10 skäl att omvärdera The Doors?

16:33 28 Mar 2007
Få band har dömts lika hårt av historien som The Doors. Vi stackare som under gymnasietiden studerade Jim Morrison och trodde att The Doors var lika viktiga som Velvet Underground har fått ägna mycket energi åt att förneka dem senare.
Men när studioalbumen nu släpps till lågpris, med bonusspåren från förra årets karriärssammanfattande box intakta, är det kanske ändå dags att erkänna The Doors som ett riktigt bra popband, om vi bara för en stund klarar att lägga undan Jim Morrison poetambitioner, domedagsprofetior, shaman-svammel, Oidipus-drömmar, självutnämnda ödlekung-titel, blottartendenser, viktproblem och bluestafflande.
Här är tio av deras poppärlor.  
 
Soul Kitchen, från The Doors 1966. Det är ingen slump att det är Echo & The Bunnymens och andra smart bands coverval när det kommer till The Doors.
Light my fire, från The Doors 1966. Utom Jose Feliciano och Astrud Gilberto, som istället plockade bandets första hit. På nyutgåvan är den en aning snabbare och därmed 10 sekunder kortare än vi vant oss vid, precis som den var tänkt innan studiobandspelarna började sacka 1967. 
You’re lost little girl, från Strange days 1967. Vek och fin.
People are strange, från Strange days 1967. Så går det när man tar hallucinogener. Stina Nordenstams version är inte heller så dum.
Love Street, från Waiting for the sun 1968.
Spanish caravan, från Waiting for the sun 1968. The Doors mest stillsamma vals.
Hello, I love you, från Waiting for the sun 1968. Hippiesarna beskyllde The Doors för sellout, och det hade de rätt i. Ingen beskyllde The Cures cover för något sådant.
Tell all the people, från den orkestrerade Soft Parade 1969, framför allt för blåsintrot
Wishful sinful, från den orkestrerade Soft Parade 1969, för svulstigheten som bandet tyckte så illa om.
Waiting for the sun, från den trögt bluesiga Morrison Hotel 1970, men med ena foten kvar i det sorglösa 1968.
Stad: 
Kategori: