48 timmar New York

admin-kollegorna 17:33 29 Apr 2004

[B]East village, Manhattan.[/B] Det är tidigt på morgonen. Jag har precis vaknat efter en natt på ett av New Yorks mer dystra hotell, [B](1)[/B] St. Marks Hotel på St. Marks Place. Jag anade ugglor i mossen redan igår, då jag satte på tv:n och fick se damer i peruk bli knullade av en trädgårdsmästare med solbrillor - och av en trädgårdsslang. Porrtvång, med andra ord. Mitt i natten fick jag mina misstankar bekräftade: mycket spring upp och ner i trapporna, bankande på dörrar och högljudda stön genom väggen. Men hälften av gästerna är i alla fall vanliga turister, och du hittar antagligen inte ett renare och bättre beläget hotell till det priset. Fräscha sängkläder och dusch/wc på rummet för 80 dollar dygnet är en bra deal. Jag springer nerför trapporna och ut i en NY-morgon som för New York-borna säkert framstår som svinkall, men som för en nordbo är vardagsmat. Första stopp är [B](2)[/B] Barnes & Noble vid Broadway. För att få ut det mesta möjliga av en New York-vistelse är det viktigt att plocka fram [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10066|de bästa guiderna|_blank], endera de är i bokform eller i form av ett magasin. Nedlusad av referenslitteratur går jag tillbaka till St. Marks Place, som alltså inte är ett torg, utan en gata full av mobilaffärer, poesikaféer, souvenirsäljare och skivaffärer. Den påminner om en gammal hippie som vet att han lever i 2004, men som vägrar att anpassa sig. En hippie som fortfarande går runt i sin gamla batiktröja medan han pratar i mobiltelefon. [B]Frukosten intas på[/B] en sopp- och smoothie-bar som drivs av några unga asiater i närheten av hotellet. [B](3)[/B] Stället utan namn kör benhårt på powersmoothies, fruktshakes med diverse onaturliga tillsatser - vilka andra än amerikanerna kan komma på att slänga i två matskedar proteinpulver i sina smoothies. Eller att toppa med en matsked dietpulver. Eller bägge delar på en gång? Ät frukost, bygg muskler och bli smal på en och samma gång, vem kan ifrågasätta nåt sånt? Alldeles bredvid ligger [B](4)[/B] Kim's, ett Mecka i tre våningar för alla som är intresserade av undergroundkultur, vare sig det handlar om musik, gamla vhs:er, eller böcker om film och musik. Hela sektioner för sexploitation- och träskmonster-filmer från 60-talet vittnar om butiksmedarbetare med osunda interessen och få sociala relationer. Men vem behöver sociala relationer när man kan hänga ut med gräddan av New Yorks skådespelarelit. En glasögonprydd kille bakom disken berättar att nästan alla kommer hit. De flitigaste besökarna är Williem Dafoe och Rosie Perez. De är riktiga filmfreaks. Han tittar misstänksamt på mitt Visa-kort. - Jag känner en kille som en gång för länge sedan studerade i Skandinavien. Han sa att de ger bort Visa-kort till vem som helst där borta. Och att postväsendet är korrupt. Jag undrar om han är ohövlig, eller om han försöker få igång en diskussion. Antagligen båda delarna. Ett ölburksskast från före detta rockmeckat [B](5)[/B] CBGB's (stället har blivit en parodi på sig själv), en bit neråt andra avenyn hittar vi Lower East Side's mest eftertraktade gatskylt. [B](6)[/B] Sent i fjol fick nämligen Joey Ramone, den bortgångne sångaren i det extremt tongivande punkbandet Ramones, en egen gata uppkallad efter sig. Nu har ju Ramones redan gjort en låt uppkallad efter korsningen 53rd and 3rd, men annars så finns det ju inte nån bättre stad att hedra punklegenden i. Vi tar ett snabbt turistfoto och svänger in till höger in på Lafayette Street. [B](7)[/B] Other Music är stället för dig som gillar det vi förr i tiden kallade "alternativ musik", det påminner i det hela väldigt mycket om skivaffären Rough Trade i Notting Hill i London. Punk, experimentell 60-talsjazz, psykedelia, lite techno, begagnat och nytt om vartannat. Här finner du också en stor hylla med flyers som kan sparka din röv i rätt