Alla städers större namn får din hjärna att koppla till ett visst läge. "Jag ska till Amsterdam" är därför ett mer provokativt utlåtande än till exempel "jag ska till Frankfurt", eller "jag ska till Strömstad", oavsett vad ditt ärende i staden må vara. För vad är Amsterdam? Det är inte starkt kolorerade träskor eller de där tulpanerna du köper på torget. Det är inte cyklarna som hela tiden är läskigt nära att köra över dig. Det är inte ens kanalerna, husbåtarna eller det festliga språket. För de allra flesta, åtminstone den genomsnittlige Nöjesguiden-läsaren, är det två faktorer som mer än något annat representerar allt vad Amsterdam är: Red Light District med sina fallna kvinnor, och coffeeshops där man lär sig köpa gräs - under trygga fina förhållanden. Det är därför ungdomar (unga män) vallfärdar hit, som ett slags framhastad eller försenad konfirmation. Hela staden kan uppfattas som en enda stor svensexa, en godisbutik för stygga unga män. Och - med armador av brittiska snubbar, avskyvärda allihop, de lämnar knappt ens synfält. Människan är som fulast just då. Lukten av braj i fuktiga brittiska fotbollströjor, och åsynen av de vattniga upphetsade ögonen, tätt placerade i det rödsprängt kortklippta huvudet, får en verkligen att revidera åsikten om reproduktionsprocessen som människans främsta och viktigaste gåva. Ens livsgnista, den där önskan om att att kunna göra någon skillnad här i världen, till och med hoppet om framtiden och om kommande generationer, allt detta rinner som sand mellan dina fingrar. Till och med i de tristaste av turistguider är en tur till Red Light District markerat som ett givet mål, och de mer frispråkiga upplyser vänligt om standardhonoraret för ett blowjob.
Detta är inte helt ok, det är det faktiskt inte. Men om du reser med ett klistermärke på din resväska som lyder "hasch är bajs och bajs är skit", om du liksom inte är så peppad på spacecaken, har du då något i Amsterdam att göra? Om du tror Northern Light först och främst är namnet på ett filmbolag, eller ett naturfenomen, har du då något vid Nieuwmaarkt att beställa? Javisst har man det! Amsterdam är en högt älskad stad bland världens globetrotters, det fullkomligt kryllar av kulturellt utbud, stan är packad med historia, Amsterdam och dess invånare har feelingen. Och det står att finna även i ett oknarkat tillstånd. Men den gamla goda tiden är som vi alla vet över för alltid, så även i Amsterdam. Frihetens stad är ej längre lika fritt, landet där nedan är i färd att förlora något av sin oskuld. Det lilla landet kan kallas ett slags projekt, där det utövas försök till andra sociala modeller. Då filmskaparen Theo Van Gogh blev nedskjuten och fick halsen avskuren i fjol på grund av den kontroversiella filmen Submission, var det som om en hink kallt toavatten blev kastat rakt i ansiktet på hela nationen. Landet som i modern tid är byggt helt på idén om individens frihet och om dennes handlingar och yttringar, upplever nu en kraftig anti-islamisk vind grundat i en explosiv invandrarökning, i ett land som redan är tättbefolkat. Spridda uppror och lokala terrordåd förekommer ofta. Drömmen är över. Vi läser att fler och fler nederländare önskar sig bort, till mer vänligsinnade och liberala land som Kanada och Australien. Men så bra, då blir det mer plats över till oss turister! Som du vet så blir det billigare och billigare att resa, och Amsterdam har blivit ett poppis helgresemål för oss skandinaver. Det är bara att lite förstrött klicka på din pc medan du sitter och degar på jobbet, och vips har du bokat en resa. Att ta ett friår är sunt, säger dom, men hur är det med en frihelg? Vi testar. Vid incheckningen tycks det mesta vara i ordning, bagaget ligger fint och snällt på bandet. Jag har glatt i hågen besökt taxfreeshopen och köpt mig en svindyr flaska Tignanello, som prislappen till trots inte är DOCG-kvalitetsmärkt eftersom producenten bryter en massa regler om hur drycken