48 timmar sónar

Vi skickade Julia Frändfors, Nöjesguidens klubbredaktör i Stockholm, till Sónarfestivalen i Barcelona. På 48 timmar hann hon stalka Flying Lotus, misstas för Rihanna och se ett generande öppet drogbruk.

Okej. But please, listen. No hablo. I don’t speak Spanish. – Pero usted es en España? ”Men du är ju i Spanien?”
Ja, det är väl bara att ge upp. När du för tionde gången frågar någon som inte kan förklara vägen, då är du tacksam att du kan ditt ”¿Donde está?” och vad höger och vänster heter. Du frågar på engelska, de svarar på spanska. Du frågar igen, klämmer fram ett ”no hablo”, de svarar på spanska igen. Fast långsammare och tydligare. Till sist står ni och viftar med händer och talar teckenspråk. Taxin är hyfsat billig, och sparar dig fler än en förvirring.

På promenaden ned till stranden köper vi en för dyr frukost på en sunkig kaffebar. Kvinnan före i kön ber oblygt om en skvätt sprit i sin takeaway-latte. Kontinentalt. Ju närmare stranden vi kommer desto hutlösare blir priserna, men idag kan vi tänja lite på vår tighta budget, då vi vet att middagen kommer att bli gratis på Red Bull Music Academys årliga BBQ nere i marinan. 

Vi är där tidigt, som de lilla iver vi är. I takt med att våra hjärnor blir snurriga av syrliga caipirinhas, fylls också stället på med mer och mer folk. Spelar skivor gör Jay-Z- och Eminem-producenten Just Blaze, och han lyckas med konststycket att på ett totalt icke-irriterande sätt bara spela 30 sekunder av varje låt vi älskar. Dansgolvet är smockat och humöret är på topp. Fotbolls-EM står på i bakgrunden, vi dansar showdans på terrassen, stalkar Flying Lotus och försöker dricka varannan vatten. 

Efteråt fortsätter vi till OVUM:s showcase på BLVD, där drinkarna, som i resten av Barcelona, består av 80 procent ren sprit och 20 procent koncentrerad juice. Just ikväll känns det som att alla stockholmare har samlats på samma ställe, så jag rusar, efter ett rätt oklart shotrace med Alix Alvarez, en dj och producent från New York, aningen skräckslaget hem i den mörka natten. Min resepartner Agnes-Lo är redan hemma när jag kommer och har på den korta promenaden hem redan blivit antastad av två män. Det går tyvärr inte att återge Sónar korrekt om jag ska bortse från alla oanständiga förslag som förföljer en genom staden. Du kan faktiskt inte gå mer än tio meter utan att höra lockläten som vanligtvis används för att locka till sig djur. Det är ett evigt ksss:ande och smackande. I dagsljus går det att ignorera, men när mörkret faller blir rädslan och hoten mer påtagliga. Snälla, gör mor glad och lyd hennes råd: Gå aldrig ensam. 

– Rihanna? Rihanna! Det första som möter oss när vi går in på Sónar by Day är en kortväxt katalan med dreads i nacken som springer efter med kameran i högsta hugg. Det enda Rihanna och jag har gemensamt är en hudfärg anpassad för sydligare breddgrader, så smickrad fortsätter jag och mina solglasögon framåt i rask takt. För Agnes-Lo ser det inte bättre ut. Vart vi än rör oss inne på festivalområdet blir vi stoppade med frågan om de får ta en bild. Inte för att folk misstar oss för några superstars, men faktumet att vi är klädda i hatt, hotpants och stora solglasögon tycks av någon anledning få oss att sticka ut rejält ur mängden. När jag ser mig omkring finner jag mig i ett hav av människor av alla dess slag, inte bara den typiska Barcelonastilen: knäveck-shorts, skateskor, kortklippt med en dread i nacken. Österrikiska kvinnor i guldlamé trängs med australiensiska gubbar i snabba solglasögon. Små barn som knappt fått tänder sitter med hörselkåpor i bärsele på mammas rygg, Carlton Banks-wannabes från New York delar cigaretter med Tommie X-lookalikes i Buffaloskor och pungklämmartights.  

Men det som slår mig mest är antalet män. Män i skägg, med skeva leenden och Ray Bans. Män i tjockt svart hår, som dricker öl ur plastglas, män som nickar i takt till technon som spelas av en annan man. Män I Grupp Som Gör Saker Tillsammans. För vi får inte sticka under stol med att Sónar är männens festival. Inte för att det inte är några kvinnor här, jodå, både i lineupen och bland publiken, men att påstå att de med snopp inte är överrepresenterade på denna festival vore fånigt.

Det är torsdagskväll och jag har för länge sedan slutat kolla på klockan när vi gör ett pitstop på Barcelo Raval, ett gigantiskt fallosliknande hotell i hjärtat av Raval. Efter en lång hisstur öppnas dörrarna och där är stor fest med en fantastisk utsikt. Nere i lobbyn är festen inte sämre, folk dansar på bord och har vattenkrig. 