riktning resten av vistelsen. Självfallet har alla som jobbar där kortärmade skjortor och hornbågade glasögon (något som påminner mig om det klassiska The Onion-skämtet om den stora Yo La Tengo-konsertbranden där 37 skivaffärsanställda omkom. Det kunde ha varit dessa). [B]Jag rusar vidare[/B] neråt Lafayette, och passerar den lilla [B](8)[/B] Triple Five Soul-butiken, som känns mer som en trendaffär i London än en streetwear-gigant från New York City. [B](9)[/B] Vice gör ett av de roligaste och bästa (gratis-) magasinen på det västra halvklotet. Men de gör mycket mer än så. I deras butik hittar du en massa kläder. Hippa asiater svansar runt omkring dig, några jobbar där, andra är där i samma ärende som du själv. Det finns butiker för allt. [B](10)[/B] Dj Honda har inte lagat de största bucklorna i sin bil. Likväl har japanen sin egen affär. Här hittar du Dj Honda-tolvor, cd-skivor, t-shirts, skivväskor, munkjacka, skateboards, luvor, byxor etc. Det är närmast något religiöst över det hela. Vi blir lite skrämda, och hastar ut. Nästa stopp är [B](11)[/B] Classic Kicks på Elizabeth Street, en nyöppnad klädaffär som ser det som sin uppgift att plocka ut de mest limiterade 70-talsåterutgåvorna från bland annat Puma och Nike. De ser också till att skaffa fram kläder som matchar. Nick, en av ägarna, är en självutnämnd "sneaker dork". - Först köper vi in de sneakers som vi gillar, därefter letar vi fram kläder som passar till, förklarar han medan han visar några rosa limited edition Pumas som har blivit ihopparade med en tenniströja från Lacoste i samma färg. Det är inget snack om att det passar ihop. Det är exakt samma färg. Lite längre ner ligger vintagebutiken [B](12)[/B] Eye Candy, en jätteliten affär som drivs av en 55 år gammal hipster som ser ut som en exakt kopia av Wim Wenders, bara om möjligt ännu blekare och mer osund. Den minimala lokalen är proppfull av konstiga accessoarer från tidigare årtionden. Mer historik får du på [B](13)[/B] Lower East Side Tenement Museum, som ståtar med exakta kopior av immigrant-lägenheter som de såg ut för 200 år sedan i samma område. Guiden tar oss runt i rum som ser ut som om de var bebodda av 1800-talsmänniskor för bara några minuter sedan. Men tillbaka till något långt viktigare, sneakers. Om du verkligen tar det här med skotyg seriöst, är förstavalet [B](14)[/B] Alife Rivington Club. Den ligger långt mot öst på Rivington Street, gömd bakom en anonym dörr. Det är bara en liten ringklocka som avslöjar att detta är den riktiga adressen. Som en hemlig klubb för joggingskoentusiaster. Vi ringer på och dörren öppnas. Medan Lower East Side Tenement Museum var ett museum förklätt till lägenheter, är Alife en skobutik förklädd till museum. Skorna står utställda i perfekt belysta montrar, som om de skulle vara tvåtusen år gamla guldsmycken. Ett koppel av unga män står för betjäningen, de springer upp och ner för trapporna till källaren med provmodeller och smyger sig då och då ut på bakgården för att röka gräs. På samma gata ligger [B](15)[/B] Teanys, en liten téaffär slash kafé som ägs av multimillionären och halvdvärgen Moby. 90 tesorter, vegetariska kaférätter och musik handplockad av chefen själv. Det är som att vara fångad i en ond, vegetariansk dröm, där Moby är enväldig härskare och tvingar på alla sin förjävliga livsstil. I stället för att beställa en ekologisk morotsmuffin och te från Himalaya grips vi av Moby-paranoia och vänder i dörren. [B]Vi behöver ett[/B] mer gediget alternativ och försöker oss på det legendariska [B](16)[/B] Katz Diner, som har serverat mackor och soppor på East Houston Street sedan 1888. Det är här som Sally gör sin berömda fejk-orgasm-scen i When Harry Met Sally, men det kan du läsa mer om i vilken NY-guide som helst. En bisarr kille med grått hår och stor mage låter oss smaka på den varma pastramin som han skär upp ett berg av kött av och pressar sen in det mellan två