48 timmar London

Det är inte många gånger som jag har önskat att jag var bakis, men när jag ser min engelska frukost är det den första tanken som slår mig. På tallriken ligger ett stycke stekt bacon, tjockt som en fläskkotlett, en hög små stekta mörkbruna korvar, två stekta ägg och, som påminnelse om växtrikets existens, en stekt tomathalva. Inte ligger, förresten. Allt flyter i fett. Columbia Hotel [B](1)[/B] i Lancaster Gate kallar detta full english breakfast och det ingår i priset på mitt rum. Att frukosten är frånstötande beror mer på kulturen än hotellet, som faktiskt är rätt mysigt: priserna är rimliga och läget vid Hyde Park ypperligt. Heltäckningsmattorna är nog lite slitna, badrummet har olika kranar för kallt och varmt vatten och det är främst det kalla som strilar ur duschen. Men som den halvfascistiske amerikanske humoristen P J O'Rourke säger, är Storbritannien ett land med ett klassamhälle från 1800-talet och en varmvattendistribution från 1700-talet. Columbias viktigaste selling point är ändå att baren är öppen dygnet runt för gäster. Därför lär det vara väldigt populärt bland rockband i klubbgigsklassen. Dessutom ryktas det att självaste Marvin Gaye skulle ha bott på Columbia under sin kokaindrivna landsflykt i början av 80-talet. Det ypperliga läget innebär också att jag kan kolla in shoppingstråken till fots. En överraskande indiansommar har dragit in över öarna och det är rejält över 20 grader utomhus redan på morgonen. Jag är ju inte här för att kolla på Londons kollektivtrafik. Jag ska inte testa sightseeing, nattklubbar, West End-musikaler, muséer, skivbörsar, gallerier eller bokhandlar. Det är fyra år sedan jag besökte London, och jag har 48 timmar på mig att ta reda på hur staden har förändrats. Min plan är att fokusera på shopping och barerna i östra London. Jag börjar på Marylebone High Street [B](2)[/B], som har blivit ett centrum speciellt för inredning, kosmetik och damkläder. I fönstret på Skandium [B](3)[/B], som säljer nordisk design, tronar bland annat en påse finsk lakrits. Normalt ska man undvika Oxford Street [B](4)[/B], som ju består uteslutande av tråkiga varuhus, affärskedjor och trafikstockningar, men jag tittar in på Debenhams [B](5)[/B] för att kolla in de förmånliga specialkollektionerna från etablerade designers på klädavdelningen. Designers som Matthew Williamson, Jasper Conran, John Richmond är representerade, och mods-klassikern Duffer of St. George har en mindre intressant lillebror här i labeln St. George. Några kvarter bort ligger Urban Outfitters jättelika nya flagshipstore [B](6)[/B], ett paradis av streetwear, inredning och krimskrams som kan vara kul ibland. Apropå tråkiga butikskedjor är ju inredningsaffären Habitat [B](7)[/B] egentligen ett Ikea för människor som tycker att Ikea är för billigt och proletärt. För att fira sitt 40-årsjubileum har de precis denna morgon introducerat en VIP-kollektion, designad av kändisar i olika branscher. Eller "designad". Det är inte svårt att tänka sig hur boxaren Lennox Lewis gick till väga för att designa den fula bordsklockan som bär hans namn. "Typ en digitalklocka! Och en termometer! Och, och, kan inte vi göra den genomskinlig?" Robotpojkarna i Daft Punk har däremot garanterat designat sig egen produkt: en förvirrande låda, som är en slags kombination av gravsten, soffbord och dansgolv. Ljusen på bordsplanet rör sig i takt med ljuden i omgivningens. Skulle det här få plats i min resväska skulle jag köpa den direkt. Och om den inte hade kostat tusen pund. Det klackskoliknande skohornet i aluminium signerad Manolo Blahnik kostar bara 24 pund och på köpet kan jag få slut på min frus gnäll om att jag aldrig ger henne Manolos. Tyvärr är jag inte den enda som har haft den tanken - efter bara några timmar på butikshyllorna är produkten redan slut. Jag styr kosan söderut, mot Covent Garden. I butikshavet runt Seven Dials-platsen trängs affärskedjor, high fashion och, framför