Vi vandrar vidare till Apollo där kvällens höjdpunkt, Numbers Party – utspelar sig. Jack Master spelar back to back med Joy Orbison i en lokal som ser ut som en jättestor gammal teater, och det känns som att taket ska lyfta. Vi dricker drinkar med ett par från Malmö, som berättar om sin strategi: att bara festa på dagen, inget på natten. De är riktiga proffs. För det är bra med strategier, på Sónar vill man helst av allt vara vaken dygnet runt i fyra dagar. Det finns folk som gör detta, men inte är det särskilt hälsosamt. En grej som förvånar mig är det öppna droganvändandet på festivalen. Helt ogenerat, på stående fot, i baren, överallt, sitter det människor som doppat fingrarna i sina ziplock-påsar och meckat linor på trottoarkanten. Erbjudanden om diverse serotoninhöjande substanser haglar tätt, och här och var står folk och byter sedlar mot stora påsar med vad som lika gärna kan vara bakpulver. 

Ett mycket bra tips i allmänhet när det gäller Sónar är att sätta klockan på alarm. Efter att på fredagen ha festat på Sónar By Night tills solen vaknat och låg stekhet, kämpat med att få taxi, gett upp den tanken, och sedan köat till bussarna i över en timmes tid är vi så utmattade när vi kommer till hotellet att vi sover nästan tio timmar i sträck. Jag vaknar omtumlad, sliter fram klockan och konstaterar att klockan redan är fem. På kvällen. Vi har missat i princip hela By Day, och är dessutom kraftigt försenade i tidsplanen jag har gjort i huvudet. 

Dagens plan var skivbolaget Mobilees Rooftopfest på Hotel Diagonal, en populär årlig tradition. Jag textar med en kompis som ber oss skynda på då det snart stänger. Efter 20 minuters bilfärd och en hisstur nästan lika lång är vi äntligen uppe på det efterlängtade taket. Där möts vi av en bred man i armycut som avmätt ser över våra huvuden och muttrar ”Det är fullt”. ”Men... vi är på gästlistan..?”, stammar jag fram. Han rör inte en min. Ingenstans ser jag någon som ser ut att vara kopplad till Mobilee, ingenstans ser jag någon som sitter med en gästlista. Och ja, vi ser båda två tydligt att det inte alls är fullt. Men bara hela hans attityd får luften att gå ur oss. Det är inte ett ord i onödan som gäller för den här karln. Jag blir så arg att jag nästan blir gråtfärdig, men det är bara att ta taxi tillbaka till staden. 400 kronor tur och retur för att bli nekad direkt. Väl tillbaka blir det dags att gå och trösta sig. Dj Harvey går precis på sitt set, och inget kan få dig att tjura när du hör hans musik. Eftersom det är sista dagen är trycket på festivalområdet hårt. Allting vibrerar, folk håller på att spricka av pepp och det är helt smockat av viftande händer och dansande fötter. 

Den största skillnaden på publiken här jämfört med andra festivaler är stämningen i den. Det är knappt några hårda ord eller häftiga rörelser och knuffar, inga sneda eller hotfulla blickar. På By Night, där de stora akterna spelar, hårdnar tonen något, inte så konstigt, då själva hangaren knappast inbjuder till någon vidare gemytlig stämning. Dörrarna öppnar vid tio på kvällen och sista musiken tonar ut strax efter halv sju på morgonen. Trots försök att få det ”häftigt” med radiobilar och blinkande lampor, är detta nog det mest opersonliga stället jag har besökt på länge. Det känns som att jag är inne på Älvsjömässan och vandrar runt i cirklar, och den bitvis fruktansvärda kvaliteten på ljudet gör inte den känslan mindre.

Festivalens storlek till trots känns den oplanerad vid många punkter. Till exempel deras drinksystem, där du först står i en lång kö för att köpa på dig drinkbiljetter, för att sedan ställa dig i en ny kö där du löser in dem. Ett annat problem är att du inte får något armband om du går in på By Day efter klockan 19. Går du in kommer du inte ut igen. Utgång är lika med hemgång. Varför? Dessutom är systemet de har med inträdesbiljetter oerhört irriterande. Du måste, under hela festivalen, alltid ha din orginalpappersbiljett med dig. Det är olika armband för By Day och By Night, och även nya för varje dag.  

En sak är säker: Du är aldrig för gammal för Sónar. Du är heller aldrig för excentrisk eller för svennig, för queer eller för straight. Det enda du kanske är, är orutinerad. Lägg ned lite tid på att ta reda på vilka som spelar var, och när, innan det drar igång, det kommer att ge utdelning. Jag skojade om att ha ett tidschema innan vi åkte, men så här i efterhand hade det varit bra att ha linjer att rätta sig efter. Det är en intensiv långhelg och jag vet att det inte bara är jag själv som fortfarande lider svårt av den där ” Fan! Vi missade ju den fetaste festen?!”-känslan, ni vet den som var förlamande när man gick i högstadiet? I mitt fall plågar det mig fortfarande att jag missade John Talabot, Barcelonas egenproducerade wonderchild, som jag har varit totalt besatt av i ett år. Han spelade i SonarHall, en trappa ned på området, där de har limiterad kapacitet att släppa in folk. Det fick jag reda på tio minuter innan han gick på. Orutinerat av mig. Sedan fick jag stå utanför och försöka charma vakten i ungefär 45 minuter tills någon kom ut och sa att han kommer att avsluta snart och att jag, lilla gumman, kunde ge upp nu.