96 timmar Bangkok

Tone Schunnesson har tillbringat 96 timmar i Bangkok och tagit reda på om det leende folket"alltid är glada, skådat thailändska hipsters och känt sig som en korkad rasistsubba.

Thailändare kallas för det leende folket, får jag berättat för mig. Först tror jag att det är en överdrift, men förstår snabbt att de verkligen ler, hela tiden. Redan på flyget dit gör detta mig nervös. Flygvärdinnorna är inte trötta och irriterade, utan istället vänliga, mjuka och ett under av lugn. ”Varför är ni inte irriterade”, vill jag skrika åt dem. ”Ni är servitriser i luften, som serverar barnfamiljer, snubbar med koifiskar tatuerade över hela kroppen och sexköpare. Var missnöjda! Tänk på döden! Låt oss ha ångest ihop!” Men det tycks överhuvudtaget inte röra dem. Medan jag och mitt resesällskap sitter i våra stolar, med ögonen ihopknipna för att framkalla någon sorts trötthet, samtidigt som vi med jämna mellanrum svär högt för oss själva och varandra över våra medresenärer, behåller värdinnorna lugnet, kommer med äppeljuice och sprit samtidigt som de ler överseende åt skrikande barn och fulla 25-åringar.

Saken är den att jag inte är rasist. Men, jag har vetat allt om Thailand utan att någonsin ha varit där. Jag har vetat att Bangkok inte har någonting som överhuvudtaget skulle kunna intressera mig, att varenda gata är en gata för horor och att ingenting fungerar, eftersom det inte är västerländskt. Redan när jag anländer på flygplatsen skäms jag över min egen dumhet. Flygplatsen är kliniskt ren och allting väldigt effektivt.  När vi tar våra första steg ut genom glasdörrarna kommer dofterna. Det luktar sött och rent och skitigt och fränt. Värmen lägger sig som ett lager extra hud över hela mig och AC:n i taxin in till stan är en lättnad, trots att vi inte stod ute på gatan mer än i tio minuter. När vi kommer fram till vårt hostel är klockan strax efter åtta på morgonen. Vägen till vår incheckning är surrealistisk, vi går genom gränder som inte existerar i Europa, med rockiga thaikillar som röker den sista spliffen innan läggdags. Utanför ingången till vårt boende sover en medelådersthailändare, oklanderligt klädd i kostym, så berusad att han inte klarat av att ta sig hela vägen hem. Hans portfölj ligger orörd bredvid honom.

I det som ska vara lobbyn sitter det ett gäng franska backpackers och ungefär 17 katter. Efter att jag fått signera hotellets papper som Mr. Schunnesson letar vi oss igenom gränderna ut på alla medelklasshippies drömgata: Khao San Road. Det är inte tidig morgon för thailändarna som jobbar. De är redan igång med att laga mat, men området är blåst på västerlänningar. Vi sätter oss på en kitschigt inredd uteservering och beställer frukost. Min kille har sagt till mig att det enda man måste göra i Asien är att äta frukt. Jag serveras en vattenmelonjuice och vet inte om det är tröttheten eller smakexplosionen som får mig att börja gråta.
– Emma, jag har smakat naturen, säger jag till min väninna samtidigt som jag torkar tårarna bakom mina solglasögon från Lanvin.
– Kolla torsken bakom dig, svarar hon. Han ser svensk ut.
Det är svårt att förstå hypen runt Khao San Road. Istället tar vi en taxi ner till Silom Road, eftersom vi tror att Bangkoks moderna konstskola ligger där. Gatan är lång och hårt trafikerad, kantad av höghus och dyra restauranger. När vi desperat letat efter bra butiker och konst i över en timme, sjunker vi ner i sofforna utanför ett fyrstjärnigt hotell. Jag beställer min första Tom Yum Kung och bälgar i mig curryn som om den vore vatten. Servitören är vänlig nog att inte säga något om att mina bröst hänger utanför tröjan.

