Girls-lajvande, självutnämnda IT-entreprenörer och misslyckade försök att insupa finkultur. Vendela Lundberg fick i uppdrag att tillbringa 48 timmar i New York.
Det är så självklart. Att det finns en guidad visning i Brooklyn efter tv-serien Girls. Det är emellertid inte medelst en monoton, likgiltig röst i en hörsnäcka eller en karta med ironiska beskrivningar av Hannah Horvaths landmärken som jag för första gången får lära känna Brooklyn. Även om Girls-touren säkert hade varit lika hjälpsam som mitt vilsna runtvandrande i att förklara att nä, Manhattan inte är synonymt med New York, Williamsburg inte är synonymt med Brooklyn och priviligierade neurotiker inte är inte i majoritet. (Men att kalla dem för en minoritet vore att överdriva.)
Förutseende nog stiger jag av planet hungrig, helt draperad i svarta kläder, i en (vad jag bara kan höfta fram i mitt fahrenheitstolkande) 35-gradig vägg av fukt. Två minuter in i taxifärden mot Meatpacking District på Manhattan, där vi ska bo, vill mitt resesällskap göra en avstickare till Café Habana på Prince Street. Det visar sig vara en idé i önsketänkandekategorin (att till och med muffinsdrottningen Leila Lindholm har tipsat om det borde vara en varningstriangel nog). Det omåttligt populära kubanska stället är smockfullt och en disträ servitör råder oss inte ens att vänta i baren utan tycker att vi ska ”find some place else, honey”. Till slut bänkar vi oss på Dos Caminos på 475 West Broadway, där servitören i all välmening undrar om vi är från Ryssland och sedan tipsar oss om att hålla oss ifrån guacamolen, version jättestark. Givetvis måste vi bevisa att vi inte är ryssar och tål det här med stark mat, vilket efter flera tappra smakprov inte visar sig så framgångsrikt.
Dåsiga, med öl, tacos och guacamole i magen, börjar vi vandra nedåt mot Lower Manhattan. Vi passerar tegelhus efter tegelhus med de typiska brandstegarna, och börjar leka entreprenörer där vi spånar på en idé om att importera dessa brandstegar för att sälja svindyrt till lägenheterna som ägs av mediemänniskor runt Vasaparken i Stockholm. Ingenting kan rimligtvis vara så lätt som att sälja drömmen om New York till en intryckstörstande stockholmare. Vi går förbi Café Wha? på Macdougal Street, som en gång i tiden huserade Jimi Hendrix, Bob Dylan och Joan Rivers tidiga karriärer men idag mest håller sig relevant genom att berätta om detta på en stor skylt utanför baren. Vi kikar också in på Comedy Cellar på samma gata, bara för att nicka och låtsas veta vilka kvällens komiker är när den trevlige mannen i baren ovanför talar om det för oss.
Istället för att äta pasta lika genuin och äkta som Paolo Robertos eget svenska märke i Little Italy, tar vi tunnelbanan till Brooklyn och området Park Slope. En stadsdel som i likhet med många andra började gentrifieras någon gång på sjuttiotalet av unga människor med lovande karriärer och både ekonomiskt och kulturellt kapital. År 2010 utsågs kvarteren till de mest åtråvärda i hela USA av New York Magazine, kanske är det därför vi inte ser så många människor ute trots att det är kväll.
Medan Stockholm har många ställen som ser enormt genomtänkta och coola ut på fasaden för att sedan vara ”aha, det var bara ett ställe man kunde dricka en dyr juice på”, är New York och framförallt Brooklyn fortfarande åt det andra, mer överraskande hållet. Tveksamt kliver vi in på 67 Burger på Flatbush Avenue, och trots vetskapen om att de ska servera bland de bästa burgarna i New York, blir jag inte direkt exalterad. Kanske beror det på att jag inte är en så kallad ”hamburgarpuritan” som på helgerna lägger mig på marken och ber åt Flippin’ Burgers håll, kanske tycker jag att det är jobbigt att jag inte kan uttala min beställning av en ”Oaxaca burger” med avokado och starkare kryddning. Allt visar sig dock vara precis så flottigt, rinnigt och gott som man hade kunnat hoppas och mätta och belåtna bestämmer vi oss för att göra Brooklyn by night.