allt, streetwear. Först tittar jag in på Cinema Store (8), som en kompis har tipsat mig om. Det ska vara Londons bästa ställe för amerikanska region 1-DVD-filmer. Sortimentet är okej, men Barry Levinsons pratsamma klassiker The Diner har de inte. För säkerhets skull kollar jag också på skiv-, film- och bokhandeln Fopp! [B](9)[/B], men utan resultat. Priserna är något lägre än i megastores av typen HMV/Virgin/Borders, men Gud skapade inte internethandeln helt utan orsak. Jag hattar omkring lite riktningslöst tills jag i fönstret på Alphabet [B](10)[/B] ser en t-shirt med en bild på Audrey Hepburn som dj. Tyvärr finns det bara damstorlekar kvar. Kanske är det bra: Audrey är den enda kvinna som någonsin har gjort min fru svartsjuk. Fast vi är bara goda vänner. Å andra sidan har min fru också talat sig varm för att jag borde återuppta min ungdoms simhobby. Kanske skulle det lyckas bättre med en helkroppskondom-baddräkt från Speedo [B](11)[/B], en likadan som de som även i år förstörde den estetiska delen av den olympiska simningen. Eller kanske inte. Det nya kulturcentret The Hospital [B](12)[/B] är ett perverst fascinerande ställe, även om det drivs av ondskans verkliga axelmakter: Eurythmics-hårbollen Dave Stewart och Microsoft-ziljonären Paul Allen. En utställning om punkens historia öppnar om en vecka och idag ser det mesta fortfarande ut som en byggarbetsplats. Jag vill köpa något och knatar in hos den alltid lika pålitliga Paul Smith [B](13)[/B]. Det man kan lita på är dålig och dryg service, om man får någon alls. Jag blir inte besviken. Jag tallar lite på tröjorna och petar intresserat på några scarves, medan jag väntar på att en expedit ska lägga märke till min existens. Sedan väntar jag lite till. Papa needs a cocktail, som min vän Bryan brukar säga. Café Boheme [B](14)[/B] på Old Compton Street i Soho är en helt vanlig café-restaurang, men ett som har lediga bord ute på gatan. Man kan inte klaga på läget heller. I hörnet mitt emot ligger det kitsch-amerikanska junkfood-stället Ed's Easy Diner [B](15)[/B], som serverar de dugligaste corn dogsen på den här sidan Atlanten. Ett kvarter bort, på Frith Street, ligger caféklassikern Bar Italia [B]16[/B], vars betydelse som mötesplats för de olika rörelserna inom brittisk popmusik antagligen också idag är ämnet för en krönika av en indie-ängslig rockskribent någonstans. Solen skiner och det halvsunkiga östra Sohos folk driver förbi: turister, porrshoppare, självmedvetet mediafolk och bögpar som är lite för lätt klädda till och med i det här varma vädret. Boheme är också en ypperlig plats att träffa min finske polare Jali. Jali är sannolikt den enda människan i världen som har lyckats skaffa både ett NHL-kontrakt och en magisterexamen i estetik. Efter sin hockeykarriär har han jobbat i kultursvängen, bland annat som kultursekreterare för London Finnish Institute. Numera har han en egen pr-firma, vars viktigaste kunder är skandinaviska designbolag. Jali vet mer om London än de flesta infödda londonborna. Han är också medlem i en privatklubb som ligger i samma byggnad som Boheme - Soho House [B](17)[/B], populär särskilt bland film- och mediemänniskor. Soho House är schyst: hemtrevligt och exklusivt utan att kännas snobbigt. Dess vodka tonic motsvarar mina förväntningar fullständigt: den innehåller både vodka och tonic. - För ett par år sedan trodde man att privatklubbarnas tid i London var förbi, men det grundas fler hela tiden. Det tyder på att folk saknar en känsla av kontroll över sina liv. Barer och restauranger kommer och går i ett vansinnigt tempo, ingen kan hänga med i längden. Det är enklare att bara hitta ett eget ställe, vare sig det är puben på hörnet eller en medlemsklubb, förklarar Jali. - London är ju i princip inte ens en stad, bara bygemenskaper i en stor klunga. Om man bor i norra London och har en timmes arbetsresa i varje riktning, då är det inte många som har lust att åka ut igen för någon bar