Det mörknar och vi tar en taxi hem. Plötsligt befinner vi oss mitt i ett backpackerkaos. Khao San Road, som under dagen inte har varit mer än en slö paradgata strax utanför vårt hotellfönster, är nu en hippiecirkus. Engelsmän och fransmän går gatan upp och ner, med stora spritflaskor i händerna och skriker på tuk tuk-chaufförerna som skriker tillbaka. Tystnaden har bytts ut mot kommersiell house och Fergie och Katy Perry, med sådan bas att marken nästan rör sig. Matstånden som serverar skuren mango, gräshoppor eller dåligt tillagad pad thai trängs med thailändare som säljer falska id-kort, radiostyrda bilar, kaststjärnor, klänningar och smycken. I ett av alla stånden längs gatan står det en amerikan och säljer t-shirts med rörliga tryck. Han pratar flytande thailändska, och Bangkok har inte varit honom nådig. Hans långa dreads börjar redan gråna och ansiktet är märkt av en lång tids för hårt festande. Undrar hur många år sedan det är han spelade bort sin biljett och sina sista pengar. Undrar om han någon gång ringer hem. Vi tappar bort oss i gränderna för att leta efter något som inte exploderar av fuleuropeisk kultur men upptäcker snart att vansinnet aldrig tar slut. Doften av sopor, frityr och Axe sätter sig i mitt hår och när vi till sist hittar tillbaks till hotellet somnar jag snabbt till ljudet av vår fläkt.

Jag har förutsatt att buddhism är en mysig religion. Nu när vi ändå är i Thailand bestämmer vi oss för att åka runt halva Bangkok i en Tuk Tuk, tillsammans med en guide som har varit både munk och soldat. När jag fått förklarat för mig att människor är fattiga för att de har varit dåliga människor i sitt tidigare liv ångrar sig kommunisten i mig angående religionens mysfaktor. Mäktig är däremot buddhismens estetik. Vår guide tar oss till tempel som är så blinged out att även Flava Flav hade imponerats. Steget från religiösa statyetter klädda i glas och guld, till religiös kommers känns inte särskilt långt. Jag blir därför inte förvånad över marknaden med religiös kitsch, vilken breder ut sig över vad som verkar vara ett spindelnät av gator. Försäljarna sträcker sig över borden och pockar på min uppmärksamhet för att få sålt den dyraste amuletten. Männen tittar och pekar på mina tatueringar och hade vår guide inte varit van vid västerlänningar hade han nog skämts. Han förklarar vänligt att i Thailand tatuerar man inte sig, förutom för beskydd. Vilket uppenbarligen är en modifierad sanning, för bruden med tramp stamp jag såg i morse verkade inte särskilt religiös. Men det säger jag inte. Istället nickar jag blygt och knäpper översta knappen i skjortan som envisas med att gå upp varenda gång jag rör mig.
Blomstermarknaden han tar oss till, efter att vi har konsumerat religion, får ordentligt igång min koloniala önskan att exotisera. Kvinnor sitter på gatorna, mellan borden fyllda av frukt, kryddor och blommor, lugna, oberörda, samtidigt som de med flinka fingrar knyter buketter av rosor, och lotusblommor. Deras händer är härdade – det är en marknad som är öppen dygnet runt, alla dagar. För första gången får jag lust att laga mat och fantiserar om hur jag ska bo i Bangkok med mannen jag älskar. Varje morgon ska jag köpa färska råvaror och blommor att ställa på bordet lagom tills han kommer hem från jobbet. Jag förlorar mig helt i drömmen som hustru och när vi kommer ut på andra sidan marknaden har jag inte köpt en enda frukt.

Det är fortfarande ljust när vi kommer tillbaka och galenskaperna i vårt kvarter går bara på halvfart. Alltså är det lite enklare att navigera sig iväg och när vi har promenerat en bra bit, och är en kort stund från att ha ihjäl varandra av hunger, ramlar vi in på en bakgård. Inne på gården går vi upp för en spiraltrappa av trä, som leder till en inglasad restaurang byggd i träkronorna. Menyerna är på thailändska och vi pekar till oss ett par rätter. Servitrisen är en ung tjej med runda ben, runt ansikte, runda ögon och rund mun. Hon är mer generad över våra bristande språkkunskaper än vad vi är, och när de snygga thaikillarna bordet bredvid flirtar lite försiktigt med henne tappar hon koncentrationen och välter vattenflaskorna i plast som hon har ställt på deras bord. Maten är lika fantastisk som hon är.

Tiden på andra sidan jorden går snabbt och nästa morgon stressar vi oss ut till Siam Gallery. Det är en uppvisningen i ungt thaimode och hipstern i Bangkok är snäppet vassare än i Sverige. Killarna flyger förbi på sina fixed gear-cyklar och tjejerna har raka luggar med överdimensionerade batikhoodies.  När jag stänger dörren om mig, i ett stort ljust provrum, för att ta på mig en byxdräkt i draperad denim kryper känslan över mig igen. Att jag är en korkad rasistsubba som har trott att Västeuropa är den delen av världen som sätter ribban. I kassan fumlar jag efter rätt sedlar, och blir stressad över att göra kassörskan irriterad. Istället väntar hon lugnt, leende. Ner genom jorden sjunker jag, av min svenniga dumhet.