brödskivor. Sallad? Tomat? Glöm det. Sånt är för småttingar. Pastramisandwich = bröd och pastrami. Och ett litet krus med senap vid sidan. Så var det säkert för 116 år sedan också. Katz är som en tidsmaskin: det är bara klientelet som vittnar om att vi skriver 2004. Det känns som om man har ätit en hel ko. Benen bär en ut på gatan igen. Jag stannar, lossar på bältet och hejdar en av taxibilarna som strömmar förbi i fyrfilsvägen utanför. Vi är på väg uppför First Avenue. Vi har satt kursen mot världens bästa skivbutik. Den heter [B](17)[/B] A1 och ligger långt uppe i East Village. Dj:s från hela världen blir saliga i blicken när de pratar om urvalet av gammal och obskyr vinyl som passerar genom den här butiken. Personalen beter sig mer som arkivarier än som butiksanställda. De brukar bara ta sekunder på sig att fiska fram precis den tolvtummaren du har letat efter i tio år. Borta vid skivspelarna står en långhårig kille som jag, trots att han mest av allt ser ut som Jesus, känner igen som den engelske dj-legenden Harvey. Harvey inspirerades av den ännu mer legendariske Paradise Garage-dj:en Larry Levan. Många menar att ingen har varit i stånd till att matcha energin i seten från det knarkälskande festmonstret Larry Levan, som dog 1992. Harvey, som bokade Larry till sin London-klubb mot slutet av 80-talet, är mannen som sprider Levans kunskaper vidare. Vi har gemensamma bekanta, så jag introducerar mig, och frågar honom vad han gör i New York. - Jag är bara i stan för ett par dj-gigs. Jag har flyttat till min tjej i LA. Står och spelar skivor på stranden. Det är livet, man! Du har flyttat från London? - Ja, dessutom har de dragit in mitt visum, så jag kommer inte tillbaka till Europa förrän jag hostar upp 2500 dollar. Och så mycket pengar har jag inte. Jag och Eric spelar på ett ställe som heter Passerby uppe i Meatpacking District. Det kommer bli helt grymt, kom dit! Han skriver upp gatuadressen till mig. På väg tillbaka till vårt kära porrhotell på St. Marks, går vi in på [B](18)[/B] Etherea, där vi träffar James Murphy, frontfigur i LCD Soundsystem och den ena halvan av världens just nu mest efterfrågade producentduo DFA. Jag ber honom om en tjänst: att [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10067|lista sina fem favorit-skivaffärer|_blank] i New York. Han behöver betänketid och lovar att skicka mig sin lista per mail. På väg förbi receptionen frågar vi den extremt avslappnade killen som sitter bakom en glasruta om det alltid kommer vara lika trafikerat om nätterna på St. Marks Hotel. Jag menar; de har trots allt satt upp en skylt med "no visitors" i receptionen. Han ler. - Du är i New York, man. Några gånger är det stökigt, andra gånger är det helt stilla. [B]Jag har lyckats[/B] hustla mig till en bordsreservation för tre på [B](19)[/B] WD-50, en av Manhattans mest hypade restauranger just nu. Jag har bestämt träff med några vänner: Brennan, en kanadensisk dj och producent, och Fatima, dottern till Kuwaits tidigare utrikesminister. Restaurangen drivs av en ung kanadensisk kock, Wylie Ducasse, som har blivit geniförklarad i diverse New York-publikationer. Ducasse är en av de främsta företrädarna för så kallad deconstructive food. Filosofin går ut på att plocka isär varenda mattradition och sen bygga upp maten, utan fördomar, från grunden igen. Restaurangen har öppet kök, och vi kan se köksstaben tillaga vår mat med nästan vetenskaplig precision. En man i 60-årsåldern kommer bort till vårt bord och presenterar sig som "Wylies dad" (WD, eller hur?). Han ger oss sitt visitkort där det rätt och slätt bara står Wylies Dad. Man kan se på hans mage att han bara har en regel här i livet: Ät precis vad du har lust med, när du har lust. Han har hört att vi skriver för en skandinavisk tidning och vill att jag ska hälsa på hans son som chefar i köket. Fatima håller på att trilla av stolen. - Fy fan, skall du träffa Wylie? Han är the don! Han är regenten av New Yorks cuisine! Jag följer med bort till köket. Wylie är en gladlynt kille med glasögon och hästsvans. Killen som regerar över New Yorks köksvärld ser inte ens ut som en kock. Så skall det vara. - Nu får du uppföra dig bra och svara ordentligt på allt han frågar om, säger pappan. Wylie ler skamset och hälsar på mig. - Nej då, jag skojar bara med dig, säger pappan och ler. Det är han som är chefen här, jag försöker bara hjälpa till. Vi får oss en intensiv matupplevelse. Smakerna och kompositionerna är så annorlunda att det nästan blir för mycket att förhålla sig till. Höjdpunkten kan vara pannstekt torsk med rökt potatismos. På väg ut frågar garderobstjejen oss om vi har haft det trevligt. - Fan heller, svarar Brennan med illa dold ironi. Alla ler, och en av tjejerna vill bjuda ut Brennan på dejt. Vi svänger in på Ludlow Street, där kaféer och barer för vänstermänniskor ligger utströdda. På bohembaren [B](20)[/B] Pink Pony hänger det bilder av Jack Kerouac och Henry Miller på väggen, och bokhyllorna är nära att falla ner i huvudet på oss. Folksamlingen som är samlad runt bardisken med var sin pocketbok i handen ser ut som en ondsint parodi på sömnig självupptagen New York-ungdom, och det visar sig helt riktigt vara personalen på stället. De undrar om vi är i New York för och göra en guidebok eller nåt sånt, och berättar livstrött att det är ett sånt team där varenda dag. Ouch! Vi går två meter nerför gatan till [B](21)[/B] Max Fish, en fin bar för rockturister. Graffitimålningarna hänger tätt på väggarna, och delar av dem är faktiskt nymålade, något som går ut över den stora jacka jag har köpt på världens bästa lågprisaffär [B](22)[/B] Century 21. Jag spelar ett parti biljard med en som ser ut som basisten i The Rapture, och förlorar. [B](23)[/B] Ask the Johnsons är ett liknande trashigt ställe. Vi ber om en vodka lime och får precis det, cirka åtta centiliter brännvin och en liten yta med grönt. På toaletten kryper det kackerlackor lika stora som iPods. Hmm. Vi sticker vidare. [B]Vidare betyder en taxi[/B] till Meatpacking District, området där stans bästa klubbar och gallerier håller till. Vi börjar på ett ställe som heter [B](24)[/B] Centro Fly, men känner inte för att gå in för 1) dålig house anno 1995 ljuder genom dörrarna och 2) det står några unga attitydstinna franska studenter utanför och vill få oss att betala 20 dollar för att få komma in. - Ni kommer inte ångra det. Och hela överskottet går till välgörenhetsorganisationer! Vilka då? - Det minns jag inte. Det får du fråga Patrick om. Han kommer snart. Eh, vem är dj:n ikväll då? - Eh, jag är inte helt säker, men han spelar väldigt bra musik! Välgörenhet, my ass. Konceptet är så genomskinligt att det är pinsamt för alla - till och med dörrvakterna rodnar. Vi skiter i det. Houseklubben [B](25)[/B] Cielo verkar då vara ett långt bättre alternativ. Cielo ser som så många andra NYC-klubbar ut som ett dass på utsidan, medan insidan visar sig vara himmelsk. Stället har en av världens bästa ljudanläggningar, och de fyra väggarna av nån slags polyester gör att det ser ut som insidan av en lyxyacht. Till och med rökbakgården är inkorporerad i designen, med ett fönster mot dansgolvet, så att du inte går miste om nånting. Den här kvällen är det François Kevorkians Space-kväll, som på ett vis har tagit över efter de omsusade Body & Soul-kvällarna. 