Carl Reinholdtzon Belfrage har varit vansinnigt förtjust i A Mountain of One under 2007. Ända sedan han begåvades med en CDR av hans och bandets gemensamme vän Glad-Anders, eller Happy-Anders som han heter i London, har han slipat ner skivan till botten av CD-lasern. Det här är en konversation mellan CRB och bandets frontman, Mo Morris.
Hej Mo, hur mår du idag?
— Tack Carl, jag mår mycket bra. Mycket upptagen, men också mycket lycklig. Vi har hunnit spela in åtta låtar av nya skivan och det låter fantastiskt. Det låter tyngre och hårdare, mer unikt, jag kan knappt vänta tills vi är klara… Vi hoppas vara färdiga i februari nästa år.
Ja, ni har haft ett fantastiskt år, hur har du firat? Köpt en Porsche?
— Vi har inte haft tid att fira om jag ska vara ärlig, men du har rätt, det har varit ett fantastiskt år för oss. Det är ganska skrämmande att invänta publikens respons från ens första skiva, men feedbacken har varit bättre än vi någonsin kunde föreställa oss, våra liveset säljer ständigt slut och våra studiosessioner blir mer och mer spännande.
Vad gäller att köpa en Porsche – jag kan inte köra bil. Och om jag kunde skulle jag inte köpa en Porsche, det skulle bara leda till att jag låg inlindad runt ett träd någonstans i norra polcirkeln. Kanske en sparkcykel. Eller en gammal klassiker som Ford Mustang, men mina besparingar går mest till skor. Jag är en mycket konstig pojke.
Men vad var, enligt dig, höjdpunkten på året?
— Vår första liveshow på legendariska Spitz och att se 600 människor slåss om att få plats framför scen. Jag tänkte för mig själv ”Hmmm…we might be on to something here” just innan vi gick på scen. Ett annat fint minne var att turnera med våra gemensamma vänner i Studio och deras crew. Jag har blivit väldigt förtjust i dem och hoppas vi kommer att vara allierade och vänner i många år! De är fantastiska!
Ja, Studio är fantastiska. Men ni är inte rädda att bli mätta och gå in i en period av långvarig improduktivitet nu när det eviga ryktet är säkrat?
— Lata? Aldrig! Mina dåliga vanor flyter upp till ytan när jag inte håller mig sysselsatt – jag behöver ständigt hålla mig upptagen med något. Jag är som mest lycklig när jag spelar in eller skapar. Jag vill göra två album per år och behålla vår publik exalterad. Kanske kommer vissa skivor bli bättre än andra, men det är viktigt att våra fans ständigt vet var vi befinner oss musikaliskt. Vi kommer att spendera närmaste tiden i Japan eftersom vi är oberoende signade till en japansk label och vi har vår första liveshow i Tokyo på nyårsafton vilket vi är väldigt exalterade över. Jag har aldrig varit i Japan förut…
Vinyl, CD eller mp3 för era framtida releaser?
— Alla format. Det är oerhört viktigt i dessa dagar. Radiohead har just bevisat den poängen.
Ni har likt många band daglig kontakt med fans och vänner via myspace, förändrar det hur ni tänker och skapar musik?
— Myspace är tidskrävande, men roligt. Förutom dessa idioter som håller på och postar kedjebrev från varuhuskedjan Macys på våran site, ja menar va fan handlar det om? Den jäveln är vi ute efter!
Jag vet inte, jag använder inte myspace. Men ta mig genom den ljudmässiga A Mountain of One-processen.
— Att berätta det vore att ta bort mysteriet kring bandet är jag rädd. Den hemligheten stannar i studion.
Kom igen, Mo.
— Well, det inbegriper en liten del alkemi och en liten del levitation. Det är allt jag kan säga…
Hahaha, ok. Det här året har handlat mycket om gamla gubbar som Pink Floyd, Genesis, Hall and Oates, Christopher Cross, Bob Seger, Map of Africa etc etc. Vad har du att säga om det?
— Jag vet inte riktigt, jag har alltid lyssnat och älskat banden du nämner. Christopher Cross känner jag inte till dock!
Ah, Christopher Cross. Han har bland annat skrivit Ride like the wind och Sailing. Magiska låtar. Jag ska skicka dig en skiva.
— Det är inget trendigt för mig, jag tror det mer är en slump där människor och press återupptäckt saker och ting vid samma tidpunkt och saker och ting exploderar. Jag är mer exalterad av ett antal moderna band för tillfället, det är där mitt fokus ligger. Det är inte lätt att hitta bra saker, men det finns därute. Dead Meadow, Yeasayer, Espers, Wooden Shijps är alla väldigt bra. Musik behöver inte vara från 70-80-talet för att vara bra. Det var bara en bra period.
Ja, Yeasayer´s 2080 är jag väldigt svag för. Men slutligen, vi har som sagt gemensamma vänner i The Studio och Happy-Anders, eller Glad-Anders som vi kallar honom i Göteborg, så varför inte ge mig lite Mötley Crüe-dirt så jag kan pressa dem på Kylie Minogue-pengar.
— De är de mest väluppfostrade och lugna unga männen jag har arbetad med – efter en vecka med dem fick de mig att känna mig som komplett galen och excentrisk. Så jag har inga skandaler att vidarebefordra är jag rädd, de är bara perfekta gentlemän. Och underbar musa. Vi kommer bra överens. Just good times, good times.
