förortsperspektivet.
–Du har någon poäng där. Ratata var framförallt en motreaktion på progg-rörelsen som kanske inte precis hade sitt centrum på Östra Reals skolgård. Vi ville vara Bryan Ferry och glida runt på cocktail-partyn med modeller i flådiga kostymer. Det var sånt som man tyckte var fräsigt, inte att sitta i en kofta med en gitarr i någon stuga.
Sedan fick du leva det där livet som du hade drömt om?
–Har man haft de drömmarna så är det ”mind blowing” när man verkligen får uppleva det. Plötsligt kan man köra en långhelg i Miami och ligga vid takpoolen och gå på den ballaste nattklubben i sin nya dyra kostym. I början av nittiotalet, när det var ordentlig snurr med Lisas grejer, då var jag verkligen mitt i det där. Men det livet förlorar också attraktionen efter ett tag. Du kan bara på bo på så många designhotell innan du tröttnar. Till slut blir det samma känsla som när du äter en maträtt för många gånger.
Minns du något uppvaknande, när du kände att designhotelllivet började få besk eftersmak?
–En eftermiddag, det här är någon gång i början av nittiotalet, gick jag spontant in och köpte, inte en, utan två Rolex-klockor. En Submariner i stål och en i guld och stål, den var fan inte ens snygg. När jag kom hem kändes det bara väldigt tomt och dumt. Jag hade en hel klocksamling som låg i något skåp. Plötsligt slog det mig: Vad fan gör alla de här klockorna här? De är ju byggda för att användas, inte för att ligga i ett skåp och samla damm. Strax därefter sålde jag allt rakt av.
Du var 43 när du fick barn. Var det svårt att plötsligt anpassa sig till ett familjeliv?
–Det har varit en omställning, så är det ju. Jag behöver inte fråga varför jag ska gå upp på morgonen, den frågan besvaras av sig självt eftersom jag har ansvar för någon som inte klarar sig utan mig. Man har inte huvudet upp i sin egen röv på samma sätt.
Jag är själv oroad över att livet som ungkarl ska ha satt för djupa spår, att man inte kan ställa om. Man utvecklar nycker och later och blir bortskämd med tiden. Det här att kunna göra som man vill, när man vill, utan att någon ifrågasätter.
–Vad som hände i mitt fall är att om du har gjort en grej tillräckligt många gånger, så känner man till slut: Fuck, nu kan jag det här. Man börjar öppna sig för att prova något nytt. Jag vet precis hur det är att åka en helg själv till något skönt ställe, gå ut och sitta på något place, lyssna på musik och käka middag ensam. Jag har gjort allt det där, men det tog ett tag innan jag kände att jag var klar med det livet. Jag var 43 när jag fick barn och träffade min tjej.
Jag tycker att det finns något livs-bejakande i det du beskriver. Det där att bara sitta och dröna ensam på någon restaurang med tidningen i tre timmar. De flesta är rätt dåliga på det.
–För många som tagit på sig mycket ansvar är det nog väldigt skrämmande. Vadå ska man bara sitta där? Jag tror också att tristess är underskattat som kreativ motor.
Är det många tjejer som raggar på dig när du går ut?
–Det händer, men ofta skulle jag inte säga. Jag är herregud snart 47 år gammal, det är ju inte Idol-Ola som är ute och svirar.
Men du är ju ändå Mauro Scocco?
–Ja… jo… kanske, jag har ärligt talat aldrig varit så intresserad av det där. En del jämnåriga polare blir helt till sig om en ung tjej visar intresse, det handlar om att få bekräftelse, men den bekräftelsen behöver inte jag. Jag ramlade i bekräftelsegrytan när jag var 20 och fick så att det räcker. Jag blir inte helt till mig bara för att en 25-årig modell vill gå hem och ligga med mig.
Hur är ditt förhållande till alkohol?
–Det beror nog på vem du frågar. Miljön som jag vistas i är ju mer tillåtande mot både droger och alkohol än om du är lågstadielärare. Det finns också en större moralisk acceptans mot artister, en del av vår roll är att leva ut sådant som vanliga människor inte kan. Känner jag att det har varit för mycket sprit en period tar jag en vit månad.
Sprit eller inte – du ser väldigt fräsch ut. Groomar du mycket?
–Nuförtiden använder jag fuktkräm varje dag. Mina bröder är rynkigare kring ögonen, men så har de också fler barn. Deras sömnlösa nätter började i yngre ålder, medan jag har sovit till jag vaknat varje dag, hela livet.
Så du kan fortfarande sova till tolv en tisdag?
