Text och foto: Agnes Braunerhielm
Milano brukar lite klyschigt betraktas som det nya Italien, men ett besök gör det svårt att inte hålla med. Vi skickade Agnes Braunerhielm till staden där fotboll, opera, klubbliv och framförallt mode frodas.
FREDAG
När vi landar i Milano är det mitt i natten och vi tar oss snabbt ut genom terminalen på Malpensa. Vi möts av bilen som hotellet har ordnat åt oss och en halvtimme senare är vi också framme där, på det italienska modehuset Moschinos nya hotell. Det är en enorm gammal tågstation ombyggd till ett fullfjädrat, genomdesignat modehotell. Typiskt för Moschino görs allting med en gnutta galenskap och ironi: det är ett modehotell – alltså möts du av små uppstoppade får, stolar fluffiga som moln, lampor som är pudlar, hjärtformade dörrhandtag och andra sagofyllda fantasier. Och det är bara i lobbyn.
Jag och mitt resesällskap får rummet där hjärtan är tapetserade från golv till tak. Vi dumpar snabbt våra grejer, byter från svettiga flygplansbyxor till tunnare saker lämpade för den varma kvällen, och ger oss ut för att kolla om italienska män i italienska barer är något att ha.
Vi orkar inte gå mer än 50 meter och till den närmaste baren med uteservering. Det är mycket folk och ett ställe där publiken verkar ta det lugnt med en dyr drink på uteserveringens stora divanstolar. Min kompis föser fram mig bland trängseln i baren och väser i mitt öra att jag ska vifta med mitt blonda hår. När det gäller blond-heten jag har dragits med hela livet har jag märkt att det, i länderna kring Medelhavet, inte är till någon direkt nackdel. Som när det gäller att få två glas vin fort. Jag slänger i stort sett upp håret på bardisken och stirrar på bartendern. Ingen reaktion. Jag försöker till och med se charmig ut, det hjälper inte. Jag förstår snabbt att detta med håret inte funkar i Milano – Donatella Versace och Anita Pallenbergs hemland (för att inte nämna Victoria Silvstedt). Vad tänkte jag? Efter ett krampaktigt viftande med sedlar får jag äntligen kontakt.
–Du kan inte beställa, förklarar den stilige blaséartade bartendern på en engelska med fantastisk italiensk brytning. Han möts av min tomma blick.
–Va?
Han pekar mot en hörna i lokalen.
–Du måste gå dit först.
Vad jag trodde var ett dj-bås är tydligen en kassaapparat. Vi måste först betala i den kassan och sedan kan vi komma tillbaka med våra kvitton och få ut något. "Den första chockartade kulturkrocken", fastställer jag trött och töntigt till min kompis medan vi betalar. När vi äntligen har fått i oss våra styrkande drycker och suttit i divanerna och förstått att vi faktiskt är i Milano, börjar klockan närma sig 03. Vi bestämmer oss för att slockna i den där stora sängen på rummet, nog dagens hittills bästa idé.
LÖRDAG
Över Milano skiner solen och det första stoppet blir det obligatoriska för varje milanoturist – varuhuset 10 Corso Como. Namnet är också adressen – men den som inte håller utkik går rakt förbi. Ingången är dold och skylten en gammal skavd sak man knappt ser. Men 10 Corso Como är inte heller ett vanligt varuhus. Här finns ingen minimalistisk inredning, spotlightbelysning eller klibbig bakgrundsmusik. Lokalen är ett gammalt garage och i taket flödar ljusslingor och knäppa lampor av olika slag. Överallt syns Corso Comos prickmönster blandat med svindyra Dior-blåsor och Alaïa-skor. Allting och alla märken du kan hitta i en välfylld lyxbutik finns här men samtidigt känner du dig välkommen att ta på det. Plötsligt står jag med en fantastisk Mark Fast-klänning i nävarna med en prislapp på 23 000 kronor och personalen ger mig inte hatiska blickar. De uppmuntrar att prova. Mysigt, även om allt man i slutändan har råd med är ett doftljus eller en av Corso Comos egna prickmönstrade turistprylar (åh, så uttänkt det är).
Det absolut bästa med Corso Como är dock restaurangen. Jag känner mig som den ultimata turisten för att jag redan har tillbringat så mycket tid här, men maten är helt gudomlig (och dyr, såklart). Corso Como-fixeringen blir inte heller bättre när vi känner oss tvingade att ta oss till 10 Corso Comos outlet. Vägen dit går under en bro och in på en gård utan skylt, så en bra karta är nödvändig. Ett besök här känns bisarrt, jag provar mig igenom fantastiska plagg som faktiskt har på gränsen till behagliga priser. Det är lite som en dröm för en modenörd som jag, som hålls svältfödd i Sverige större delen av året.