ska produceras i det området. Vad kan vara mer passande än just den typen av normbryteri när destinationen är Nederländerna, fnissar jag för mig själv. Jag fnissar ända tills kvinnan framför mig påpekar att min biljett gäller för ett datum nästa månad. Jag panikflänger ner till biljettkontoret, som självklart håller på att stänga för dagen. Det går inte att ändra datum, inte heller att köpa nya biljetter, men det finns en massa lediga platser på planet, upplyser mannen i luckan. Eeh, ok... ? Ett ljus i skymningen infinner sig då mannen har nätuppkoppling i det lilla rummet bakom, så jag kan pröva att beställa biljetter den vägen. Alltså på en dator, i ett bakrum, på ett biljettkontor som inte kan sälja mig biljetter. Detta måste vara den teknologiska framfartens stora paradox. Men det är endast en timma kvar tills planet lyfter, och så snart inpå går det naturligtvis ej att boka. Fan! Efter att ha bokat om hela rutten, och betalat en ombokningsavgift som kostar mer än vad biljetthelvetet kostade till att börja med är resan i hamn, och min näsa pekar nu mot Amsterdam via staden Rotterdam.
Så kommer jag då äntligen fram till Amsterdam. Jag har tagit in på hippa hotellet Winston, som även är café och nattklubb med DJs och arrangemang varje kväll, strategiskt placerat mellan torget Dam (hjärtat av historiska Amsterdam) och det besudlade Red Light District. Det är tydligen ett konsthotell, de flesta rum är individuellt utformade av olika konstnärer. Att några av sviterna har namn som Heineken Room låter jag passera, det vore ju inte direkt första gången en konstnär gjort ett jobb på beställning. Väggarna och hotellkorridorerna på nattklubben fungerar som ambulerande galleri. Den söta doften av nytända jointar tycks sippra ut genom dörrgliporna från vartendaste rum, och det är väl inte heller första gången i konsthistorien. Konsten har klara subversiva spår, en liten varning utfärdas till tunnhudade. Här slipper man inte undan sex- och knarkromantik någonstans. Hitellet ligger i Warmoesstraat, ett litet mecka för Rizla&Durex-folket, något som märks mycket väl om natten. Det pyttelilla hotellrummet, prytt med ett fotografi av en blondin med naket bröst och det klassiska fingret i mungipan, är placerat med fönstret ut mot en smal passage, där dekadensen håller låda bortöver mot De Ouede Kerk. Motsättningarna skriker mot en då kyrkan, Amsterdams äldsta byggnad, omgärdas av det syndiga skenet av neonig magenta. En natt som barn drömde jag att jag låg med skolprästen, vi hade en kvinnlig sådan, är detta något jag får uppleva för gamla synders skull? Det bankas på rutor natten igenom, det är väl okej, lite fint på nåt vis att människor försöker få kontakt med varandra. Men en britts möte med Red Light har tydligen blivit lite för mycket för honom, det är så många intryck. Hela upplevelsen rör runt i hans mage, han lutar sig mot väggen, men klarar inte av att få upp något, det är inte hulkande, snarare hickande av luft, ångestfulla rapar från magen, regnet och spyorna plaskar ner, det tar aldrig slut. Hans två brittiska vänner försöker hjälpa honom en stund, överger honom spygråtandes i regnet i kanske två-tre timmar. Rätt under mitt fönster. Vid gryningens ankomst är killen försvunnen, och ett nytt blad kan vändas. Jag är på väg till Café de Jaren, lite för att Jaren är namnet på platsen där jag bodde som barn, men mest för att det är ett av Amsterdams allra bästa caféer. Det fungerar även som bar och restaurang. Det är högt i tak, och tack och lov, tillräckligt stort för att du ska slippa plågas av högar med kedjerökande studenter och jobbiga grupper med småbarnsmorsor och deras barnvagnar i tid och otid. Efter att ha traskat förbi Mynttorget kommer man snart in i Spuiområdet. Där finns Athenaeum Boekhandel & Nieuwscentrum, som är något slags samlingspunkt för studenter och utlänningar. Tidningar, modemags och engelskspråkiga böcker är vad man hittar här. Av någon anledning står Aris Fioretos senaste bok centralt placerad mitt i butiken. Självklart plockar jag på mig första numret av Fantastic Man, som är den nya modetidningen av Jop van Bennenkom och Gert Jonkers, männen bakom den berömda homopublikationen Butt. Bättre namn på en tidning får man leta efter. Fashionistas har länge omfamnat Butt-blaskan, så det är en naturlig utveckling att de gör ett modemag. 