'Little' Louie Vega är ute och visar upp sin fru. En jazzfunkremix av Strings of Life är tydligen mittpunkten i klubbkvällens grundidé, och händerna, som med ens har blivit många, hivas andäktigt mot himmelen. Och ser man på, Gwen Guthrie- och pianohouselåtarna kommer som på beställning. [B](26)[/B] Passerby, som är Michael Stipes favoritklubb, är egentligen bara en bardisk och ett par bord. När vi kommer dit är det redan fullt. Harvey står bakom skivspelarna och spelar mörk, swamp-rock från 70-talet. Runt midnatt hoppar en tjej med långt hår upp på bardisken: - Hey!!!! Om en halvtimme startar vi en stor "staring contest" i vårt backroom. Anmälning hos mig! - Heh? Sa hon "stabbing contest"? Låter som nåt som vi måste vara med på. Ställets backroom visar sig vara ett galleri som för kvällen är omgjort till en liten församlingssal. På scenen är stolar uppställda, vända mot varandra. Framför deltagarna är det två skärmar som har zoomat in på deltagarnas ansikten. Reglerna för tävlingen blir högtidligt upplästa av en konferencier i en specialsydd dräkt. Det visar sig vara Kristian Luuks klassiska tv-spex Arga Leken: 1) Stirra motståndaren så hårt du kan direkt in i ögonen. 2) Den som skrattar eller ler först har förlorat. De allra flesta klarar inte att hålla sig mer än i tio sekunder innan de brister ut i skratt. Publiken växlar mellan att håna och att jubla åt deltagarna. Alla är jättefulla. Efteråt fortsätter festen. Folk dansar på borden. Tjejer och killar i 30-årsåldern som aldrig träffats förr tungkysser varandra. Nån kräks utanför toan. God gammaldags underhållning, med andra ord. Men vi måste vidare. [B](27)[/B] APT ligger också i Meatpacking-området. Stämningen är om möjligt ännu högre på APT. En ung tjej på en och nittio hoppar upp och ner med en 30 cm kortare kille medan de försöker slita av varandra kläderna i luften. En blondin från Miami lägger huvudet på min axel och berättar att hon jobbar som bikinimodell, och lägger till att hennes bröst är fantastiska. En kvart senare får jag chans att göra en egen bedömning när hon diskret låter ett av brösten "falla" ur den djupa urringningen. En isländsk arkitekturstudent frågar alla han träffar om de vill ha blow. Han är uppenbart inte den ende med osunda intressen: toalettkön är nämligen tio meter lång. En gammal svart transa har förvillat sig in i kön och ropar med mörk stämma: - Jag letar efter en man med en stor kuk! Finns det en man här med en stor kuk? - Då kan du glömma mig i varje fall, är det någon som svarar. En relativt straight man i 20-årsåldern chockerar resten av kön med att gå bort och prata lågt med henne. De enas om något. Kvällen toppas med ett besök från en tungt sminkad Boy George; han står och diggar ensam i ett hörn, glad som en sol. Vad gör han i New York? - Kom till öppningen av Crobar i morgon, och se själv, svarar han. Vi träffar också en rumänsk tjej som heter Romina. Hon visar sig ha ett bra efterfestalternativ. [B]Vi får en adress[/B] och tar en taxi till ett anonymt höghus. [B](28)[/B] Tar hissen till översta våningen. En stor ateljé är inredd som en bar där Romina säljer drinkar illegalt, samtidigt som en lite sliskig typ i 50-årsåldern med designerbrillor och östeuropeisk accent är nåt slags värd. Jag har varit på Manhattan i ett dygn och har redan hamnat på en illegal klubb. Fett. Men stämningen är relativt trött, de flesta här har glasaktig, frånvarande blick. Folk låser in sig på toa hela tiden. Några spelar biljard. En norsk väninna till oss som vi träffat på APT låser in sig på toa med en ung och skum New York-bo. Det går en halvtimme innan hon kommer ut igen. Då har jag fått nog. Jag har bokat ett hotellrum på ett av Manhattans mest luxuösa hotell, [B](29)[/B] Tribeca Grand. Hotellrummet för 500 dollar natten kallar. Att vakna upp på sjunde våningen på Tribeca Grand Hotel är ett bra uppvaknande. Speciellt efter erfarenheterna från "kärlekshotellet" i East Village. Det är för det första helt stilla. Inte ett ljud. Ingen som bankar på dörren mitt i natten. Inget knullande från grannrummet. Pengar kan kanske inte köpa dig lycka, men de kan i alla fall ge dig en god natts söm, och frågar du mig är det viktigare. Jag tar ett varmt bad medan jag zappar mig genom kanalerna på den lilla tv:n som är fastskruvad i väggen i badrummet. Fastän Tribeca profilerar sig som ett lyxhotell för klubbkids, och därmed borde ta hänsyn till folk som inte klarar att kravla sig upp förrän framemot 