Vi hamnar på Kinfolk Studios, en liten bar på Wythe Avenue i norra Williamsburg. Vid första anblick ser den ut att vara precis lika anspråkslös som 67 Burger, någon slags ”vad du ser är vad du får”-filosofi. Och visst får jag precis det jag förväntar mig – killar och tjejer i koftor, dyra glasögon och kepsar, en precis lagom avmätt bartender som berättar att ”de har whiskey, men inte sour” och en dj som blandar guilty pleasure-låtar med släpig södernrap och Kitsuné-toppliste-låtar. Men det är billigt och avslappnat. Med billigt menar jag åtta dollar per drink, med avslappnat att bartendern är så pass avspänd att hon inte ens bemödar sig att berätta att det är cash som gäller när jag försöker betala med kort. Hon rycker lite lätt på ena axeln, nöjer sig med att ta emot 15 skrynkliga dollar för två gin & tonics och hasar iväg. Anstränger du dig precis lagom lite kan du nog tas för en Brooklynbo, om än bara för en millisekund, och helt ärligt är det väl en turists halva uppdrag att försöka lajva det stora New York-livet. När baren stänger och vi bestämmer oss för att det får räcka, svänger en gul taxibil upp vid vår sida direkt. Tillgången på taxibilar på stand-by i Brooklyn var mycket mindre för bara tre år sedan, får jag berättat för mig av en kille med internetkändisen Grumpy Cat på sin t-shirt.
Dagen efter känns en promenad på The High Line, som sträcker sig från Gansevoort Street till West 30th Street, som en vettig inledning. The High Line, som egentligen är en gammal tågräls, är idag som en lång, utsträckt park – som gjord för lördagsflanörer, dagdrivare, hög ambitionsnivå på Instagram och folk med arkitekturkomplex. Sedan den gamla järnvägen fick sin makeover år 2009 har priserna på bostäderna runt omkring skjutit i höjden, som om det pristaket kunde höjas ytterligare. Det tidigare så tryckande och varma vädret är som förbytt, nu blåser det istället så mycket att jag med min höjdskräck är rädd för att blåsa av rälsplatån. Jag måste ner och det snabbt, tänker jag, prunkade växtlighet och muntra turister till trots.
Precis nedanför på tionde avenyn finns Artichoke’s Pizza, där man snabbt kan få en sinnessjukt stor pizza som är så pass god att den inte behöver ett kilo ruccola på för att maskera smaken. Nära Artichoke’s, runt 25:e gatan, finns en grå gatusnutt som nog vill andas industriell design med sina stora garagedörrar och rymmer några av Manhattans mer upphaussade gallerier. Men den lilla dos finkultur vi hade tänkt införskaffa går om intet, tydligen är vi de enda i stan som har missat att det här med högtiden Memorial Day inbegriper att varje New York-bo med tid och kapital tar sitt pick och pack och försvinner bort hela helgen. Det blir ingen konst, genom det enda öppna galleriets stora ruta möter vi galleristens blick som liksom fnyser (om en blick kunde fnysa) innan hon demonstrativt flippar på skylten vid porten så att den nu gör det solklart att det är ”closed”.
När det inte finns finkultur att tillgå en helg som denna, kläcker min vän idén om att bowla, som ett helt fullvärdigt alternativ till abstrakta tavlor och buttra gallerister. Jag säger ja, och vi tar tunnelbanan till 79 North 11th Street och Brooklyn Brewery. Det är en stor kubformad byggnad som inte hymlar med att den brygger öl för den som vill vara medveten (här försöker jag desperat att undvika ordet ”hipster”, kanske går det inte). Det är något med att befinna sig i en lokal som ett enda varumärke och lyckad reklam har betalat för, Brooklyn Brewery känns som unga, skäggiga människors eget Legoland. Vi dricker öl och vi bowlar, med utsikt över ett mörkt dansgolv som är lite jobbigt glest. Kanske är det för att just den Hot Chip-låten de spelar inte funkar i takt med öldrickande, kanske är det likadant i Brooklyn som i Sverige – det är för tidigt på kvällen för att våga dansa.
Efter att ha lämnat detta skrytbygge till bryggeri frågar en i sällskapet om vi ska gå till Café Grumpy i Greenpoint. Jag kan inte avgöra huruvida denna förfrågan är uppriktig eller inte, för sanningen är att karaktären Rays kafé i Girls (där Hannah extraknäcker ett kort tag) har blivit det här årtiondets version av Magnolia Bakery, det kafé där Carrie och hennes vänner kom till insikter som ”kanske är pessimism något vi behöver applicera varje dag, som ansikts-kräm” över pastelliga cupcakes. Det är visserligen inte lika långa köer (kafét ligger tio minuter från tunnelbanan), och personalen är väsentligt mer ambitiös än seriens karaktärer, ändå har stället blivit något som en populärkulturellt intresserad Brooklynturist bara måste checka av på sin lista.