Amsterdam är en stad full av ung konst och kultur, så jag hoppar in i en taxi och tar mig till Keizergracht, för där ligger nämligen FOAM, Fotografimuseum Amsterdam. Det är en njutning av samtida och historisk fotografi, dokumentär såväl som flummig ljuskonst. Många av de bästa och fräschaste utställningarna vi ser hemmavid, kommer från, eller har ställts ut här. Kolla också in deras glassiga magasin med samma namn. Amsterdam har också de sedvanliga tungviktarmuséerna, Reijksmuseum, Van Gogh Museet etc. Dessa är alla placerade vid en vacker, grön och öppen plats, Museumplein. Några skulle säkert säga att detta är turistfällor, att de är trista, och att du är en lika trist en om du besöker dem, men dessa förstå- sig-på-are ska du fullständigt skita i. Teijksmuseum är essentiellt om du har intressen här i livet utöver öl och cigg. Det tål verkligen att upprepas: det är puckat att besöka en stad och ignorera de kändare delarna utav den. För kom ihåg, de spelar en viktig roll i dess identitet. Reijksmuseet är dessvärre under ombyggnad, och bara ett fåtal av de riktigt stora verken är tillgängliga för besökare. Detta är ett gyllene tillfälle att bara surfa dig igenom Rembrandt och Vermeer och grabbarna. Kom igen, detta vill du ha sett och upplevt när någon sommarjobbande tonåring byter blöja på dig om femtio år. Efter en gigantisk lunch på Cobra, ett poppis kafé uppkallat och inredningsmässigt inspirerat av den kortlivade, men omtyckta konstriktningen på 1940-talet, går färden söderut, mot de gamla arbetarkvarteren De Pijp. Det är rätt trevligt och så där, men för en besökande är det inte så mycket mer att hämta här än en billig capuccino på ett av de många caféerna. Undantaget är Albert Cryumpmarkt, stans största marknad. Om du har tålamod kan du säkert hitta superfina och superäkta Gucci-väskor och god ost här. Fina blommor hade de i alla fall. Ännu är inte ett endaste jointmecka i sikte, och för att fira detta styrs näsan mot Record Mania som ligger runt hörnet. Planen är att leta upp en gammal LP med Amsterdams 60-talshjältar The Outsiders. Omslaget skriker lyckligtvis mot oss redan när vi kommer genom dörren, plattan är fint upphängd på väggen. Amsterdam är för övrigt en toppenstad att köpa skivor i, även om du inte gillar den sortens musik som Nederländerna kanske är mest känt för. Här kan du hitta i stort sett vad som helst, gammalt som nytt. Här försvinner, just därför, alltför många timmar. Magen säger ifrån först. Vid sidan av spacecake är det först och främst det indonesiska köket som dominerar det kulinariska Amsterdam. Men det är svårt att orientera i matdjungeln som utomsocknes, vart ska man gå? Är det ett sketet hål i väggen eller the shit? Så taxituren går tillbaka till Spui-området och dess studenter/utlänningar - det vill säga den urbane resenärens mest pålitliga riktmärken. En väninna har tipsat mig om Kantijl en de tiger. Fullt av ung lokalbefolkning, artsy konst på väggarna, och så sjukt mycket mat, så mycket du någonsin kan få ner i magen alternativt hur mycket som får plats på bordet. Bytta efter bytta med heta marinerade smårätter ställs fram, som du sedan knökar samman med det indonesiska kökets huvudrollsinnehavare: riset. Efter all den goda maten, börjar nu även huvudet ropa efter lite stimulans. På väggen intill toaletten kan man läsa på en plansch (planscher, flyers och informativa gratisblaskor finns utspritt precis överallt i stan, precis som sig bör i en kontemporär kulturstad) att självaste Anthony Braxton är i stan. Den ack så