12-tiden, är jag för sent ute till frukost. I stället går jag över gatan till [B](30)[/B] Bread, en modern italiensk restaurang som har prioriterat stenugn och upplyst interiör framför Sopranos- och maffia-fetischism. Det färska brödet är naturligtvis fantastiskt, och tonfisksalladen kommer med en citronbaserad dressing som tillsammans med de friska salladsbladen skrämmer iväg de sista kvarvarande rösterna i huvet från gårdagskvällen. En fråga om receptet nekas med ett sympatiserande leende. - Min vän, det är en affärshemlighet. Från Bread är det bara några minuters gångväg till Broadway. Jag går via Franklin Street, en gata som visar sig stoltsera med flera av Manhattans bästa och dyraste inrednings- och möbelbutiker. Först ut är den hypermoderna [B](31)[/B] Dune, som har en imponerande samling möbler från unga och rabiata amerikanska möbeldesigners. Tom Dixons asymmetriska hyllsystem får en att tappa hakan. Och Space Invaders-mattorna av Richard Shemtov är geniala. Vägg i vägg ligger den lite mer hipsterorienterade [B](32)[/B] Totem. De Rubiks kub-liknande lystavlorna skulle få din lägenhet att se ut som en musikvideo av The Strokes. Op-art mattorna av Verner Panton ser ut som MTV-grafik som har stannat till och blivit upphängd på väggen. Den allra råaste butiken är [B](33)[/B] R20th Century. Om det ens kan kallas för en butik. R20 är mer som ett galleri för det bästa av modernistisk design från mitten av förra århundradet. Priserna på objekten är antingen hemliga ("fråga personalen") eller astronomiska. 4000 dollar för en pall i björkträ, anyone?. Det mest chockerande är emellertid att sakerna på R20 ser mer futuristiska och moderna ut än i någon samtida designaffär. Jag skäms å 2004:s vägnar och skyndar vidare mot Broadway. [B](34)[/B] Two Lines är en våt dröm för alla med en förkärlek för använd musikelektronik. - Hey, dig känner jag igen, ropar en av de anställda när vi kommer in genom dörren. - Var det inte du som var här i fjol? Från Skandinavien? Som känner Turbonegro? Jag var på konserten i höstas. Fy fan, vad det var rått! Säg till om du vill testa någon av syntarna. Han pluggar in alla syntar jag pekar på. Bakom kassan sitter en japan förklädd till gitarrhjälte. Detta är nördarnas land. Det är något lätt illaluktande över hela butiken, och det blir inte bättre av att en av kunderna släpper en brakare som får resten av affären att stelna mitt i sina syntsolon. Alla står stilla som möss och håller på att svimma. Det är lite som Pompei, men lavan är utbytt mot tarmgaser. Så går det när det aldrig är tjejer i butiken. Fan. Vi drar. Kanske kan jag döva den traumatiska upplevelsen i de något mer parfymerade och sofistikerade butikerna i SoHo. I varenda hörna ligger det exklusiva klädaffärer och lyxiga restauranger. Vi går förbi den svenske designern [B](35)[/B] J. Lindebergs flaggskepps-butik. Chefen själv är i New York idag för att hosta ett "dinner party" på samma hotell som vi bor på. Jag har fått inbjudan via dj-bokarna på hotellet. Kanske är det något att gå på. Vi får se. Runt hörnet, på Prince Street, ligger den populära [B](36)[/B] Apple Store SoHo, där du kan köpa mac-relaterade produkter tills du blir gul och blå. Eller bara kolla dina mail, så slipper du förlora ditt humör och dina pengar på ett av Manhattans många internet-caféer. I SoHo är tätheten av designerbutiker så stor, att du mer eller mindre kan gå runt i blindo. [B](37)[/B] Kirna Zabete är ett tempel i två våningar för modemedvetna tjejer runt 30, med kläder från designers som Jean Paul Gaultier, Rick Owens och Paul Smith. [B](38)[/B] Adidas store och [B](39)[/B] Stüssy store lägger sin stolthet i att ha limited edition-kläder från respektive märke inne. [B](40)[/B] Troy är en exklusiv möbelaffär som har ett bra urval av dansk modernistisk design från förra århundradet. Upplysningen om att artikelförfattaren är från Skandinavien blir mött med makalös beundran