i Soho eller East End. Vi beställer lunch. Jali väljer köttbullar och en öl, jag tar en Caesarsallad och ett glas Pinot Grigot som motvikt till köttmassivet i morse. Medan vi äter försöker Jali förklara hur hipphetsfaktorn för shopping, barer och restauranger varierar mellan olika områden. Varför först Notting Hill och sedan Islington var heta på 90-talet och varför tyngdpunkten i barlivet nu glider allt längre österut till de före detta industri-, lager- och slumstadsdelarna. Varför området norr om Oxford Street, "Noho", är på väg uppåt och varför det södra Brixton trots förväntningarna aldrig blev den nya innestadsdelen. Delvis har det att göra med tillgång och efterfrågan. När en stadsdel blir för dyr måste bar- och butiksägarna dra vidare till nya områden. Men utvecklingen är också planerad och styrd. Alla affärslokaler på Marylebone High Street ägs av samma företag, som har utvecklat området metodiskt genom att prioritera hyresgäster vars produkter tilltalar köpstarka kvinnor. Jali är kul att lyssna på, för han kan sin sak och älskar alldeles tydligt London. Inte tillräckligt mycket, att han själv skulle bo där, förstås. Förra året flyttade han sin familj till Brighton, en timme bort. Hans kontor ligger däremot fortfarande i Clerkenwell. Vi inleder våra praktiska studier av Londons trendkvarter på ett fullständigt otrendigt sätt. The Toucan [B](18)[/B] är en irländsk pub, som påstår sig ha stans bästa Guinness. Av de tjugo gästerna är bara en kvinna. Jali måste träffa sin Brighton-granne, Cameron, lite snabbt. Det är strul med garagenycklarna eller något i den stilen. Men denne pratsamme frilansfotograf har så mycket på hjärtat, att vi alldeles glömmer bort att dra vidare. Han berättar att han precis förlorat sin största kund, matsidorna i The Guardian. Det nuvarande modet i matfotografering är rövdåligt, enligt Cameron, och att vara fotograf, det är det otacksammaste yrket i världen. Jag försöker lätta upp stämningen med ett roligt skämt i stil med "om du vill bli rik och uppskattad kanske du kunde försöka vara frilansskribent för ett nordiskt nöjesmagasin", men det faller inte i god jord. Vi flyr från platsen. Vi byter bar till Market Place [B](19)[/B] och ölen från irländsk till tjeckisk. Det här är Noho på riktigt, och stället är välbesökt, men någon lössläppt eller ens gladlynt stämning kan man inte tala om. Tja, då har man ju tid att titta lite extra på barens prisbelönta träpanelsinredning. Som att vara i en sommarstuga. Vi promenerar vidare österut. Enligt mina minnesbilder finns det inget bortom Centre Point-tornet förutom kilometervis med kontor, men sedan dess har det nordöstra Islington och östliga Clerkenwell liksom vuxit fast i Soho. I stället för bokföringsfirmor finns här nu barer, hotell, affärer och företag i de kreativa branscherna. Fastighetsägarna har enligt New York-modell börjat kalla området Midtown. Krogen St. John [B](20)[/B] i Smithfield flyttade österut redan för tio år sedan och är nu en klassiker både vad maten och inredningen anbelangar. Det forna rökeriet är både intimt och rymligt, funktionalistiskt och personligt. Jag blir inte förvånad när Jali avslöjar att det är hans favoritrestaurang i hela London. Vår tidiga middagsreservation är dock hos krogens färskare lillebror St. John Bread & Wine [B](21)[/B]. Inredningen har samma anda, men den före detta banklokalen är inte lika luftig. Bread & Wine har en matfilosofi som följer St. Johns stenhårda minimalism: hur obehagliga ingredienser som helst kan bli kvalitetsmat om man stryker alla onödiga krusiduller. Dagens meny är tryckt på ett enkelt vitt papper och servitören är ett fynd från Central Castings avdelning för kliché-italienare. Intill den här killen skulle till och med Roberto Benigni se ut som en mumie. När vi ber honom förklara menyn säger han - seriöst - "whatsa matta here?" - Vad är det här "brawn" mer exakt? undrar Jali. - It's-a like-a pig's face. Grisansiktet