uttrycksfulle och experimentelle amerikanske saxofonisten ger en konsert på Bimhuis. Bimhuis är en av världens främsta ställen för jazz- och improvisationsmusik, och Amsterdam kan man med all rätta kalla för något av en centralpunkt för just denna genres samtida scen. För den löjligt insatte är det nog att nämna Alexander von Slippenbach Trios liveupptagning Swinging The Bim från 1998, ypperligt illustrerad med en teckning av en man med en diskus hängande från sina genitalier, för att denne ska börja dreggla. Jippi, vi drar dit! En timma i texi senare, är vi fortfarande inte där. "BIMBIM Haersjkloooooeb?!!!", skriker chauffören, som trots GPS-styrning och en glasklar adresshänvisning snart är halvvägs in i Tyskland. Chaffisen cirklar runt, stannar till vid superklubben Panama inte mindre än två gånger, och ropar frågande "Bimbim?", allt medan den datastyrda kartan talar om att vi definitivt inte är framme där vi ska. Fuck it, Braxton får klara sig själv, det finns en massa klubbar att besöka nere vid Leidesplein, kör dit istället! Ytterligare en timma går, i alla fall känns det så. Käften är totalt uttorkad i taxin som står blickstilla, i vad som borde vara ytterst välkända stadsdelar för en yrkeschaufför. Så, en tumregel är alltså att hålla sig jävligt långt borta från taxiresor. Sätt dig in i kollektivtrafiken, köp dig ett par bra skor, hyr en cykel. Taxi är som alla vet den yppersta formen av vardagslyx, men här nere är det pest och förbannad pina. Bara glöm det. Nere vid Melkveg, ytterligare ett av stans grymma klubb/konserthak, är vi så klart för sent ute till Joe Zawinul-spelningen. Det är uppenbarligen inte meningen att vi ska få någon jazz spisad under den här resan. Låt gå, precis bredvid ligger en nyöppnad klubb/teater, Sugar Factory. Detta måste undersökas! Det är ett sprillans nytt ställe, och ser ut ungefär som en flådig houseklubb i NYC, men det som försiggår härinne visar sig vara allt annat än glamouröst. En salig gegga av sång, dans, videoinstallation, poesi, modeshow, teater, happening, gatukonst. Detta stället försöker uppenbarligen fylla tomrummet efter den berömda, men nedbrunna klubben Roxy, och ta hela klubbupplevelsen till en ny och högre nivå. Heh. En svensk Bukowski-dokumentär loopas på stora skärmar, medan ett supertöntigt hip hopfunkband står och jammar på en scen, varav en av killarna självklart har flätor och tvärflöjt i handen. Congas? På scenen? Javisst! Herregud. DJn stuffar huvudet i takt till musiken, multimediashowen har nu övergått till ett snabbt bildkollage av porr, George Bush, dollartecken, Donald Rumsfeld, gamla Bruce Lee-filmer. Det är som om Michael Moore gått samman med nån sneakersfantast och skapat sitt livs verk. Som om inte detta vore nog, står det en tjock och alldeles för gammal huligan och leker MC, utan någon större reaktion från den glesa publiken. En farmor sitter bredvid ett freak på scenkanten och dinglar med benen. Fart på stället blir det först då en tre meter lång violinist skapad som en sylfid skrider in på scenen, i hotpants av skinn och högklackade skor. DJn pumpar på i snabbare takt, och sylfiden, hon ser ut som någonting mellan det femte elementet och en ukrainsk hora, står helt ensam på scenen och spelar sjukt dramatiskt till technorytmerna. Det är inte en sekund för tidigt att fly fältet och gå tillbaka till Melkweg. Denna kväll är klubben uppbyggd runt Retro Deluxe-konceptet, med dj-teamet The 7 Inch Twins, och med tanke på de gamla funkiga lamporna, de tafatta gesterna, de hjälplösa videobilderna, och samlingsskivehitsen som fullkomligt dundrar ut ur högtalarna, så är det nästan som att vara hemma. Samlingsskivekonceptet är universellt, det är Europas minsta gemensamma nämnare. Du kan vara i Köpenhamn, Bergen, Helsingfors, Göteborg och uppleva exakt samma stämning, musik och klädkod. Snacka om globalisering. Nä, då är det bättre att avsluta kvällen på Paradiso, den minst sagt historiska venuen