48 timmar Beirut

En härjad metropol med stor kulturell variation där liberalt nattklubbande samsas med kalashnikovbärande butiksägare. Victor Schultz har tillbringat 48 timmar i Libanons huvudstad Beirut. 

Medan jag flipprar med säkerhetsbältet och väntar på att få lämna planet frågar mannen bredvid mig varför jag har kommit till Beirut. Jag berättar att en vän bor här ett tag och att det är därför jag åkt men att jag ofta hört bra saker om stan. ”Maybe earlier, now it’s mostly bad” svarar mannen och ger mig ett trött leende.

Med Israel på ena sidan och Syrien på den andra har Libanon alltid befunnit sig i en utsatt situation och sedan självständigheten 1943 har interna stridigheter varvats med nationella konflikter. Beirut är inget undantag och staden har bombats sönder och byggts upp åtskilliga gånger, senast under kriget med Israel 2006. Ändå har man lyckats upprätthålla bilden av sig själv som Mellanösterns mesta nöjesstad och varje gång krutröken lagt sig har turismen återvänt. Faktum är att The New York Times utsåg Beirut till ”the top place to visit” så sent som 2009. På grund av inbördeskriget i Syrien har dock situationen försämrats kraftigt det senaste året: strider mellan rebeller och regimtrupper spiller in över gränsen, över en miljon syriska flyktingar befinner sig i Libanon och samma dag som jag lämnar Stockholm spränger sig två självmordsbombare utanför den iranska ambassaden i Beirut, med 23 döda och hundratals skadade som följd. Att det krävs en del eftertanke är således uppenbart. Varför ska man ens åka till ett land som närmar sig krig? Vad är smaklöst och vad är viktigt?

Efter en halvtimme i taxi tar Wilhelm emot mig utanför ett av Achrafiehs höghus. Som journalist med erfarenhet från Syrien, Tunisien och Gaza är han mitt alibi lika mycket som min vän. Området vi bor i är kristet och rakt över gatan tronar det lika kristna Saint George Hospital University Center. Något som får olyckskorpen i mig att känna sig en aning lugnad. ”Om saker skiter sig har vi åtminstone nära till vård”, tänker jag och sneglar på vakternas svarta automatgevär. Känslan handlar inte i synnerhet om att Beirut kanske är en osäker plats, snarare om att städer i allmänhet innebär något hotfullt och ogreppbart innan man lärt känna dem. Innan man vet vilken gata som ligger var och hur man går för att komma från lägenheten till snabb-köpet, då är städer bara en diffus massa utan struktur.

Jag smiter upp till lägenheten för att dumpa väskan. Rummet vi hyr har en lika fin terrass som livskraftig kackerlacksstam och de bruna krypen tittar snabbt upp från köket som för att välkomna mig innan de springer vidare över berget av kvarglömd disk. Rinnande vatten visar sig vara en bristvara som bara finns tillgänglig någon gång varannan dag. ”Ännu en anledning att hänga ute på stan”, säger Wilhelm uppmuntrande medan jag rycker i kranen och längtar efter en dusch. Johnny Assaf instämmer och erbjuder sitt whiskeyglas. Han är vår hyresvärd, rör sig ledigt i y-frontskalsonger, kallar sig stockbroker och har enligt uppgift precis inhandlat ett penthouse på Manhattan i hundramiljonersklassen.
Eftersom jag vill tvätta flygplansluften ur ansiktet tar Wilhelm med mig ner till Vyvyan’s för en drink. Baren ligger ett par kvarter bort och är en ombyggd verkstad helt utan kitschiga industridetaljer. Jag låser in mig och sköljer av ansiktet i kallt vatten och när jag återvänder från badrummet väntar Aviations, espresso och chèvremackor på bardisken. Vår bartender heter Farukh, är ursprungligen från Bahrain och har precis flyttat tillbaka till Beirut efter ett par års frånvaro. Han berättar att Mar Mikhael, som området vi sitter i heter, var helt dött för bara något år sedan men att det nu blivit en samlingsplats för festsugna typer, mycket på grund av klubben, baren och radiostationen Radio Beirut som ligger vägg i vägg. Efter en svag insats från det lokala ölmärket Almaza ger vi oss ut på stan igen, tanken är att vi ska möta upp ett par av de vänner som Wilhelm skaffat sig under sin tid i landet.