visar sig vara en slags sylta, som serveras med mangopuré. Det är mycket godare än det låter. Hel kronärtsskocka med senapssås, getmjölkskvark, oliver stora som en barnnäve, rödspätta - allt fantastiskt. Att kalla rosévinet i mellanprisklassen delikat skulle vara en överdrift, men det fungerade i det varma vädret. När man besöker London är det alltid viktigt att se ett nytt rockband som ingen har hört talas om. När de tids nog blivit rika och berömda är det trevligt att reta sina vänner med att ständigt berätta om den gången man såg dem i London, innan de sålde sig och fortfarande var bra. Nackdelen med den här metoden är att inte riktigt alla bandgroddar utvecklas till verklig berömmelse, inte ens om man begränsar sig till dem som någon NME-skribent med dålig hållning har kallat rock'n'rollens räddare. Kvällens gig är i Chalk Farm norr om Camden. Innan det hinner vi titta in på puben The Lansdowne [B](22)[/B] i det närliggande Primrose Hill för att träffa Jalis kompis Fiona. Fiona är vice chefredaktör på kvalitetstidningen The Independents nöjesbilaga och har precis lämnat nästa nummer till tryckeriet. Hon är trött, men kanske inte för trött för att säga något smart om nöjesgeografin i London? Fiona berättar att hon numera går ut väldigt lite och drar därav - typiskt journalister - slutsatsen att klubbar och barer numera är mindre populära bland hela befolkningen. - Livet i London är så tungt. Bara trafiken stjäl otroliga mängder energi från oss alla. Därför stannar folk allt mer i sina egna områden, de orkar inte med resandet bara för att ta sig till de typiska nattlivsdistriktens klubbar och barer. Nu talar jag inte bara om de över 30-åringar, det gäller ungdomarna också. Därför uppstår det hela tiden mer lokalt nattliv runt om i staden, förklarar Fiona trött. - Det är antagligen därför de viktigaste nöjena är sådant man kan göra hemma eller nära sitt hem. Shopping är den överlägset viktigaste fritidssysselsättningen i London, och till och med den sprids ut i nya shoppingcentra på olika håll. Förr fanns det bara kvalitetsrestauranger i West End, men nu finns de överallt. Inredning och design får otroligt mycket uppmärksamhet, och det betyder ju att människor är intresserade av sina hem. Däremot känner jag ingen, som skulle gå på teater längre - utom teaterkritiker. Fiona åker hem för att vila upp sig och vi ilar vidare till rockklubben Barfly [B](23)[/B], där ytterligare en av Jalis vänner väntar på oss. Richard är kanadensare och seriös nyhetsreporter för amerikanska ABC News, men hans indie-intresse har inte stukats av vuxenpoängen. Richard har övertygat oss om att The Dears är rockens framtid. Av deras musik har han inte hört en ton, men de är ju från Canada, deras manager är en gammal bekant till honom, och en gång har någon någonstans jämfört dem med The Smiths. Redan under första låten klarnar det påståendet. The Dears skulle påminna mycket om The Smiths om The Smiths hade Alex Van Halen på trummor och två till synes artonåriga keyboardist-doa-tjejer, varav en ibland spelar flöjt. Samt en på ett underligt sätt karismatisk sångare-gitarrist, som ser lite ut som en ung Lionel Ritchie. - Good evening all you motherfuckers, hälsar han publiken då jag äntligen har lyckats tränga mig fram till baren. - Bli inte sårade. Hos oss i Canada är motherfucker en ömhetsbetygelse. Jag försöker tränga mig igenom folkmassan med tre till brädden fyllda mjuka plaststop. Det är inte lätt. Någon knuffar till mig och jag häller flera deciliter öl ned för ryggen på en tjej. - Fuckin' 'ell! You really are a motherfucker! ylar hon och försöker slå till mig. Jag är en gentleman och flyr från platsen. Men se till att komma ihåg det här om fem år då The Dears är rika och berömda: Jag såg dem spela i London innan de sålde sig till storbolagen och blev helt värdelösa. Kvällen är som vi. Inte särskilt ung och ovillig att låtsas något annat. Det är nog tid återvända österut. Puben Golden