ett par pillerkast därifrån. Den gamla kyrkan har använts som konsertlokal sedan 60-talet, och man kan alltid lita på att det är något toppen som händer här. Och visst är det så även i kväll. Den kanadensiska elektrohjärtekrossaren Mocky spelar för ett proppfullt dansgolv, och på ett av etagerna är en konsert precis avslutad medan ett reggeasoundsystem startar upp på ett annat. Men om ingen spelar Ameries One Thing jäkligt snart så är det hotellet som gäller för mig. Rummet intill mitt har tydligen brunnit ned under min frånvaro, så ett hotellbyte känns på sin plats. Det är en betydligt högre standard på Hotel Rho, tre hundra meter längre bort på gatan vid Dam-platsen. Även om det mest passande nog hade varit att ta in på Nietsche-rummet på Hotel Filosof vid Vondelparken. Ny dag. En snabb frukost på Haarlemstraat, närmare bestämt på Harlem Soulfood, som märkligt nog inte serverar soul food. Snarare mackor med namn som Billy Ocean, kanske inte det som du helst känner för att stoppa i munnen. Det har blivit dags att ta sig in till Jordaan, det solklart mest "rätta" stället att hänga. Jag tror man skulle kunna kalla Jordaan för Amsterdams eget Greenwich Village: här bor konstnärer, lärare och människorättighetsadvokater sida vid sida med rara gamla tanter och pengastinna studenter. Här är det tätt mellan pubar och fik, gallerier och butiker drivna av kvinnor i fladdrande designeroutfits som säljer keramik och annan skit. På förhand hade jag bestämt mig för att besöka galleriet Paul Andriesse, för en intensiv inblick i nederländsk målerioch fotokonst. Det ser hemskt ut från gatan, men det är väl värt ett besök. En snabb Hoegaarden på lokala haket De blaffende vis gör livet lite mer färgglatt, och det är kanske därför det är så lätt att hitta butiken Back Beat, en affär för real soul och jazz, nästan lika bra som dess kusiner i Soho. Det är en grym diamant som ej bör missas. I Jordaan märker man fort att den laidback- atmosfär som staden är känd för, handlar om långt mer än en liberal syn på sexoch drogmoral. Det har nog lite att göra med att inget hus är högre än fem våningar och att de allihop ser så charmigt slitna och mysiga ut. Alla människor bor tätt tätt tätt längs en idyllisk kanal eller smågata, med en och annan husbåt och cykelverkstad som utsikt. Män i kostym cyklar rakryggat förbi med ungen på styret medan fåglar kvittrar. Det är lätt att bli harmonisk i en sådan omgivning. Man är liksom bara tvungen att bli vän med människan som råkar sitta bredvid en för tillfället, och det är inte särskilt svårt då alla är så snälla och lätta att ha att göra med. Jag går och strosar för mig själv och beundrar fastigheterna längs Prinsengracht när idyllen plötsligt abrupt är över. Vi har lämnat Jordaan och är nu tillbaka i verkligheten med dess Heinekenreklam, Mc Donalds och smaklöst skyltade fönster. Om du går nedöver Rozengracht kan du hitta små hål i väggen där du kan köpa kläder från lokala designers som Vezjun, massa billiga designherrkläder från förra året på Megazino,och ännu mer begagnade skivor på Platboeuf. Men det är liksom lite för fult att hänga här efter idyllen i Jordaan. Ögonen kräver något snyggt nu. Stediglik Museum, ett av Europas mest tongivande museer för modern konst, är också under ombyggnad, och konstverken har flyttat in i ett gammalt posthus bakom det monumentala Centraal Station. Det är en väldans hipp omgivning, under ombyggnad och i rörelse. Många konstintresserade menar att de här lokalerna är bättre än de gamla. Konsten är presenterad på ett sätt som bättre lockar de yngre, och huset delas med en massa "kreativa byråer" och designutställningar (hela jävla huset är kreativt) vilket gör det hela så pulserande. På elfte våningen i samma byggnad som huserar Stediglik-muséet, ligger en av stans mer populära restauranger. Om kvällen bör du beställa bord i förväg, eller riskera att få vänta i baren tills du inte längre orkar stå på