Som fransk exkoloni präglas stadsbilden av trånga parisiska gator med låga stenhus, franska balkonger, trappor överallt, ett rikt utbud av foie gras och dåligt parkerade bilar. Bostäder, kiosker, verkstäder och barer trängs mellan fallfärdiga ödehus och igenvuxna tomter och skotthålen i väggarna är lika frekventa som de risiga taxibilarna. En bit ner på gatan Rue d’Pasteur kommer vi fram till Saifi Gardens, ett byggnadskomplex som innehåller både bar, restaurang och hotell. I galghumoristisk anda finns också en takbar vid namn Coop d’état. Vännerna sitter vid ett av borden och äter meze. Arthur är kanadensare men har bott i Beirut i fem år och skriver en uppsats i metodik, Helena är född i Libanon men flyttade till London med sin familj när inbördeskriget bröt ut på åttiotalet och Ed är militär-attaché på brittiska ambassaden. Vi sätter oss ner och jag kan inte låta bli att fråga om gårdagens explosioner och hur det påverkat dem. Arthur svarar att för egen del märks det knappt. Även om han känner folk som arbetar i närheten av iranska ambassaden är området fattigt och människorna som bor där rör sig i ett annat Beirut än den halvinternationella sida av stan som jag har hamnat i. Skulle vi däremot fråga tjejen som blandar drinkar i baren eller han som städar skulle de säkert känna någon som blev skadad eller dog. Just nu är det risken för nya attentat som upptar tankarna hos de flesta av stadens invånare och medan jag beställer in mer tabbouleh diskuterar resten av sällskapet sanningshalten i ryktet att militären har stoppat en bil på väg in till Beirut med tio gånger så mycket sprängämne som den mängd som gick åt vid gårdagens attentat. Ingenting verkar gå att vara säker på. Det kan mycket väl vara sant men lika gärna något som militären har hittat på i hopp om att få ökade resurser.

Någon timme senare ansluter Dima och Sofi, från Kairo respektive Schweiz. När jag frågar vad man borde hitta på de kommande dagarna föreslår de att jag stannar inne eftersom en militärparad till hyllning för de som dog i självmordsattentatet kommer att skapa spänningar och kanske leda till våld. En härjad tjeck i Kubatröja som driver ett företag i Damaskus ”som säljer och köper saker” säger emot och försäkrar att det absolut inte är någon fara och att vi kan röra oss fritt över hela stan utan att vara oroliga. Efter ytterligare ett par teorier om Beiruts säkerhetsläge bestämmer vi oss för att sticka tillbaka till lägenheten. Planen är att besöka antikkvarteren i Basta nästa dag och innan vi går passar Ed på att rita en karta över området, butikerna märker han ut med militär precision och ger små omdömen som ”Good guy, full shop” och ”piss taker”. Han bjuder också in oss till brittisk Guy Fawkes Night nästkommande kväll innan han återgår till diskussionerna vid bordet.

På väg hem stannar vi på Shawarmanji, en snabbmatskedja som specialiserat sig på shawarma och plockar hem ett par fem-sex stycken och lägger oss på sängen och jäser framför Pacific Rim medan det mörknar ute. Klockan elva glider vi ur dimman av klarvit aioli, fettmarinerad kyckling och koriander och bestämmer oss för att gå tillbaka ner till Mar Mikhael för att se vad tisdagskvällen har att erbjuda.

Gatan är full av folk som går mellan Vyvyan’s, Radio Beirut och den intilliggande baren Internazionale. Gäng av gatubarn som någon påstår är syriska flyktingar springer fram och tillbaka mellan gästerna och hoppas locka till sig lite mynt. Vi beställer whiskey sour av Farukhs kollega Santana, en man i stor svart bikermustasch som manövrerar ett litet mixerbord samtidigt som han blandar drinkarna. På gatan utanför träffar vi Gino som har en blogg om livet i Beirut. Vi pratar om Hizbollahs ställning i landet och hur den påverkats av faktumet att de strider i Syrien tillsammans med rebellstyrkorna. Gino menar att de aldrig varit så ifrågasatta som nu. Under och efter kriget med Israel 2006 säger han att de sågs som hjältar, men faktumet att de för krig i ett annat land och mot ett annat folk samtidigt som de syriska rebellstyrkorna får allt sämre rykte har lett till en förändrad syn på Hizbollah.