Heart [B](24)[/B] på Brick Lane är särskilt populär bland bildkonstnärerna i Spitalfields-trakten. Så till den grad, att då tidskriften ArtForum listade den brittiska konstvärldens hundra mest inflytelserika personer, låg pubens landlady Sandra Esquillant på plats 80. Öppettiderna är nedärvda från Kung Arthurs tid så puben har naturligtvis stängt, men Jali har hört att stammisarna får sitta kvar längre bakom bakom gardinerna. Vi försöker kolla in genom fönstren, men inget rör sig. Barernas öppettider är lyckligtvis friare än pubarnas. På vägen till nästa ställe går vi förbi det gamla bagel-bageriet Brick Lane Beigel Bake [B](25)[/B], som kanske mest tack vare sin autentiska stavning blivit ett av de populäraste nattmatsställena i East End. Spannmålsprodukterna ser goda nog ut för trendiga matfotografier, men bland griskinderna i min mage får de inte plats. Dessutom finns det mer vodka och en del tonic på Loungelover [B](26)[/B]. Kitsch-inredning, kitsch-musik och kitsch-människor är bara inte grejen just nu. Vi drar vidare till Shoreditch Electric Showrooms [B](27)[/B], en av områdets populärare barer, men också där är atmosfären ganska trött just i kväll. Foundry [B](28)[/B] är livligare. Men vad annat kan man vänta sig av ett ställe som ägs av heldagsexcentrikern och före detta KLF-medlemmen Bill Drummond. Mannen, som en gång brände - i en trasa - en miljon pund. Som skrev en bok om sin resa till Nordpolen. Som spelade in en serie sjutumssinglar i Finland och gav ut dem under fiktiva finska bandnamn. Och i vars bok Bad Wisdom mina kompisar Anne och Manne förekommer under pseudonymen Ulla och Mulla. Tyvärr är inte Bill här ikväll. Vi kunde ha platsat i hans nästa bok som Ele och Fantti. Allra hemtamast är ändå baren i övervåningen på 333-klubben, Mother [B](29)[/B]. Kön är för lång i proportion till hur mycket plats det finns där inne; dörrvakterna pendlar schizofrent mellan alldeles för vänliga och alldeles för jobbiga; servicen i baren är alldeles för långsam och musiken är alldeles för enahanda mainsteam-r'n'b. Sedan inser jag att min negativa inställning kanske mest beror på att jag är sista-stället-packad. Jag lyckas få en minicab vid dörren. Columbias reception är öde. Jag ropar lite försiktigt ut i tomheten och går sedan till baren för att kolla om det skulle finnas någon där. Det gör det. Två salar fulla med halvlångt hår, smetig kajal, söndergångna sneakers och brajdoft. Aha, det här är alltså tecknet på att Columbia är populärt bland turnerande rockband. Det är ingen i receptionen, sluddrar jag åt bartendern. - Jag är receptionen. Vilket rum och vilket namn? - 218. Isokangas. Och en Becks, tack. - Det bor ingen Becks på det rummet. - Nej, Isokangas. I-S-O... Han smäller ner nyckeln i bordet framför mig och sätter igång med att hissa ner en stålmarkis framför baren. Baren är öppen 24 timmar, men tydligen inte kontinuerligt. Till slut får jag ändå en öl. Jag försöker fråga en tjej om vilket band det är som har fest. Hon är med cirka hundra procents säkerhet påverkad av mer än alkohol, och svarar på en skotska som är så tjock att jag knappt ens kan låtsas att förstå henne. Det rör sig om tre eller fyra band, varav ett kanske heter Riff Raff. Tjejen själv heter Caroline, eller möjligen Charlotte, och hon är antagligen fotograf, turnémanager eller något annat. Plötsligt dyker det upp en tjock kille bakom mig. Han är klädd i smutsiga Evisu-jeans och en oironiskt sliten Fred Perry-skjorta, och han har något att säga åt alla på festen, med hög och kraftfull stämma. - You're all fucked! Jag går till mitt rum, stirrar apatiskt på George Bushs tal på den republikanska partikongressen och förstår att Evisu-killen har alldeles rätt. Följande morgon skulle full english breakfast sitta som en smäck, men den serveras inte så här sent. Jag köper med mig en macka, en juice och en kaffe på take away-kedjan Pret A Manger [B](30)[/B] och packar ihop mina saker. Med