Riksdagsvalet närmar sig med stormsteg och debatterna är proppade med historier från verkligheten. Men även spelfilmer har genom tiderna haft stor påverkan på det politiska klimatet.
Nöjesguidens filmredaktör Victor Schultz listar inte mindre än åtta exempel, däribland Charlie Chaplins nazisthumor i Diktatorn och miljöförstöringsavskräckaren The Day After Tomorrow. Han passar även på att presentera dem i aktualiserade Supervalet 2014-versioner.
1. Viljans triumf, Leni Riefenstahl (1935)
Nationellt nådde denna milstolpe i propagandafilmens historia aldrig några större framgångar utanför de nazistiska leden. Däremot visades filmen flitigt runt om i Europa och bidrog till att manifestera de monumentala livsfientliga pretentioner som Tredje riket stod för. En mix som lockade en förvånande mängd respekterade tänkare och offentliga personer till sig, men väckte vaksamhet och avsmak hos andra. Med premiär fyra år före invasionen av Polen förebådade filmen det överjävliga inferno som snart skulle svepa genom Europa.
Pastisch, Supervalet 2014: Jimmie Åkesson släpper en sen valfilm där han landar i ett litet hemmabygge på Sölvesborgs modellflygklubbs flygfält. Vännerna Ekroth och Söder står uppställda i givakt med skjortorna knäppta till översta knappen och facklor som brinner vid Jimmies morsars farbrors flaggstång. En del väljare imponeras av de scenografiska kvaliteterna, men ännu fler påminns om hur mycket skit som kommer svepa genom plenisalen om SD går framåt i valet och röstar som sina föräldrar istället.
2. The Grand Illusion, Jean Renoir (1937)
Filmen om en grupp franska officerare som tillfångatagits under första världskrigets har hyllats som ett av filmhistoriens humanistiska mästerverk, och blev viktigt antikrigspropagande under åren som föregick andra världskriget. Lyckades även måla upp trovärdiga klassperspektiv och kritisera sin samtids Frankrike.
Pastisch, Supervalet 2014: Björn Runge förvånar alla genom att meddela att hans omtalade Afghanistanfilm "Mission 1325" mot alla odds blivit klar, manuset har skrivits om och handlar nu om en grupp svenska soldater med vitt skilda bakgrunder som sitter som fångar i gerillaläger kontrollerat av talibaner. Vid ett lyckat flyktförsök möter de en mängd soldater och vanliga människor av olika nationaliteter. Filmen blir en succé och tolkas som en kommentar till de militära spänningen mellan Ryssland, Kina och västmakterna – och vidare ett tydligt avståndstagande från krig och våld. Runge prisas vid Cannes, och snuvar Ruben Östlund på den Guldpalm han väntat sig få för sin apfilm.
3. Diktatorn, Charlie Chaplin (1940)
Charlie Chaplin var en av dem som skrattade när han såg Viljans triumf. Efteråt gick han hem och bestämde sig för att någon borde göra humor av Adolf Hitlers pompösa förtryckarideologi, förslagsvis han själv. Chaplin var orolig för att komedin inte skulle passa sig i krigstider men Diktatorn blev en storslagen succé, särskilt i USA. Av förklarliga skäl nådde den aldrig någon popularitet bland axelmakterna.
Pastisch, Supervalet 2014: Soran Ismail ser Jimmies Åkessons valfilm och kontrar med “Valmäster”, en satir där han både spelar nyanländ flykting och partiledare Jomme Öksson, en politisk yngling med grandiosa ambitioner som aldrig fick vara med och leka på skolgården och därför utvecklade mytomani.
4. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, Per Åhlin (1975)
På senare år har kulten kring Karl-Bertil Jonssons julafton framför blivit ett billigt sätt för MUF:are att göra sig lustiga över julfirandet hos sociologfamiljer från Mälarhöjden med Palme som husgud. På sin tid sågs dock filmen som en kniv i hjärtat på det socialdemokratiska styret. Dess upphovsman, den folkkära Tage Danielsson, var en tidigare partivän som ansåg att Palme tappat riktning under 70-talet. Som protest började han skriva dagsverser i syndikalistiska Arbetaren samt författa denna regimkritiska film, som tillsammans med Astrid Lindgrens saga om Pomperipossa sägs vara en bidragande faktor till att 40 år av obrutet socialdemokratiskt styre tog slut den 19 september 1976.
Pastisch, Supervalet 2014: Wille Crafoord och Mange Schmidt är besvikna på Moderaternas bristande idealism och skriver fyndiga visor om avskaffandet av värnskatten i liberala tidningen NU. Reaktionerna blir kraftiga, svenska folkets förtroende för Moderaterna når nya bottennivåer och regeringsskiftet är ett faktum.
5. Alla presidentens män, Alan J. Pakula (1976)
De journalistiska avslöjanden som följde Watergate-skandalen, och som med journalisterna Bob Woodwards och Carl Bersteins hårda arbete ledde till att Richard Nixon tvingades avgå som president, har med rätta kallats århundradets scoop. Filmen från 1976 anses vara en av filmhistoriens höjdpunkter och fick anmälningarna till landets journalistutbildningar att skjuta i höjden. Studier visar också att demokratiska politiker blev mer öppna till en fri och skyddad press efter att ha sett filmen, medan de republikanska blev mer fientliga i sin inställning.
