Illustrations: Carsten Oliver Bieräugel
Karin Widén dyker ner bland dejtingsajterna och finner den naturliga utvecklingen av våra digitaliserade liv. Men hon upptäcker också något som framkallar hennes inre moraltant.
På svenska nätdejtingsajter finns mängder av vackra, framgångsrika 30-nånting kvinnor med barnlängtan. Troligtvis har de även en katt. Förvånansvärt många vackra, framgångsrika 30-nånting kvinnor med barnlängtan har en katt. Varför de är singlar förblir en gåta, de är ju så vackra och framgångsrika. Kanske är det katten. Men där är de i alla fall, tillsammans med alla andra som har maggropsångest över att normen sponsrats av Tvåsamheten. I år igen.
Trots att vi praktiskt taget lever i digitala kanaler finns det fortfarande en något förlegad uppfattning om att det bara är creeps och freaks som dejtar på nätet. Det är helt okej, kanske till och med förväntat, att söka efter jobb och vänner genom sociala medier, men kärlek? Det är smuggelgods. En växande undergroundrörelse för de som har kapitulerat för Plan B. För trots att det är ett av de vanligaste sätten att träffas på, gör vi det inte utan en liten gnutta postapokalyptiskt regret.
Personligen finner jag det mer udda om du inte är på nätet. Det känns självklart att vårt dejtingbeteende digitaliseras i takt med resten av vårt liv. Det konstiga vore egentligen att träffa någon på stan. Bara sådär på ICA: tredimensionellt, blottande och helt amish. Att bli uppraggad på gatan gör mig fasligt nervös – det kan ju vara vem som helst, jag har inte hunnit göra någon research! Motsägelsefullt nog är den verkliga främlingen den du möter i vimlet, inte den du ser genom lagren av transparens som råder på internet.
Se det så här. I jakten på en storsked (eller tesked, om du föredrar att ligga bakom) kan den ambitiöse surfaren enkelt ta ödet i egna händer. Det är inte svårt att scanna en dejtingprofil – eller bara googla ett span – och få information, eller till och med länkar, som leder till dennes Facebook, Twitter och/eller blogg. Inom loppet av tio minuter, och efter lite borderline stalking, kan du alltså veta en orimlig massa om bytet i fråga. Var de jobbar, vem de umgås med, var de dricker öl. Se videoklipp, flickra genom fotoalbum, följa chatkonversationer. Använder ditt offer dessutom positioneringstjänster som Foursquare eller Gowalla kan du enkelt även ta reda på var denne befinner sig just nu. Råka dyk upp där du med. Försök se obrydd ut, lite som att du inte är besattheten personifierad. Blue-steela lite kanske. Inga konstigheter.
Det var egentligen först när omtalade dejtingsajten Victoria Milan slog upp portarna i slutet av oktober som jag upptäckte att det finns en gräns för min liberala syn på webben. För oinvigda; det är en plattform för gifta som vill ha en affär. En quick fix på livets slentrian. Det är organiserad otrohet när den är som bäst, för här kan du vara ärlig med din oärlighet. Och jag gissar att det blir en lukrativ affär, då det inte direkt råder någon brist på svaga länkar i människosläktet.
En enkel sökning ger mig hundratals män med rara leenden, otippat nog med fullt synliga profilbilder. Rad efter rad med snälla familjefäder. Framgångsrika, attraktiva. Jag är inloggad i fyra minuter och har inte laddat upp någon personlig information. Ändå får jag två mejl och tre ”flirter”. På fyra minuter. Hur desperat gärna vill man ligga utanför sitt förhållande egentligen? Jag känner moralpaniken bubbla upp i halsgropen. Människan har svikit internet. Utnyttjat henne. Smutsat ner henne med sin köttsliga svaghet.
Och jag hoppas så innerligt att de ärligt oärliga aldrig kommer i kontakt med alla de vackra, framgångsrika 30-nånting kvinnorna med barnlängtan. Och en katt.
_____________________________________________________________________
Karin Widén är frilansjournalist och bloggare. Hon älskar sociala medier och har en oroväckande nära relation till Twitter-feeden. Hon tycker även om skägg. Och cupcakes. Läs hennes blogg här: www.karinwiden.se
