Fibes, Oh Fibes! är tillbaka för att tillgodose några av de behov som Maslow kallar för grundläggande. Kärlek, närhet, värme, glädje, näring och nostalgi. På albumet 1987 som släpps om en månad hyllar de sitt favoritår tillsammans med tidstypiska gäster som Gary Kemp, Björn Skifs och Kim Wilde. Tillsammans med Nöjesguiden har Fibes, Oh Fibes! dissekerat allt väsentligt under ”det ultimata popåret”.
Om popåret 1987
–Det var det ultimata popåret. Det var året som gav musiken vi vuxit upp med, musiken vi går igång på. Att döpa vårt album till 1987 är vårt sätt att hylla våra idoler. Allt fanns då, och det var inte så höga murar mellan de olika stilarna. Pop i kombination med hårdrock gav Def Leppard och Guns ’N’ Roses, och sådant finns det ingen motsvarighet till idag. Vår skiva är som ett bra samlingsalbum från då, med allt dödkött borttaget. Vi vill hitta tillbaka till den känslan man fick av låtar som förändrade ens liv. Det är bara de låtarna man har sitt första hångel, sin första kärlek, sin första fylla till.
(Christian Olsson)
–Det är en Absolute Fibes-skiva. Det vi ägnar vår tid och vår kraft åt är att försöka mejsla ut den ultimata poplåten. Det innebär en låt som kanske skulle lyckas slå sig in på den skrämmande grymma Trackslistan från 1987.
(Mathias Nille Nilsson)
–Det ska vara musik som går rätt in, utan filter. Nu kysste inte jag min första tjej till Fleetwood Mac, men jag önskar att jag hade gjort det, och jag önskar att vår musik ger just den känslan.
(Edvin Edvinson)
–De där tillfällena kommer alltmer sällan. Senast en ny skiva förändrade mitt liv var väl när Nirvana släppte Smells Like Teen Spirit 1991. Lustigt egentligen, när jag växte upp och min pappa, som för övrigt också är pianist, spelade sina gamla Rolling Stones-skivor svor jag på att jag inte skulle bli sådan. ”Jag ska inte fastna och bara lyssna på gammal musik”. Och se på mig nu. (CO)
Andra viktiga händelser 1987
● Mattias Rust landar sportflygplan på Röda Torget.
● Nancy Reagan, presidenthustru, besöker Stockholm.
● Spionen Stig Bergling rymmer.
● Polisen jagar fortfarande Olof Palmes mördare, och gör raid mot 20 kurder.
● Marinen jagar fortfarande ryska ubåtar.
● Världsrekord och segrar av Patrik Sjöberg, Tomas Wassberg, Stefan Edberg och JO Waldner.
● Sveriges första kvinnliga partiledare Karin Söder avgår.
● Boforsaffären med svenska mutor till vapenköpare i Indien uppdagas.
● Det statliga tv-monopolet bryts när TV3 har premiär den 31 december.
Om Andy Warhol, som dog 1987
–Andy Warhol bevisade att det inte behöver vara en motsättning mellan kvalitet och massproduktion, eller mellan yta och djup. Allt han gjorde på Factory – ihopkopplandet av konst, film, musik – var så banbrytande. (CO)
Om att produktionstekniken anno 87 allmänt uppfattas som rätt… stiff
–Vadå? Roland D-50 kom 1987. Det är den bästa synten. (EE)
–Tänk dig ett band som Spandau Ballet. Stelt, absolut, och platt för att inte säga fult sound. Men det svänger ju. Det var en perfekt kombination av fabriksgjort och emotionellt. (CO)
Om att vara nere med slick åttiotalspop sedan dag ett
–Vi har inte tillbringat hela våra liv i Burt Bacharach-skolan. Nille och jag spelade tillsammans i obskyra instrumentalband under många år innan Fibes, Oh Fibes!. Vi har nött Slint- och Polvo-inspirerad experimentell alternativrock. Men vi hittade hem igen, och Love Child hade förmodligen inte kunnat låta så här utan den tidens vedermödor. (CO)
–Ert Polvo motsvarades av mitt Minor Threat. Jag var bara fyra år 1987. Men jag har hittat dit i efterhand. (EE)
Om Sighsten Herrgård, som offentliggjorde sin HIV 1987
–Det var en otrygg och missinformerad tid, på många sätt. Jag minns att man trodde att man kunde få HIV av att gå på en toalett som använts av någon som var smittad. På samma sätt var det med haschinformationen i skolan, som sa att om man tog ett enda bloss hasch så var det kört. ”You’re dead”. Det kolliderade med sitt syfte, liksom. (CO)
Om Appetite for Destruction, som släpptes 1987
–Fyfan, alltså. Jag hittade ett av mina gamla VHS-band med en liveinspelning av Guns ’N’ Roses, och när vad-hette-han-nu-igen Steven Adler precis sätter igång med ett trumsolo blir det bara brus på bandet i tre minuter innan solot är färdigt. Jag måste ha suttit och spolat fram och tillbaka för att se det där solot en miljon gånger. (EE)