Pastisch, supervalet 2014: Per Schlingmann grips i Socialdemokraternas partihögkvarter på Sveavägen. Han påstår sig ha blivit kontaktad för ett eventuellt pr-jobb. Mycket är dock höljt i dunkel och det gamla radarparet Jan Guillou och Peter Bratt, som inte vill bli gamla, bestämmer sig för att initiera en återförening. De upptäcker snart (via en mystisk inside-källa som kallar sig Fäbojäntan) att Schlingmann, i det fördolda, fortfarande jobbar för Reinfeldt som skickar honom på skumma uppdrag. Statsministern tvingas avgå. Han lämnar Rosenbad på en segway samtidigt som han framför en symboliskt laddad imitation av karaktären Fredde i Solsidan.
6. Rambo, Sylvester Stallone (1982)
USA:s intåg i 80-talets manifesterades av Ronald Reagans tillträde som president och populariseringen av en ny typ av superhjältar. Det handlade om ensamma män med muskulösa kroppar och ofantlig styrka och uthållighet. Som perfekta symboler för ett USA som såg sig kämpa mot kommunister över hela världen, inte längre med en svårstyrd orutinerad arme utan med små förband av elitsoldater. På den populärkulturella kartan bidrog karaktärer som Rambo och Rocky till att befästa omvärldens bild av ett aggressivt USA. En bild som Reagan öppet bekräftade genom att referera till den hårdhudade filmhjälten.
Pastisch, supervalet 2014: Hösten 2013 regisserar Ulf Brunnberg en film om en man som är trött på att det är så jävla ofint att vara stolt entreprenör och tjäna pengar och skita i att prata om patriarkala strukturer. Filmen vinner Biopublikens pris på Guldbaggegalen. Reinfeldt väljer att inte kommenterar filmen officiellt, men säkra källor säger att han gillar den starkt. Moderaterna gör en dunderupphämtning inför valet och Fredrik får bilda regering en tredje gång. I sitt tacktal citerar han Brunnbergs karaktär med orden: “Det här horribla förmynderiet har gjort att jag nyligen sålde min sista båt. Jag har tappat lusten”, vilket skapar stor förvirring.
7. JFK, Oliver Stone (1991)
Filmen handlar om en rättskaffens åklagare från New Orleans som försöker gå till botten med bordet på John F Kennedy utan att drunkna i mörkläggningar. Studier som genomfördes av testpersoner som sett filmen visade återkommande på en politisk uppgivenhet och allmän känsla av maktlöshet som kan kopplas direkt till filmens kontroversiella konspiratoriska tema. Det ouppklarade mordet på den ikoniska presidenten hade legat som ett svart täcke över det nationella medvetandet i nästan trettio år, och när filmen kom släppte den lös en våg av undertryckt ilska.
Pastisch, supervalet 2014: Thomas Bodström har tröttnat på att gå till Pocket Shop och köpa upp sina egna deckare. En sen kväll i baren på Rival kommer han i kontakt med en mystisk regissör som berättar att det finns saker som tyder på att mördade Olof Palme köpte sex under sin tid som statsminister. Bodström bestämmer sig för att tjäna rättvisan och rör upp himmel och jord för att följa upp spåret, trots att han sviker sina barndoms år på Fårö. När det är dags att presentera bevisen går dock luften helt oväntat ur hela spektaklet eftersom Bodström inser att regissören redan gjort en film på ämnet. Mötet i baren var en releasefest.
8. The Day After Tomorrow, Roland Emmerich (2004)
Två år innan Al Gore tog världen med storm (förlåt) med An Inconvenient Truth gjorde katastrofmästaren Roland Emmerich sin plikt som världsmedborgare och skrämde upp biopubliken med denna undergångsfilm av globala mått. För första gången blev den annalkande miljökrisen något som gemene man kände till. Och att inte bara beta av de vanliga teorierna om förbrukningen av fossila bränslen, utan även gestalta den ständiga dragkampen mellan ekonomisk tillväxt och minskade utsläpp (med inbakad kritik mot t ex dåvarande vicepresident Dick Cheney) i en blockbuster får ändå ses som rätt imponerande. Att han sedan överdrev och dessutom misslyckades med allt vad vetenskaplig trovärdighet heter får ses som en bisak.
Pastisch, supervalet 2014: Kjell Sundvall gör en film om en tidigare polis och jägare som försöker få Sveriges landsbyggdsminister att sätta stop för den illegala vargjakten, annars riskerar det svenska ekosystemet att fucka ur. Den fiktiva ministern är misstänkt lik Eskil Erlandsson som känner sig utpekad. Gustav Fridolin och Åsa Romson prisar filmens budskap men kritiserar de vetenskapliga detaljerna, som är helt åt helvete.
Victor Schultz är Nöjesguidens filmredaktör. Han har tidigare skrivit om de 7 vidrigaste hotellvistelserna på film och 12 lika otäcka filmskägg. Ruben Östlunds ovan nämnda apfilm har Victor mer information om här.
8 filmer som ritade om den politiska kartan (och deras Supervalet 2014-motsvarigheter)
Stad:
Kategori:
Se alla artiklar om:
