1987 spelar helst bakom skynke

Förra året släpptes den melodramatiska r’n’b-popsingeln Ocean av en hemlig artist vid namn 1987. Pressbilderna visade en nacke och keps samt en huvtröja utan ansikte, men rösten var trånande och produktionen tajt.

– Egentligen var det inte någon medveten strategi att vara hemlig, säger Victor Holmberg, killen i hoodien och även ena halvan av dj-duon Montauk. Jag ville bara inte att mitt ansikte skulle vara det första man såg, utan att människor skulle lyssna på musiken och bilda en egen uppfattning. Jag är inte intresserad av att vara superoffentlig och ha ett skivomslag med mitt face på, även om jag rent pr-mässigt kanske hade nått ut längre om jag haft det.

Men nu ska 1987 avslöjas. Vi ses utanför en diner i Notting Hill i närheten av Victors Londonlägenhet, där han bor tillsammans med sin brittiska fru Rachel. Jag har letat upp hans profilbilder på Facebook för få veta vem jag väntar på.

Året i London har han mest ägnat åt att jobba på sin debutskiva. Han har suttit instängd i en liten studio, skrivit låtar om nostalgi, känslor och minnen och till sist blivit lappsjuk, osäker och börjat undra om det han håller på med bara är gnäll eller faktiskt bra på riktigt.

– Det har varit en väldigt introvert process, säger han medan vi promenerar till en kaffebar ett par kvarter bort. Låtarna handlar om mig och jag har knappt låtit någon lyssna på dem under tiden. Dessutom har jag aldrig fått någon känsla för hur det har gått för mina båda singlar i Sverige, eftersom jag stack till London precis efter att Ocean släppts.

Han beställer en flat white och en hälsosam sallad, ”quinoa är extremt nyttigt, jag tror att man till och med gör av med fler kalorier än man får i sig när man äter det”. Jag undrar hur han gör för att inte synas när han spelar live.

– Jag spelade på Way Out West i Göteborg i somras, då stod jag bakom ett skynke och hade skärmar med projektioner bredvid. Men jag får se hur länge jag fortsätter med det. 

Victor kommer från en kreativ familj, han är yngst av fyra bröder som alla jobbar med kultur i någon form. När han var tolv startade han ett band tillsammans med Johan Cederberg, som numera gör musik under namnet HNNY.

– Båda våra familjer har lantställen i Skåne så vi ägnade hela somrarna åt att skriva musik ihop när vi var yngre. Först hade vi en rapgrupp, sedan ett hiphopband och så spelade vi pop, det var vår musikaliska skola. Vi satt dygnet runt och testade alla olika genrer. På gymnasiet valde jag teaterinriktning och tog extrakurser i musik, då fanns det inte mycket tid över för matte och andra ämnen. Jag har kassa gymnasiebetyg.

Var inte dina föräldrar oroliga?

– Jo, de fattar nog fortfarande inte riktigt vad jag håller på med. Jag berättade för mamma att jag fått skivkontrakt, ”vad roligt”, sa hon, ”vad ska du göra då?”. Men jag ser detta som en chans att få göra det jag ville som tioåring när jag lyssnade på Blur och undrade hur de gjorde.

Ocean var den första låten Victor släppte under sitt alias 1987. Han säger att den soundmässigt bygger på en lång tid av skapande, men textmässigt utgick från en jobbig tid i hans liv. Därefter kom Michelle, ”som inte handlar om någon speciell person, jag gillade namnet bara”.

– Jag tror jag omedvetet försätter mig i situationer som framkallar mer olyckliga än lyckliga känslor. Jag vill skriva målande och är inte mycket för glad musik, även om jag tycker att det är imponerande med band som kan skriva glada låtar.

Debutskivan släpps till våren och kommer behålla soundet från singlarna, som har fungerat som en musikalisk kompass. Victor gillar inte att slipa för mycket på sina låtar, de ska behålla en rak och ärlig känsla.

– Nu är det mest fix kvar, men det är en process som är ganska krånglig och tidskrävande för mig, eftersom jag både skriver och producerar allting själv. Men det är bra att jobba under stress. Nu är jag mest orolig över att folk inte ska gilla skivan. Jag har inte blivit mer trygg i mitt skapande, men jag har lärt mig handskas med nervositeten. Jag tror jag är en ganska känslig och lyhörd person.

Vi går ut bland loppisstånden på Portobello Road för att ta bilder. Victor provar några vintagekavajer och vill sedan gå till ett portugisiskt bageri, där han köper en munk med vaniljkräm. Han är fortfarande inte riktigt säker på att han vill synas helt på bilderna.

– Jag vill inte bli för personlig och privat, då får jag svårt att se vem jag är och vad jag håller på med. Vem jag är och vem artisten är. Det var en av de saker jag gillade med teatern, jag fick vara någon annan. Jag kunde vara helt galen på scenen och efteråt fick jag vara mig själv igen. Jag har nog fortfarande lite skådisdrömmar.