Columbia under bältet förtjänar jag att byta till något bättre. The Zetter [B](31)[/B] är ett boutiquehotell i en ombyggd viktoriansk lagerlokal. Det är inte billigt, men elegansen, bekvämligheterna och servicenivån står rimligt i proportion till priset. Mitt vackra rum har widescreen-tv, ett digitalt musikutbud om cirka hundra skivor, bredband, gamla böcker, en genialiskt oanvändbar röd nattlampa och en nästan 180° utsikt över Clerkenwell. Någon minibar finns däremot inte. Jag köper en smoothie i dryckesautomaten i korridoren och märker, att den också erbjuder Moët & Chandon. Jag har aldrig köpt champagne i en automat, men det vänta senare. Jag vill ut på promenad i solen. Min första impuls är att fortsätta österut, men jag besluter mig ändå för att kolla in närområdet och sedan jobba vidare med shoppingstråken i West End. East Ends sunkiga charm är nämligen ändå något begränsad, åtminstone dagstid. Och det beror på oss nordbor, om man ska tro på tidskriften Arena. Förra våren skrev tidningen apropå stadsdelen Hackney i östra London, att "utöver våldsbrott och rasistiska gängkrig har Hackney nu också topphöga hyror - och det har vi alla lättlurade skandinaver att tacka för." Jag är en lättlurad skandinav, men jag lämnar Hackney i fred. Om hyrorna höjs ytterligare beror det åtminstone inte på mig. Bara ett par kvarter ifrån Zetter ligger den spralliga inrednings- och konstbokhandeln Magma [B](32)[/B], där man bland annat kan köpa den helsingforska flum-design-tidskriften Bulgaria. Jag ställer in min iPod på shuffle och vandrar morgongymnastiksmässigt raskt ända bort till Islington. Där tittar jag in på Microzine [B](33)[/B], som för en sympatisk blandning av design och kläder. Sensommarvädret håller på att förvandlas till en regelrätt värmebölja. Det är en glad överraskning. Utöver sina frukostvanor är ett av britternas underligaste drag att de fullständigt vägrar medge att deras nordeuropeiska land har ett väder som lätt överträffar självaste Skandinavien i sin uselhet. Centralvärme anses ju ännu, på 2000-talet, vara en lyx. De tycks inte tycka det är så viktigt med luftkonditionering heller, åtminstone på tunnelbanan. Om det är hett ute ska du inte åka t-bana, ifall du inte tillhör en grupp människor som tycker att bastu vore ännu roligare om man badade med kläderna på under bombhot bland människor som knuffas och muckar gräl. Men jag står mitt kast och åker ända fram. Bond Street och New Bond Street [B](34)[/B] i West End är traditionella centra för high fashion. Pringle of Scotland [B](35)[/B] är känt för sina tidlösa stickade tröjor. Jag trivs så väl i den luftkonditionerade butiken att jag till slut köper en tjock tröja. I Paul Smith Sale Shop [B](36)[/B] har de bara meningslöst sommarjunk kvar, och servicenivån är lika låg som i den riktiga affären. I Soho ger jag Carnaby Streets [B](37)[/B] nydaning en chans. Gatan var länge ett avskyvärt turistkramshelvete, men har nu putsats upp till ett streetwear-centrum i klass med Covent Garden. Utanför Ben Shermans affär rycker jag till. Min iPod har shufflat fram London Calling med The Clash. Jag blir generad och stänger av. Någon kan ju höra det och ringa hit klichépolisen. Agent Provocateur [B](38)[/B] säljer damunderkläder och är bekant framför allt för sin tv-reklam, den där Kylie med sina trosor tämjde en elektrisk tjur i takt till The Hives Main Offender. Den framgångsrika affärskedjans ursprungliga butik i Soho är förvånansvärt liten, men det är också de glamporriga spets- och sidenplagg de säljer. Jag stannar länge och tittar på underverken, men plåta får man inte. En bestämd blond expedit ser mig och hotar slänga ut mig. Jag lämnar piskorna i hyllan - man minns ju aldrig vilken storlek det ska vara - men köper hem mängder med smink och den nya Agent Provocateur-parfymen, som doftar lika porrigt som underkläderna förutsätter. Jag frågar efter en katalog, för att på mitt hotellrum bekanta mig noggrannare med