från sixpence-trynet som står bakom disken. - Är du verkligen från Skandinavien? Ja. - Åh, det är så kul. Skandinaver är inte bara bäst på design, det är en hel livsstil! Varsågod, tänker jag, och köper choklad som är producerad av en spansk reklambyrå. Varför inte? All reklam är inte bra reklam, men bra choklad är definitivt bra reklam. [B]Tillhör du den[/B] generationen som aldrig blev vuxen (och det gör du ju) är det stor sannolikhet att du kommer trivas på [B](41)[/B] Kid Robot. Brian Riley är innehavare och grundare, och verkar överraskande förnuftig för att vara en kille som har vigt sitt liv åt plastfigurer. - Det här är inga leksaker i ordets vanliga bemärkelse. Vi kallar dem för "urban toys". Vi representerar en subkultur som inte är äldre än 1997. Rörelsen startade i Asien och har sedan spridit sig till USA och Europa, men många av de leksaker vi säljer här görs framförallt för små butiker i Hong Kong, Singapore och Japan. Brian visar några Run DMC-figurer som precis har anlänt. Fem minuter senare upptäcker jag [B](42)[/B] Hotel Venus, en kaotisk källaraffär som drivs av klubbmode-drottningen Patricia Fields. Fields ser ut att gå in för en något oortodox affärsfilosofi. Vi noterar att de bystiga tjejerna i butiken har överraskande mörka stämmor. Chicks with dicks, rätt och slätt. Omgjorda av de allra bästa plastikkirurgerna USA har att erbjuda. De skakar på sina massiva silikontuttar, medan de skvallrar om gårdagens eskapader. - Var du tillsammans med Matt igår? Skojar du? Han är så het! - Han var ännu hetare efter att jag hade gett honom en omgång, höhö höhö höhö. Han kokade! - Heheh! Och så, riktat till mig: - Behöver du hjälp, sötnos? Hm. Jag frågar om jag får ta bilder inne i butiken, något som jag bryskt får nej på. Hotel Venus säljer allt varje drag queen kan begära av glitter och strass, till en t-shirt-avdelning där de roligaste texterna faktiskt är roliga. Bäst är "dirty gay sk8terboi", "social climber", eller bara "Escobar", för dem med stort intresse för sydamerikansk kulturhistoria. Eller varför inte en keps med "sorry if I look interested - I'm not". På det övre planet ligger interiörbutiken [B](43)[/B] DOM, som säljer ultramoderna och futuristiska möbler till Ikea-priser. Höjdpunkten är en uppblåsbar liten "stuga" i genomskinlig, rosa plast. Runt hörnet ligger [B](44)[/B] Locanda Di Bacco, en klassisk, nord-italiensk restaurang där dagens soppa är en fantastisk sellerisoppa. När soppa är bra är det bättre än allt annat. Nöjd och belåten drar jag tillbaka till hotellet för att få en timmes vila på rummet. En och en halv timme senare tar jag hissen ner till foajén. Mottagningen för Lindeberg är redan i gång. Det är som att kliva rätt in i Bret Easton Ellis Glamorama: modeller, designers, art directors och skådespelare sitter med benen i kors och slänger ur sig självklarheter om nästa säsongs stora grej. Men de trivs i vilket fall. Det gör inte ett gäng med Björn Borg-lookalikes som har ställt upp sig mitt i lokalen. Det måste vara Lindeberg-gänget. Långt bakåtkammat hår, solariebruna ansikten. Svarta, skinande kläder och bältesspännen stora som handbollar. Hm. Den mycket obekväme dj:en är Mark Jones från den engelska etiketten Wall of Sound. Så det här är alltså ett dinner party. Fy fan. Jag har bjudit in några vänner för att kolla in New Yorks fashion-elit på fest, men det här måste jag låta dem slippa. Det är pinsamt. Jag tar med mig lite plockmat och ställer mig vid ingången. - Sorry, vi kan inte va här. Förklarar senare, säger jag när de dyker upp. [B]Vi kastar oss[/B] in i en taxi och sätter kurs mot 21:a gatan där vi ska kolla in restaurangen [B](45)[/B] Justin's. MTV-hiphopens kejsare, en viss P. Diddys Justin's. Personalen snubblar runt som om det vore deras första dag på jobbet. Musiken, som har varit nedpitchad till -8 hela kvällen, kommer plötsligt upp i normalt tempo och en servitris kommer över till vårt