–Jo…
Du är ganska bortskämd, har du tänkt på det? Jag vet få, om någon, som lever ett så behagligt liv som du gör.
–Har du träffat Per Gessle?
Okej, förutom Per Gessle då.
–Jag klagar inte heller allt för mycket, men jag har skapat allt själv, det är inget som jag har fått gratis.
Men känner du tacksamhet över att få leva ett så privilegierat liv?
–Det är klart att jag kan tänka på någon polare som varje morgon måste gå till ett jobb som han hatar och tjänar en tiondel av vad jag gör. Sedan är jag väldigt tacksam över att jag fick verka i en tid när det fortfarande såldes plattor. Men har man ett fritt yrke som jag har, utan chefer, så krävs det en jävla självdisciplin. Skulle jag bara chilla och köpa sköna kostymer skulle det ganska snabbt gå åt helvete.
Känner du aldrig pengastress?
–Nej, aldrig. Eller väldigt sällan åtminstone.
Grattis, det är nog ganska ovanligt.
–Du skulle aldrig fråga de här frågorna om det var Lars Winnerbäck som satt här, trots att han turnerar land och rike runt och avslutar på ett utsålt Zinkensdamm inför 18 000 personer som alla har betalat 300 kronor. Jag har odlat den här lite glassiga imagen medan Lars Winnerbäck har flanellskjorta och snusar.
Vadå, du måste väl ha mycket mer pengar än Lars Winnerbäck?
–No comment.
Okej, vi släpper det. Berätta om Salem där familjen Scocco bodde före flytten till stan.
–Ett av de starkaste minnena är hur jag tio år gammal står uppe vid stora vägen med en Buster i handen. Jag hade precis fått reda på att vi skulle flytta till stan och tänkte: jag är nog ändå rätt klar med det här. För mig var stan det mest spännande som fanns.
Varför flyttade ni?
–Pappa ville att vi skulle gå i bättre skolor, få bättre kontaktnät.
Det var så uttalat?
–Ja, som jag minns det.
Och hur var det när du väl kom till stan?
–Överväldigande. Plötsligt hade jag kompisar, eller i alla fall en kompis, som bodde i elva rum och kök på Strandvägen med någon tant som lagade mat. Dom miljöerna hade jag aldrig sett, det var jävligt imponerande på en elvaåring.
Vilka vänner sökte du dig till?
–Bland de första som jag började umgås med var bröderna Pierre och Heinz Liljedahl (numera musikproducent gift med Caroline af Ugglas reds. anm.). Pierre och jag spelade gitarr tillsammans varje dag från femman till gymnasiet, sedan gled vi ifrån varandra. Vi hade olika idéer om vilken musik vi skulle lira. Vi spelade fusionjazz, fullkomligt vidrig musik. Jag satt hemma på rummet och fick gåshud av Your Song med Elton John och gick sedan till replokalen och övade tekniskt avancerade slingor för att bli Sveriges snabbaste gitarrist. Det kändes bara fel. Jag ville göra musik som kommunicerade med publiken.
Hur mycket har varit talang och hur mycket har varit övning?
–Med sången har jag aldrig varit någon naturbegåvning, det har varit ett kämpande. Idag är jag en hyfsat teknisk sångare och kan ställa mig på scen bredvid Peter Jöback utan att skämmas.
Just det, du jobbar med Peter Jöback.
–Jag har skrivit några låtar på hans julskivor, varav den första sålde runt 360 000 exemplar. Jag tror att många inte hajar hur stor han är.
Och det gör du bara för att tjäna pengar?
–Ja, just det (skratt). Nej, jag tycker att det blir bra. Alla artister är ju olika med olika anledningar och syften. Jag spelade med Peter på Globen och i publiken sitter människor från sju till 97 och allt är så finstämt och han sjunger så vackert att folk får tårar i ögonen. Det är en speciell känsla.
Det låter vidrigt.
–Det är klart att det är en annan estetik och ett annat ideal än Krunegård som jag gör nu, eller annorlunda från mina egna för den delen, men det betyder inte att det har mindre värde.
När ska du börja jobba med Måns Zelmerlöw?
–Det finns inga planer på det som jag känner till. För att jag ska jobba med någon måste jag ha en tydlig idé om vad jag ska tillföra och det ser jag inte i det fallet.
Är det något som grämer dig karriärsmässigt?
–Att jag inte arbetat mer medvetet för att bli internationell låtskrivare, som jag tycker att jag har talangen för, om jag ska låta lite självgod.
Du har en ny karriär på gång, något matlagningsprogram med Plura?