sortimentet. Blondinen säger att de är slut, men kanske vill hon bara bli av med mig. Jag drar mig tillbaka till det närliggande Yauatcha [B](39)[/B] för lunch. Övre våningen har fått beröm för sin nytolkning av asiatiska térum och nedre våningen lär vara en slags cross kitchen-variant på en dim sum-restaurang. Jag sätter mig där nere och beställer bordet fullt av olika slags käk som serveras i vackra askar av bambu. Dim sum är jag ingen expert på, men vad i de delikata knytena som representerar cross kitchen är inte heller tydligt. Dessutom är jag hundra procent säker på att vegetarian shark's fin soup inte är tillredd av en vegetarisk hajfena. Den multikulturella förvirringen förföljer mig in på toaletten. I stället för urinoarer har de satt upp förbryllande upplysta trälådor med genomskinlig plastkant. De gör mig generad. Det känns som att kissa i någons brevlåda. Kroppsvätskor har en fortsatt central roll också under den korta men svettiga t-baneturen till Knightsbridge. Det är alltid kul att titta in på Harvey Nichols [B](40)[/B], om inte annat för att garva åt verklighetens Patsys och Edinas. Det går också bra på Sloane Street [B](41)[/B], som tävlar med Bond Street om antalet lyxaffärer. Inom ett kvarter ligger tre av den anglosaxiska skovärldens hörnstenar: Tod's, Patrick Cox och världens mest new yorkiga skodesigner Kenneth Cole [B](42)[/B], som nyligen öppnat sina första butiker i England. Den större och bättre av dem ligger på King's Road, som av allt att döma fortfarande är en av Londons viktigaste shoppinggator. Men det kan jag inte gå i borgen för, eftersom jag drabbas av en plötslig trötthet. Jag vänder tillbaka mot The Zetter men tar mig tid att kolla in Monsoons [B](43)[/B] särskilda affär för barnkläder. Föräldrar med Baby Gap som default-inställning skulle få mer kvalitet för pengarna här. Efter en tupplur känner jag mig som en ny man och ett lätt kvällsmål i The Zetters vackert proportionerade medelhavsrestaurang är pricken över i:et. Husets vita vin och chili-svamp-tagliatellen är goda, men man kan inte säga att det rör sig om några spännande smakupplevelser. Spänning tänker jag söka på annat håll. Jag reser nästan en timme till Walthamstow Stadium [B](44)[/B] för att se mitt livs första greyhoundrace. Först med t-banan till slutet på Victoria Line, sedan vidare med buss i tjugo minuter. Jag har bestämt mig för att West End faktiskt ändå bara är till för turister, cyniska medieproffs och stormrika infödingar. Barträsket i East End är å andra sidan en lekplats för hipsterkids som inte fattar nånting. Det verkliga London ligger på platser som Walthamstow. Jag förväntar mig kedjerökande arbetargubbar som dricker real ale och snackar rhyming slang med tweed-keps på huvudet. Folk som i serien Tuffa Viktor, eller som Phil Daniels i videon till Blurs Parklife. Men redan under resan vaknar mina misstankar. Två unga damer frågar var de ska stiga av. De är också på väg till hundkapplöpningen, och deras arbetskamrater väntar redan på dem. Av de dyra skorna att döma kunde de lika gärna vara på väg till en bar i West End. En ännu större besvikelse möter mig på stadion. Läktarna är fulla med samma medelklassfolk som brukar köa efter biljetter till Mamma Mia och We Will Rock You. Ingen är så full att det syns. Men barnvagnarna är många. Det finns till och med ett lekområde vid banans bortre kurva. Själva kapplöpningen är mer exotisk. Sex hundar startar i varje lopp. Först leds de fram och tillbaka framför publiken, som ska få en chans att bekanta sig med dem. Men man får inte klappa dem. Efter en lång väntan löper hundarna ett eller ett och ett halvt varv efter en elkanin med neurotiskt utseende. Jag satsar fem pund på att en svartvitprickig hund vid namn Droopys Eureka ska placera sig bland de två bästa. En så fin animationskaraktärs namne kan inte vara dålig även om det saknas en apostrof i hans namn. Droopy får en fenomenal start och ligger tvåa eller