Vi struntar i att få en äkta amerikansk kopp kaffe och går istället några gator längre ned, till Café de la Esquinas, en uteservering där vi blir tilldelade ett pyttelitet picknickbord som får en att känna sig mer än otymplig när man äter sin grillade majskolv. Minimöblerna till trots, stället har himmelska drinkar. Har man tagit sig dit är det ett slöseri att lämna utan att ha provat en ”Michelada”, en slags öl-, lime- och kryddblanding till vätska som är hundra gånger godare än vad det låter. Med majsrester mellan tänderna och ett mer välsinnat humör (tack, du nyfunna vän till öldrink) har vi fått feeling och lyder bartenderns råd om att gå till en bar som heter Bembe, på 81 South 6th Street.
Det går inte att fastslå exakt vad det här är för bar, eller ens vad den vill. På menyn finns drinkar som mojitos, carpirinhas och cuba libre och vi ser ett tiotal par i övre 30-årsålden dansa salsa. Medan musiken går över till vad jag bara slarvigt kan kalla för världsmusik, sätter jag mig ner i soffan och piper till tyst av glädje över gratis wi-fi. Jag klockar exakt en minut innan en kille som tidigare har stått i baren och lusläst drinkmenyn kommer fram och påpekar hur tråkig jag är som skickar sms. ”You have to live your life”, säger han menande, ”It’s considered rude to look at your phone in this bar”. När jag inte tar emot hans utsträckta hand för att dansa till Sean Pauls Get Busy lommar han iväg, bara för att tre gånger till återuppstå med olika dans-inviter. När jag senare dansar med vännerna jag har med mig, provar han en ny strategi:
– Do you know who I am?
– I’m sorry, I’m afraid I don’t.
– I was the one who discovered the internet.
Vi lämnar vår nya IT-entreprenör till bekantskap och hoppar in i en taxi tillbaka till Manhattan, med en avstickare till klubben Santos Party House på 96 Lafayette Street i det annars ganska avsomnade Tribeca. Kön utanför är lång och väl innanför blir vi visiterade och synade under minsta snusdoselock. När vi fått en godkännande nick om att vi förmodligen inte bär droger och/eller vapen går vi in och möts av den tyngsta bas jag någonsin har upplevt. Min ryggrad vibrerar. Hiphoplegendaren Egyptian Lover uppträder och gör en perfekt synkroniserad gungdans tillsammans med en man med samma kroppshydda och Kangolkeps medan professionella dansare liveprojiceras på väggarna runt om oss. Alla dansar, ingen knuffas och jag har aldrig ifrågasatt starkare än just här varför inte discokulor finns på alla klubbar. När det börjar bli morgon lämnar jag stället med en taxichaufför som tar oss en halvtimmes omväg. Det spelar ingen roll. Man lämnar New York många dollar fattigare men visst är det inte så konstigt att det här är stället där alla en dag vill bo. Jag med.
Mer mat i brooklyn
DuMont Burger
314 Bedford Avenue, Brooklyn
Ett av New Yorks bästa burgarställen, som faktiskt kan klara av att laga en vettig vegoburgare också. De serverar bland annat friterad gurka, äckligt men lite spännande.
The Diner
85 Broadway, Brooklyn
Supermysigt ställe för en middag. Funkar också lika bra för brunch, kompisgäng eller svärföräldrar.
Bedford Avenue
En bra gata att utgå ifrån om man är vilse i Brooklyn. Här finns bra restauranger, barer och butiker.
EGG
135 North 5th Street, Brooklyn
För alla brunchälskare. Kan vara mycket folk och barnvagnar, men det är väl värt väntan.
Madiba
195 Dekalb Avenue (mellan Adelphi St & Carlton Ave), Brooklyn
Mabida är en sydafrikansk restaurang som ligger i Fort Green, ett område i stor förändring. Servicen kan vackla men maten är fantastisk.
Tom’s Restaurant
782 Washington Ave, Brooklyn
Gå hit för att bruncha. Gå också hit för att stället har varit med i flera gangsterfilmer och i Seinfeld.
Stan’s Cafecito
172 Havemeyer Street, Brooklyn
Litet hål i väggen med Mexiko-inspirerad mat, ägt av en mysig hippiefarbror.
Bliss Café
191 Bedford Avenue, Brooklyn
För alla veganer/vegetarianer som är trötta på köttplagiat till rätter. Trots kombon Williamsburg + veganskt är stället förhållandevis opretentiöst.
Artikeln har tidigare publicerats i Nöjesguiden nr 6 2013.