–Vi har gjort en pilot som alla tycker är grym, så vi får se vad som händer. Jag och Plura brassar käk, spelar unplugged och så bra samtal med gäster. Tanken är att vi ska kunna bjuda in personer som normalt kanske inte skulle ställa upp, men gör det för att jag eller Plura frågar.
Var kommer din försiktighet ifrån?
Du säger ofta ”man” istället för ”jag” och du verkar livrädd för att stöta dig med någon. Du tonar gärna ner din storhet som låtskrivare och artist och månar extremt mycket om det privata. Jag undrar om det ligger något mer, något djupare, bakom?
–Ja, jag vet inte. Jag inser att det finns folk som tycker att jag är något sorts geni och folk som tycker att jag ungefär är lika spännande som Chris Rea, men vad ska jag säga om det? Min hållning har alltid varit att det är inte jag, utan min musik, som är intressant.
Du bloggar (www.mauroscocco.se), men du är inte så aktiv och det är inga avslöjande bilder från familjesemestern?
–Bloggen åt upp hela min tillvaro till slut, det var det enda jag tänkte på, att jag hela tiden måste skriva bättre och bättre inlägg.
Läser du några bloggar, typ Alex Schulman, Blondinbella, Stureplan och liknande?
–Jag läser Pluras blogg. Annars känns den där världen lite som processad mat: man blir mätt, men det är väldigt lite näring. Stureplan… är det han Martin Gelin?
Ja, precis.
–Okej, mina stureplanskunskaper är annars begränsade.
Vad tänker du när du ser på Stockholm idag, hur tycker du att stan har förändrats?
–Stan har fått mer drag av storstad, man kan exempelvis byta cirklar idag på ett annat sätt än för 20 år sedan. Sedan är ju Stockholm en rätt ängslig liten storstad. Vi sneglar på de större metropolerna och suger upp trender och anpassar oss, lite för mycket kan jag tycka. Det är också så ålderssegregerat. Var är alla sköna pensionärer med ett glas vin och en bok eller tidning i näven som man kan se nere på kontinenten... ?
Hur föreställer du dig ålderdomen för Mauro Scocco?
–Jag har någon bild av att jag ska avsluta mina dagar i skärgården. När jag är så gammal att stadslivet inte längre har några fördelar. Vet inte varför, men det är en bild som jag har haft i 20 år, att det är så det sista kapitlet ska avslutas.
Men först ska du göra Stockholm mer kontinentalt genom att sitta ensam på lokal med ett glas vin och tidningen i handen?
–Absolut, men det arbetet är redan påbörjat.
Mat- och dryckesfakta
Intervjun med Mauro Scocco skedde över två middagar på Vassa Eggen respektive Pontus.
På Vassa Eggen drack Mauro först ett glas prosecco av märket Tomassini. Han åt sashimi, hummersallad och tonfisk tataki. Till det drack Mauro två glas Schloss Riesling 2007. Han avslutade middagen med en macchiato och en sexa Jack Daniels med is. Lite senare beställde han ytterligare en Jack Daniels och vid sidan en liten öl, eller ”sticka”.
Marcus Dunberg drack också ett glas Tomassini och åt tonfiskrulle och sedan flat iron steak med pommes frites och bearnaise. Till det drack han två glas Xavier Vignon, Côte du Rhône, 2004 följt av två sexor Jack Daniels med is och två espresso. Notan slutade på 1 892 kr.
På Pontus åt Mauro tre ostron av typen silverfjäll följt av sparris med tryffelhollandaise och sedan en hummer-soppa med tillhörande skaldjurs- och laxtartar. Han drack ett glas champagne av märket Billecart Salmon, en halv flaska Hermit Crab 2007, ett australiensiskt vitt vin gjort på druvorna viognier och marsanne. Mauro rundade av middagen med en macchiato och en sexa Jack Daniels med is. Marcus Dunberg drack också ett glas Billecart Salmon följt av ostron och sparris, men valde sedan vegetariska nems till huvudrätt. Han drack den andra halvan av vinet och avslutade med två espresso och en sexa Jack Daniels med is. Notan slutade på 2176 kr.
Marcus Dunbergs 10 Mauro-favoriter
1. Se på mig nu
(Mellan dröm och verklighet, 1987)
2. Någon som du
(Dr Space Dagbok, 1991)
3. Paradis
(Paradis, 1984)
4. Ljudet av tiden som går
(Ljudet av tiden som går, 2007)
5. Om du var min
(Ciao, 1992)
6. Om du var här
(Mellan dröm och verklighet, 1987)
7. Den som söker
(Människor under molnen, 1989)
8. Clarence
(Människor under molnen, 1989)
9. Sommar i Stockholm
(Beat Hotel, 2003)
10. Jackie
(Jackie, 1982)