benen, ännu mindre äta. Maten är helt ordinär, servicen är som på vilket ställe som helst i Amsterdam det vill säga lätt förvirrad och charmerande, men upplevelsen är på det stora hela skön. Dess läge ger dig en av få möjligheter att få en överblick av den i övrigt pannkaksplatta stan, och klicken som gillar installationskonst + vita hiphopdjs får sina våtaste drömmar uppfyllda i restaurangens närliggande klubblokal. Amsterdam är ett litet mecka för dessa äckliga möten mellan konst- och klubbkultur, för fria former och boogiewoogie, självklart är det så, vad annars? Men jag orkar inte med nån flashig restaurang i dag heller. En återförening med Jordaan lockar, likaså Burgers Patio, som jag blivit tipsad om av några locals. Kvällstid förvandlas som regel stadsdelar som denna, precis som människor. Hur det ser ut? Jovars, sunkigt och fint, planscher med motiv av Thomas Struth och Marlene Dumas på väggen, massa ungdomar, en fin vinlista, förnuftigt prissatt meny med 3-rättersvarianter av det internationella italobaserade köket. Tar en taxi (jag är dum i huvudet) som om möjligt tar ännu längre tid än gårdagens, den här gången leder datan den stackars chauffören runt i en cirkel fyra gånger. Det är verkligen så att ingen chaffis kan någon som helst annan adress utöver Dam. Hundra år senare är vi äntligen framme vid OCCII och deras klubb Muziek Kapot Moet!, långt åt skogen från centrum av Amsterdam. Nöjesguiden ska nämligen höra Morthana, ett band placerat i skärselden mellan noiserock och improvjazz, frontat av supergitarristen Anders Hana, en liten Tommy&Tigern-aktig pojke från Stavanger med väldigt mycket musik inom sig. Det är en superliten lokal, och djn droppar beats medan konstpubliken kliar sig oförstående i skägget. Det är toppen, men det behövs lite glamour, det måste ju också finnas i en storstad som denna? Så bär det av till Panama, klubben vi hade två pitstops på kvällen innan. Nu har vi kommit hit för att stanna. Den ligger i det gamla hamnområdet som ser ut att vara en variant av Londons docklands, med bostadskomplex och kontorsbyggnader ståendes sprillans nya eller halvbyggda längs Oostelijke Handelskade. Panama är därför en liten oas i det ofärdiga och folktomma området. Har är det full rulle sju dagar i veckan: nattklubb, kafé, restaurang och en soft stor terrass som tas i bruk under sommarhalvåret. Det är en lång men förhållandevis effektiv kö, snyggt klientel, men inte för snyggt. Det är också en massiv säkerhetskontroll i dörren, mer ingående än på Gardermoen. Vi har tur, för i kväll är det houseklubben Funk'd som håller hov här. Som vanligt är det lite osäkert vad beteckningen "deep house" innebär, men vi hoppas på den amerikanska vokala varianten. Kvällens dj är ingen mindre än stans, ja till och med landets, favorit: Roog. Du känner nog till honom bäst under namnet Hardsoul, producentsällskapet han har tillsammans med sin bror, som stod för den helt fantastiska "Back Together" med Ron Carroll för ett par år sedan. En liten äcklig kortväxt nederländare med glasögon. Hmm, kan en sån verkligen leverera housen? En viss DJ Spen ska värma upp, och vi ser till vår stora förtjusning att det är den Spen, självaste DJ Spen från Baltimore! Han ger oss världens bästa house/garage och vi är lyckliga. Den nederländska publiken är skittråkig och står runt dansgolvet som om de stod framför ett stup, redo att ta det avgörande steget. Men när årets mest spelade låt "Strings of Life" fiskas ut ur cdcaset och in i spelaren, vågar sig faktiskt några av de fräckaste homosarna och flickorna ut på golvet. När dj-bytet infinner sig och Roog spelar Spen-låten "He's Alright" är det som om helvetet bryter lös, nej förlåt, jag menar himmelriket. Detta är mainstreamclubbing när den är som bäst, alla är kompisar, och när en nederländsk ung man frågar om att få köpa piller, är det nästan så vi ränner ut i natten för att fixa det åt honom. [I]Audun Vinger[/I]
Skriv kommentar