Efteråt promenerar vi äntligen mot Milanos stadskärna genom de fina Brera-kvarteren, stannar på delikatesskaféer och plockar bland miljoner olika godsaker som ligger på parad i skyltfönstren. Gågatan Via Fiori Chiari är som en saga, full med fina restauranger där det nästan är omöjligt att plocka en dålig (välj ingen av de som ligger högt upp bara, de är turistfällor). Vi passerar de bohemiska konstnärskvarteren fulla av små butiker och med en konstskola och det stora konstmuseet Pinacoteca di Brera i centrum.
Under resten av dagen tar vi oss nästan hela Milano runt. De första kvarteren vi möter är det norra området, Den gyllene triangeln, som utgörs av de tre gatorna Via dela Spiga, Via Montenapoleone och Via Sant'Andrea. Detta är modehusens land. Här trängs alla lyxiga märken från hela världen men med en självklar dominans från italienarna själva. Skyltfönster från Armani, Dolce & Gabbana, Prada och Miu miu, Fendi, Versace och Cavalli glimrar i skolskenet. I början sticker all glammig överdos rejält i ögonen men efter ett tag har jag gett vika, blivit en konvertit, och börjat dregla inför Fendi-väskor, supertighta fodralklänningar eller pråliga svindyra leggings. Modemänniska som jag är måste jag gå in och glo på Prada och prova igenom en hel massa klänningar inne på Alexander McQueen.
När hjärtat har slagit många fjärilshopp bland modekvarteren är det tid att söka syndernas förlåtelse (synden varandes att inte ha skaffat sig en McQueen-klänning) i världens fjärde största katedral, Milanos Duomo. Eftersom Italien är Italien – läser jag snällt i min mammas guidebok – påbörjades katedralen år 1386 och stod klar fem sekel senare, 1965. Vi tar oss dit genom att passera via den vackra gallerian Vittorio Emanuele II, platsen för den första Prada-butiken i början av 1900-talet. Prada ligger fortfarande kvar här, nu i sällskap med McDonald's.
I gallerian börjar vi märka att det är något skumt som pågår. Vi möts av fler och fler italienare i svart- och blårandiga fotbollströjor: Inter-fans. (Är man från Milano håller man på Inter, inte Milan.) När vi når piazzan framför den stora gotiska katedralen upptäcker vi att torget är fullkomligt övertaget av skrikande, tokigt förväntansfulla Inter-fans. Det är helt tjockt av italienska fotbollssupporters som tutar, slänger mindre (men läskiga) rökbomber, dricker öl och skränar kampsånger. En snabb och panik-artad tillflykt in i katedralen bjuder på en radikal motsats. Där inne är det tyst, svalt och väldigt vackert. Vi tänder ett ljus och pustar ut, för att bege oss ut i galenskaperna igen. Samtidigt inser vi: det är Champions League-final ikväll. För italienska fotbollsfans handlar detta om liv eller död.
Den upptrissade stämningen når även oss – men i vårt fall gäller det mat. Vi tar oss från katedralen till södra spetsen av Milanos innerstad bara för att upptäcka att restaurangen vi har ställt in oss på har stängt. Det blir till att falla ihop på närmsta kafé för en paus. Jag lär jag mig att den södra delens breda gator bör undvikas till varje pris – här finns bara jobbiga kvarter fyllda med klädkedjor och sunkiga snabbmatsställen.
Vi bestämmer oss för att testa Armanis restaurang Nobu istället. Nobu är en lyxig japansk restaurangkedja som i Milano har öppnat tillsammans med Armani i hans enorma kvarter. Och för Armani gäller inte rökförbudet inomhus – inne på Nobu är rökning tillåten i restaurangens hela nedervåning. (För oss känns det smått bisarrt och vi väljer övervåningen.) Vi hoppas på turen att få se en och annan kändis eller kanske Armani själv dinera då Nobu är ett stammishak för de som vill synas. In skrider dock endast gubbar med 20 år yngre Cavalli-klädda kvinnor som beställer en av varje från menyn, vilket är underhållande det med. Kanske håller sig kändisarna till nedervåningens rökdimma?
Efter restaurangbesöket och på väg mot hotellet börjar vi drömma om goda ostar, kex, frukt och vin, och i samma ögonblick dyker en italiensk delikatessbutik upp mitt framför oss – det är sådant som ofta sker i Milano.
På hotellrummet har vi ostprovsmakning (tallegion vann) och byter kläder inför kvällens fest. Målet är klubben Plastic, en nattklubb med blandad "alternativ" publik. (Läs: trendgänget.) När vi ska ta taxi till klubben blir en sak extremt uppenbar: Inter vann Champions League. Detta firas genom att italienarna åker runt i sina bilar, hänger ut flaggor genom fönstren och tutar för allt vad de har. Natten lång. Trots att klockan visar halv två är det trafikstockning, men vi och vår taxichaufför bara jublar med.