–Min syrra hade ett gult kassettband som jag snodde, med Guns ’N’ Roses på ena sidan och Poison på andra. Det var helt fantastiskt, jag älskade verkligen de banden. (CO)
Om 1987 års stora tv-händelse Varuhuset
–Jag såg just det igen, och det är ett genialiskt koncept. Visst var det den allra första svenska såpan? Man satt som klistrad varje tisdag klockan 18.30. (CO)
–Min favorit var Richard, som deppade i charken. Jag kan fortfarande alla detaljer och alla karaktärer i den serien, och Varuhuset bidrog avsevärt till min uppfostran. När chefens dotter åkte fast för snatteri lärde jag mig att man inte ska snatta, till exempel. (MN)
–Chefens dotter, var det Lina Englund det? (Faktiskt inte, Lina var med i Storstad reds. anm.) Henne var jag lite småkär i, tror jag. I Vinterviken påminner hon faktiskt lite om Juliette Lewis. (CO)
Om fler musikaliska ikoner från 1987
–Phil Collins har vi lyssnat mycket på allihop, och det innebär en hel del Genesis. Och så Fleetwood Mac, förstås. (CO)
–George Michael. Innan världen hunnit skaffa sig en massa uppfattningar om honom, vi fattade inte att han var gayikon. Efter Wham uppfann han sig själv och sin egen slicka popmusik, med en massa disco i. Han var verkligen cool. (MN)
–LL Cool J. Man både fick och förlorade tjejer till I Need Love. Milli Vanilli. (CO)
–Nämen Milli Vanilli gillar vi väl inte? (MN)
–Jomen, de hade faktiskt rätt bra låtar. (CO)
–Jamen för helvete...(MN)
–Bros var min första skiva. Jag hade två ex på kassett och ett på vinyl. (EE)
Om Paolo Roberto som blev känd genom sitt gängbråkande 1987
–När han röjde i kravallerna i Kungsträdgården fattade jag att Sverige inte var en trygg idyll. Han blev ansiktet för det, och grundade den svenska gangstakulturen. (MN)
Om Teenage Mutant Ninja Turtles som hade premiär 1987
–Nu pratar vi! Det var mina favoriter. (EE)
–Men det var en stor debatt om att de skulle göra barnen våldsamma. (CO)
–Jag blev inte våldsam. Tvärtom. Däremot fick jag koll på några av mästarna, Donatello, Raphael, Michelangelo och Leonardo. Och så förstod jag att det var farligt att hälla ut miljögifter i naturen. Det var jävligt moraliska superhjältar. (EE)
Om förlovningen mellan Carola och Runar 1987
–Jag bodde i USA då, men min syster var ett stort fan, och när man kom hem så hamnade man mitt i värsta Carola-hysterin. (CO)
–De var den tidens hemvävda variant av glamourparet som förkroppsligar ouppnåelighet. Den tidens Beckhams, kanske. (MN)
Fibes, Oh Fibes! + Kim Wilde = Sant
Redan i maj fick Nöjesguiden tag på en stressad Christian Olsson i ett bullrigt London, där Fibes, Oh Fibes! gjort ett snabbesök för att spela in sin drömduett. Med Kim Wilde.
–Just det. Eller egentligen för att spela in hennes del av duetten, i en jävligt fräsch studio som hon spelade in sina åttiotalshits i. Det var rätt kul, eftersom jag hade spelat in min del av duetten i mitt gamla pojkrum i Lerum, där jag diggade henne på den tiden.
Jaså, du är ett gammalt Kim Wilde-fan?
–Jag var helt kär i henne när jag var tolv. Vi i Fibes har fantiserat om att göra en riktigt bra duett, och hon har stått överst på önskelistan.
Hur var det att träffa henne till slut?
–Det var fan helt fabulous, helt fantastiskt. Jag var skitnervös, det kändes både stort och pirrigt. Jag kände mig som ett barn igen. Men det tog bara fem minuter innan vi hade slappnat av och lärt känna varandra.
–Hon är en grym sångerska och kvinna, fortfarande. Hon la popmusiken på hyllan när hon var 36, och sedan har hon bara ägnat sig åt trädgårdsmästeri. Hon skriver böcker om det nu, och har tv-program, och hon är extremt selektiv när det gäller förfrågningar om musik. Men när hon väl började sjunga hade hon exakt samma röst som när hon var 20, exakt som i Kids in America. Det var fantastiskt.
Så du ramlade rätt ner i samma crush som du hade när du var tolv?
–Haha, nja, både hon och jag har ju hunnit bli lite äldre sedan dess. Men det är klart, lite svårt var det att inte falla tillbaka i förälskelsen.
Och så hann du träffa en annan gammal åttiotalsidol, Gary Kemp från Spandau Ballet?
–Jag har faktiskt just varit och lunchat med honom. Vi har blivit vänner medan vi jobbat ihop, han kommer till mig i Stockholm och jag hälsar på i hans penthouse här i London.