I värmen åker vi bil ner till Chinatown och sicksackar mellan gatorna som är mer upplysta än någon annanstans i Bangkok. Kineserna steker vårrullar och nudlar från sina gatukök, har stora baljor med levande krabbor som krälar runt på isen och kockarna skriker på varenda turist som går förbi. Det är svårt att inte må illa av lukterna. Dofterna är fränare här än borta i vår europeiska koloni. Vi stannare till vid en skivbutik och bläddrar oss igenom hundratusentals plattor med kinesiska popstjärnor. Jobbigt att erkänna, men alla ser i mina ögon likadana ut. Tillsist blir vi indragna på en krog av en överentusiastisk fransman. Vi beställer dumplings och sticky noodle soup som jag slafsar i mig med mina pinnar. Det är som att dinera mitt på Autobahn, föreställer jag mig. Alla skriker, precis hela tiden. Kanske skriker de om vem som har beställt vad, vem som gillar vem eller om mig och min väninna. Jag har ingen aning. Det känns ensamt att sitta där, mitt i händelsernas centrum och ändå vara utanför.

Morgonen efter vaknar vi sent. Efter att ha slängt i oss amerikanska pannkakor åker vi till Baan Silom. Ett felval, visar det sig när vi anländer. Det som skulle varit ett arty konceptgalleri under bar himmel är en spökstad i grälla färger. Tillbaks in i taxin, bort från döda kvarter som har gjort många ledsna och arbetslösa. I bilen reser vi genom halva stan, men hamnar ändå ingenstans. Chauffören blåser oss, och vi åker ut på motorvägen. Ser Bangkok lite från ovan. Det är en ful stad.
För att döva ångesten över att snart resa hem bestämmer vi oss för att se, enligt uppgift, Bangkoks bästa dragshow: Calypso Cabaret. När vi kommer in i salongen på Asia Hotel, där showen hålls, serveras vi GT och blir placerade mitt i kärnfamiljshelvetet. Uppradade bredvid varandra sitter mammor, pappor, barn och mor- och farföräldrar. Tysta, med strumpor i sandalerna och kameran hängande runt halsen. Showen drar igång och de flesta av tjejerna är inte drugor. De är transor, post-op. Papporna i publiken skruvar sig generat, och har svårt att hålla ögonen i schack när en av tjejernas klänning glider ner och blottar ett par stenhårda silikonbröst. När cabareten är över förklarar värden att tjejerna nu har ställt upp sig på rad vid utgången för att ge alla chansen att fotografera dem. I ljuset ser brudarna trötta ut, och den äldsta transan har svårt att stödja sig på ena benet. Sju dagar i veckan går showen, två gånger per kväll. Kanske kan det förklara varför de mimade mer i osynk, än tvärtom. Hela natten drömmer jag om kvinnor som vill vara män.
Sista förmiddagen i Bangkok tillbringar vi på spa. Det thailändska kvinnorna sitter på golvet och skvallrar med varandra, samtidigt som de hyvlar av döda hudceller från våra fötter. Som kontrast till våra hemmafruaktiviteter beger vi oss till Bangkoks centrum för kultur. På elva gigantiska våningar, med modern arkitektur, finns nästan ingen konst alls. En utställning handlar om fred, en handlar om traditionellt thailiv. Resten av våningarna fylls av kaféer och konstbutiker. Vi tar oss igenom utställningarna och bestämmer oss för att käka lunch. Den massiva kungliga propagandan som brer ut sig i varje vrå av staden känns mäktigare nu, efter att ha sett konst som inte betyder något alls.

Det är natt när vår bil till flygplatsen hämtar oss utanför hotellet. Regnet rasar och chauffören håller ett paraply ovanför våra huvuden den korta sträckan till bilen. Sekunden vi åker ut på motorvägen kör en taxi om oss i full fart och rammar bilen vi sitter i från sidan. Vår chaufför blir arg och för första gången på hela resan ser jag någon uttrycka en annan känsla än glädje. Mitt skandinaviska svårmod mår genast bättre och på flyget hem drömmer jag om döden. När jag vaknar i Köpenhamn är allting grått.