Klubben Plastic tar absolut inte kort. Drinkarna som serveras är av valmöjlig-heterna vodka-redbull, vodka-apelsinjuice eller vodka-lime. Och här uppstår kulturkrock nummer två i en bar. "Vin tack" säger jag – och donnan i baren tittar på mig som om jag vore tokig. Vodkan får ersätta vinet och inne på dansgolvet är stämningen fantastisk – det är transkväll. Vilket innebär att italienska transor står på scen och mimar till italienska popdängor. Jag har sällan sett sådan passion, inlevelse och foundationindränkt svett, vi dras med och dansar loss till alla italienska versioner av ABBA. Klientelet är mest modebögar (med t-shirttryck som "FASHION MUST GO ON") men också popkids, dudes och vanliga modetjejer, och alla dansar med varandra i en härlig och varm röra.
Vi funderar på att försöka besöka någon annan klubb och det är då det uppstår trubbel. Hur ska vi ta oss dit? ”Ringa taxi?”, säger kvinnan i dörren förvånat. Det verkar vara en totalt främmande idé för dem, och själva kan vi inte ens Italiens riktnummer. Tillslut engagerar vi en hel hög snälla men förskräckta italienare utanför klubben att ringa åt oss men utan lycka. Vi ger upp och börjar förtvivlat gå hem genom halva Milano. Inter-fansen susar fortfarande gata upp och gata ner. När jag står där vid något gathörn med ansiktet nedtryckt i en trasig karta dyker lyckligtvis en passerande taxi upp. Klockan är nästan fem och vi låter taxin ta oss hem. Vi ser till att länsa ostresterna och faller ihop i en hög.
SÖNDAG
Innan avresan från hotellet klämmer vi in ett besök på en liten gullig restaurang på Via Fiori Chiari. Jag får veta att min kaffe med skummad mjölk har ett nytt namn efter klockan elva, och när jag av ren reflex svarar ”oui” på hans pladdrande tar han sig för pannan, stormar ut i köket och krockar nästan med tre portioner pasta på väg ut. Jag älskar italienskt temperament och sörplar förnöjt på min, öh, caffè schiumato? Fåfänga, passionerade och snofsiga, hur kan man inte älska invånarna i denna stad? Jag tittar på min kompis och frågar vad han egentligen kan på italienska. Han svarar med ett italienskt ”tack” och sedan säger han "hund" - på spanska. Jag konstaterar att vi två idioter har klarat oss rätt bra ändå i detta intensiva rännande genom Milano. Nästa gång vi kommer tillbaka blir det tveklöst längre än 48 timmar.
TRE FLASHY MODEMATSTÄLLEN
Cavalli Café
Viale Camoens, Torre Branca, Parco Sempione
Inuti ett torn i parken Sempione har Roberto Cavalli nyligen placerat sitt extravaganta kafé – alla attention seekers bästa vattenhål.
Dolce Gabbana Gold
Piazza Risorgimento
Det finns nog ingen bättre beskrivning på denna restaurang än namnet: GULD. Ett glänsande palats som byggt för att berätta för dig om "lyx och la dolce vita".
Armani Nobu
Via Pisoni 1
I Armanis egna kvarter (läs palats) finns allt från lägsta prisnivån till haute couture, heminredning och porslin till lyxmat. Snart även hotell och spa.
Ingen ska behöva lämna Armanis tak.
TRE OVÄRDERLIGA KULTURARV
Duomo di Milano
Piazza del Duomo
Världens näst största gotiska katedral som tog fem sekel att bygga. Ett måste under ett Milano-besök.
Nattvarden
Santa Maria delle Grazie-kyrkan
Leonardo da Vincis (näst) mest kända målning finns att se i Milano. Och hur många turistpluspoäng ger inte den då man måste boka tid för visning innan besöket? Fotografering är strikt förbjudet och Da Vinci-koden-vibbar får du gratis.
Pinacoteca di Brera
Via Brera 28
Ett av världens mest kända museum
för seren italiensk konst. Här kan man bland annat se Francesco Hayez berömda tavla den eldiga "Kyssen" från 1859.
TRE OUTLETS
D Magazine Outlet
Via Montenapoleone 26 & Via Forcella 13
www.dmagazine.it
Alla märken från avantgardistiskt japanskt till chict franskt till halva priset eller mer. Fyndchansen är mycket hög.
10 Corso Como Outlet
Via Tazzoli 3
Varför shoppa till fullpris när du kan hitta lika fint mode till knappt något pris? Karta är dock ett måste för att hitta hit.
Salvagente
16 Via Bronzetti
En butik som har specialiserat sig som outlet sedan 1978. Här känns det nästan till och med värdigt att shoppa, plaggen känns inte lika sorgliga och utbudet är helt okej.