bord för att berätta det och servera ett gratis glas rosa champagne. Maten smaker mindre än en kokt gurka. Vi drar till [B](46)[/B] Biltmore Room på åttonde avenyn för att glömma den hemska måltiden och för att ta några drinkar, men blir mötta av 50 män i kostym, med alltför mycket eau de cologne på sig och fyra tigande tjejer med för stora urringningar - vidare!. Ikväll är det öppningsfest för New Yorks nya superklubb, [B](47)[/B] The Crobar. Att någon får för sig att det är en bra idé att öppna superklubbar år 2004 går över vårt förstånd. Superklubbarna dödförklarades för flera år sedan, men så är också amerikanerna lite efter när det kommer till klubbkultur - det är trots allt inte mer än några år sedan de upptäckte drum'n'bass. Megaklubbar med samma namn i Miami och Chicago har stått modell för The Crobar i New York, och ägarna Cal Fortis och Ken Smith har lagt manken till för att imponera på New Yorks klubbkids. Allt från det gedigna huvudrummet, till mezzaninen, till smårummen med disco och barer, till toaletterna är extremt påkostat. Det påminner nästan mer om en theme park än en klubb. Dollarsedlar och champagne byter händer i strid ström över alla barer, och på scen står en trio som kallar sig för Horny Housewifes eller nåt sånt. De kan varken dansa eller sjunga, men de kan i gengäld snorta kokain, något de villigt demonstrerar med fickspegel och får 2000 personer att jubla. Nästa akt är två killar från engelska NagNagNag, men kvällens höjdpunkt nås i form av två tjejer som kallar sig Avenue D. och framför obscena texter över miami bass-beats, samtidigt som de skakar sina bröst in och ut ur sönderrivna t-shirts. Janet Jackson, du kan stoppa in din piercade patte nu. Du har fått spö av två 19-åriga tjejer från Brooklyn. [B]Plötsligt går det[/B] ett sus genom folkmassan och ett gäng vakter banar väg för Boy George som snart står på scen iförd feminina kläder och death metal-smink. Vi bevittnar framträdandet från ett avstängt vip-område, medan vårt kvinnliga följe försöker undgå sexuella närmanden från en 23 år gammal jättefull idiot. Så blir vi plötsligt utkastade då bordet vi satt vid var reserverat och vi går istället ner till stora golvet, men där manglas det meningslös eurohouse på den påkostade Phazon-anläggningen. Vad är det motsatta till pärlor för svin? Koskit på diamantkedja? Världens sämsta musik på världens bästa anläggning. Vi bestämmer oss för att gå. Antingen är vi för gamla, eller så är vi för europeiska för det här stöket. Vi tar taxi downtown igen, till en nyöppnad bar som heter [B](48)[/B] M 1-5 och ligger vid vårt hotell. Föreställ dig en stor, rödmålad lagerlokal, med en oval bar i mitten och ett 5 x 3 meter stort Jay Maisel-foto av tre transsexuella rullskridskoåkare. Publiken är en schizofren blandning av kostymklädda som hänger runt biljardbordet och indierock-kids som vinglar runt en digital jukebox. Alla är glada, folk snubblar över varandra, och till och med börsmäklarna skrålar med när den siste Yeah Yeah Yeahs-låten spelas. Det är stängningsdags, och vi köper dubbla uppsättningar öl från en leende blond tjej i baren. - Hey, ta det lite lugnt! Är ni från Skandinavien? Sätt er här i baren och vänta tills vi fått ut alla. Jag behöver en öl själv. Vi vinglar tillbaka till baren i tron om att vi är vi är nyktra nog att föra ett civiliserat samtal. Om det förhatliga rökförbudet till exempel. - Säg inget till min chef, säger bartjejen, ler och tänder en cigarett. ------ ---- -- [B]Tidigare bortamatcher för Nöjesguiden:[/B] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10065|New York|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10069|Paris|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10068|Tallinn|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10330|Barcelona|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10535|Moskva|_int]

Stad: 
Kategori: 
Se alla artiklar om: 

Fler artiklar