Timmarna går utan att folkmängden på gatan minskar, tungt beväpnade polisjeepar står bredvid gamla folkabussar med högtalarsystem i power meet-klass och en drös av överdimensionerade SUV:ar. Framåt fyratiden dyker Johnny Assaf upp och frågar om vi vill följa med till förorten och äta. En halvtimme senare inleder vi morgonen på en restaurang i Karantina i nordöstra Beirut där vulgära mängder lamm, pinjenötsröra, hummus och inlagd rättika bärs in i en strid ström samtidigt som stan vaknar till liv utanför. 

När jag stiger upp nästa dag närmar sig klockan ett och vi bestämmer oss för att sticka ner till Basta på studs. En taxiresa senare befinner vi oss mitt bland stadens fyndlådor. Här är husen mer slitna, närvaron av militärer högre och de västerländska influenserna färre. Gatorna är pedagogiskt uppdelade med nyproducerade guldenhörningar och plastkolonner på ena sidan och riktiga antikviteter på andra. Butiksägarna sitter utanför sina butiker och sippar kaffe, ett par av dem bär illa dolda kalashnikovs innanför jackorna. Inspirerade bestämmer vi oss för att också friska upp kroppen med lite trögflytande koffein och går in på ett fik med komplett sjuttiotalsinredning, inklusive en brun kyl från Hugin. Högtalarna skrålar Icona Pop. 

Efter kaffet lägger jag bud på ett ”R” från en gammal nedriven butiksskylt. När wheelandet och dealandet är klart och jag inhandlat bokstaven för ett par hundra-lappar lämnar vi Basta, åker tillbaka till Achrafieh och dricker iced coffee och fikar bort resten av eftermiddagen på bokhandeln Papercup. Klockan åtta kliver vi in i Eds diplomatvåning. Lägenheten kompletterar Johnny Assafs och här finns varken vattenbrist eller insekter. Helena och Arthur är på plats, liksom Dima och Sofi. Resten av gästerna är en blandning av ambassad-människor, studenter och lokala invånare. Stämningen är avslappnad och jag tar tillfället i akt att försöka lära mig mer om libanesisk film. Flera av dem jag frågar nämner Ziad Doueiri, en libanesisk filmmakare med bakgrund som kameraassistent på flera av Quentin Tarantinos tidiga filmer. Han slog igenom med den prisade West Beirut 1998 och är aktuell med The Attack som bygger på en algerisk roman. Eftersom den delvis är inspelad i Tel Aviv är den dock bannlyst i Libanon och återigen är det landets blodiga historia som sätter agendan. 

Från taket har Ed preparerat olika raketer och runt tolvslaget tar han med oss alla upp och bränner av en svada. Framåt tretiden börjar folk lämna lägenheten och vi beslutar oss för att sticka tillbaka till Karatina och klubben B018. Vi fångar en taxi på gatan utanför men chauffören verkar inte känna till stället och i en halvtimme kryssar vi runt mellan industrier och ödetomter i stadsdelens utkanter innan vi lyckas lokalisera tunga basljud någonstans ifrån. Nedsänkt i marken på en gammal parkering liknar B018 mest ett skyddsrum. Taket består av tunga metallplåtar som kan dras åt sidan. Luften nedanför trappan är tung, vakterna går klädda i skyddsvästar och har biceps med omfång som skulle få en Belgian Blue att se liten ut. Stället är känt som ett av stans mer liberala och huserar både bögklubbar och flatfester. Dj-båset ligger upphöjt som på ett podium mot ett av rummets kortsidor och när taket öppnas vid halv sju-tiden och solen slår in över det fullpackade golvet är stämningen i det närmaste religiös. Jag känner att jag måste föreviga med en bild men av någon anledning är det förbjudet att fotografera och jag blir vänligt men bestämt tillsagd att plocka ner min telefon av en av jättevakterna.

Klockan åtta har benen börjat domna och party-reptilen i mig vill sova. Jag hittar Wilhelm i baren och medan vi lutar oss tillbaka i en av sofforna och pustar ut tittar vi beundrande på de sista hängivna gästerna som oförtröttligt fortsätter ute på golvet.


Beirut i korthet
Gatorna har både engelska, arabiska och franska namn och man skriver sällan ut gatunummer. Låt bli att stressa och promenera runt tills ni hittar rätt alltså.

Tre barer att besöka