trea tills han trasslar in sig i benen på en av sina yrkesbröder och ramlar omkull. Jag minns hoppfullt Lasse Virén, som under OS i München föll omkull under 10 000-metersloppet, steg upp, sprang ikapp de andra och vann. Men det är förstås rätt hårt att ligga ett halvt varv efter i ett envarvslopp. Droopy kommer sist. Sekon Express vinner. Hynda. I nästa start använder jag en vetenskaplig metod och spelar på hunden med det fjantigaste namnet. Jag gissar att Rickster kommer att placera sig bland de två bästa. Hunden vinner tävlingen och jag hämtar ut 17,50 pund. Jag beger mig tillbaka till East End för att investera dem i en bar. Min kollega Jonne, till hälften finsk och till hälften engelsman, väntar på mig i Shoreditch. Hans storebror Paul har vuxit upp i London och är engelsman på riktigt, och det är nog hans dejt Gillian också, även om jag inte frågar efter passet. De har spelat biljard en timme i en bar vid namn Elbow Room [B](45)[/B]. Någon har vunnit: det ligger en stor hög med mynt på bordet. Paul och Gillian är två trevliga och tveklöst väldigt berusade människor. Deras artighet känner inga gränser. - Antti, är du bög?, frågar Paul plötsligt. Enligt Pauls bedömning är den frågan lika neutral efter tio minuters bekantskap som "vill du ha nåt att dricka"? Det har han dessutom redan frågat mig. - Öh, nä, sorry. Varför undrar du det? - För du talar som bögarna. - Har bögar finsk brytning? - Nej men dom talar väldigt jämnt. Du talar liksom en bög. Och så har du bögig hållning. - Och jag som alltid har trott att jag har heterosexuell hållning, men visst, det är okej. - Och bröstkorg. Du har en totalt gay bröstkorg, säger Gillian och stryker mig över bröstet. Där någonstans räcker det. Jag måste vidare innan Paul och Gillian kommer på att jag har fjollknän eller att jag andas bögigt. Plastic People [B](46)[/B] har And Did We Mention Our Disco-kväll. Musiken är som på en efterfest hos en 30-åring: The Message, Talking Heads Slippery People och drösvis till av 80-talets hiphop- och funk-klassiker. Det är allt annat än tråkigt, men känns lite för uppenbart. Paul och Gillian glömmer bort oss och hånglar loss vid baren. Tur att de har heterosexuella läppar. Hej då. Jonne och jag hittar en bar vid namn Troy [B](47)[/B] alldeles i närheten. Där är det Ghetto Lounge-klubb. Det innebär att blekhylta musikinstitutspojkar spelar musikinstitutssoul. En knubbig svart kvinna försöker ge sken av att hon är Erykah Badu. Följande bar heter Trafik [B](48)[/B]. Lokalen är egentligen alldeles för liten för musiken, men någon spelar anthem-house med orkanstyrka som om vi var på en superklubb på 90-talet. Räddningen blir ett 80-tals-arkadspel från Atari som vi hittar i ett hörn. Vi har fickorna fulla med växel och stannar kvar en dryg timme för att skjuta utomjordingar. Det enda sättet att tanka det egna rymdskeppet är att bomba bränsleförråd på jorden. Något team på Atari skapade redan för 20 år sedan en fulländad metafor för amerikansk utrikespolitik av idag. Det är först när vi går därifrån som jag inser att Trafik ligger i samma byggnad som Mother från kvällen innan. Nästan alla ställen jag besökte igår är bara ett stenkast bort. Jag har tillbringat två helkvällar i exakt samma kvarter. Kanske bevisar det att Jali och Fiona har rätt. East End är en by. Det är där jag bor. Och livet i London är så utmattande, att jag efter en tung dags shopping inte vill ta mig bortom dess gränser. n Läs tidigare 48 timmar: [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10065|New York|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10069|Paris|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10068|Tallinn|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10330|Barcelona|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10535|Moskva|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10627|Berlin|_int] [LINK:http://www.nojesguiden.se//article.asp?aID=10882|Rio de Janeiro|_int]