A mountain of ones debutplatta Collected works släpptes i oktober 2007. Närmare än Oslo kommer de tyvärr inte i december (15/12)
Hej Mo, hur mår du idag?
— Tack Carl, jag mår mycket bra. Mycket upptagen, men också mycket lycklig. Vi har hunnit spela in åtta låtar av nya skivan och det låter fantastiskt. Det låter tyngre och hårdare, mer unikt, jag kan knappt vänta tills vi är klara… Vi hoppas vara färdiga i februari nästa år.
Ja, ni har haft ett fantastiskt år, hur har du firat? Köpt en Porsche?
— Vi har inte haft tid att fira om jag ska vara ärlig, men du har rätt, det har varit ett fantastiskt år för oss. Det är ganska skrämmande att invänta publikens respons från ens första skiva, men feedbacken har varit bättre än vi någonsin kunde föreställa oss, våra liveset säljer ständigt slut och våra studiosessioner blir mer och mer spännande.
Vad gäller att köpa en Porsche – jag kan inte köra bil. Och om jag kunde skulle jag inte köpa en Porsche, det skulle bara leda till att jag låg inlindad runt ett träd någonstans i norra polcirkeln. Kanske en sparkcykel. Eller en gammal klassiker som Ford Mustang, men mina besparingar går mest till skor. Jag är en mycket konstig pojke.
Men vad var, enligt dig, höjdpunkten på året?
— Vår första liveshow på legendariska Spitz och att se 600 människor slåss om att få plats framför scen. Jag tänkte för mig själv ”Hmmm…we might be on to something here” just innan vi gick på scen. Ett annat fint minne var att turnera med våra gemensamma vänner i Studio och deras crew. Jag har blivit väldigt förtjust i dem och hoppas vi kommer att vara allierade och vänner i många år! De är fantastiska!
Ja, Studio är fantastiska. Men ni är inte rädda att bli mätta och gå in i en period av långvarig improduktivitet nu när det eviga ryktet är säkrat?
— Lata? Aldrig! Mina dåliga vanor flyter upp till ytan när jag inte håller mig sysselsatt – jag behöver ständigt hålla mig upptagen med något. Jag är som mest lycklig när jag spelar in eller skapar. Jag vill göra två album per år och behålla vår publik exalterad. Kanske kommer vissa skivor bli bättre än andra, men det är viktigt att våra fans ständigt vet var vi befinner oss musikaliskt. Vi kommer att spendera närmaste tiden i Japan eftersom vi är oberoende signade till en japansk label och vi har vår första liveshow i Tokyo på nyårsafton vilket vi är väldigt exalterade över. Jag har aldrig varit i Japan förut…
Vinyl, CD eller mp3 för era framtida releaser?
— Alla format. Det är oerhört viktigt i dessa dagar. Radiohead har just bevisat den poängen.
Ni har likt många band daglig kontakt med fans och vänner via myspace, förändrar det hur ni tänker och skapar musik?
— Myspace är tidskrävande, men roligt. Förutom dessa idioter som håller på och postar kedjebrev från varuhuskedjan Macys på våran site, ja menar va fan handlar det om? Den jäveln är vi ute efter!
Jag vet inte, jag använder inte myspace. Men ta mig genom den ljudmässiga A Mountain of One-processen.
— Att berätta det vore att ta bort mysteriet kring bandet är jag rädd. Den hemligheten stannar i studion.
Kom igen, Mo.
— Well, det inbegriper en liten del alkemi och en liten del levitation. Det är allt jag kan säga…
Hahaha, ok. Det här året har handlat mycket om gamla gubbar som Pink Floyd, Genesis, Hall and Oates, Christopher Cross, Bob Seger, Map of Africa etc etc. Vad har du att säga om det?
— Jag vet inte riktigt, jag har alltid lyssnat och älskat banden du nämner. Christopher Cross känner jag inte till dock!
Ah, Christopher Cross. Han har bland annat skrivit Ride like the wind och Sailing. Magiska låtar. Jag ska skicka dig en skiva.
— Det är inget trendigt för mig, jag tror det mer är en slump där människor och press återupptäckt saker och ting vid samma tidpunkt och saker och ting exploderar. Jag är mer exalterad av ett antal moderna band för tillfället, det är där mitt fokus ligger. Det är inte lätt att hitta bra saker, men det finns därute. Dead Meadow, Yeasayer, Espers, Wooden Shijps är alla väldigt bra. Musik behöver inte vara från 70-80-talet för att vara bra. Det var bara en bra period.
Ja, Yeasayer´s 2080 är jag väldigt svag för. Men slutligen, vi har som sagt gemensamma vänner i The Studio och Happy-Anders, eller Glad-Anders som vi kallar honom i Göteborg, så varför inte ge mig lite Mötley Crüe-dirt så jag kan pressa dem på Kylie Minogue-pengar.
— De är de mest väluppfostrade och lugna unga männen jag har arbetad med – efter en vecka med dem fick de mig att känna mig som komplett galen och excentrisk. Så jag har inga skandaler att vidarebefordra är jag rädd, de är bara perfekta gentlemän. Och underbar musa. Vi kommer bra överens. Just good times, good times.
A mountain of ones debutplatta Collected works släpptes i oktober 2007. Närmare än Oslo kommer de tyvärr inte i december (15/12)
Stad:
Kategori: