Plötsligt hände det. Journalisten Kristoffer Poppius blev brutalt utfryst av stora, fina DN till förmån för ett gäng livsnjutare. Han beslutade sig där och då för att lämna ankdammen ett slag. Och det hann gå 401 dagar innan han till slut gjorde comeback.
Jag vet inte vad jag ska säga? Krönika i Nöjesguiden, nej, detta var inte hur jag hade tänkt mig det. Allt gick så bra. Jag var ren i 401 dagar, så när som på två små snedsteg som jag bara inte kunde säga nej till. Men inget annat, inte ens en anonym kommentar i en modeblogg. Förlåt, alla som trodde på mig, som jag nu svikit. Jag trodde verkligen att jag skulle klara det, den här gången.
Det var inte ens särskilt svårt. Eller, först var det jobbigt, jag tog mina vanliga rundor på www när ingen såg på, smusslade och ljög för närstående, låtsades skriva på boken. Jag googlade mig själv och fick panik, och kom fortfarande på mig själv med att tänka på uppslag till artiklar när jag pratade med vänner i telefon, sådär ”kan du vänta två sekunder”, och noterade på armen med en penna. Lyckades komma över en Facebook-inloggning och gick loss och ställde till. Andra fick städa upp. That type of stuff.
Men alla i min stödgrupp var supportive och sedan liksom vände det. Jag köpte en båt, jag började titta på olika hundraser och umgicks bara med oförstörda hippies och narkomaner. Jag stod emot lockande erbjudanden från tunga redaktörer att testa nya spännande format. Jag flyttade till Gotland ett tag. Jag såg och blev sedd av en ko.
När vintern kom reste jag till Sydamerika och badade i Stilla havet, kände mig liten under fallande stjärnor i öknen och fick magisk energi i bergsdalar. Jag upplevde spännande möten med andra människor och kommunicerade med hela kroppen. Uttryckte mig i dans. Bland fulla indianer i Chile hände det att jag tänkte på dem ibland, alla dessa samhällets olycksbarn som står där på Riche varje vecka och bjuder ut sig själva för lite kärlek och bekräftelse de aldrig fick från sina föräldrar. Jag tänkte på Claes de Faire.
När jag kom hem skaffade jag mig ett riktigt jobb, nio-till-fem med A-skattlön, för att bli vanlig, normal, en del av systemet – jag förstod inte ens vad jag menat med mitt mässande om ”systemet” tidigare – och min partner höll mig borta från Kåken och Roger Wilson och allt hans snack om olika galor.
Men ändå höll det alltså inte. Suget blev för starkt. Tanken på bara en liten text, ynka 2 000 tecken, plus en tecknad bylinebild – den förbjudna gränsen jag lovat mig själv att aldrig passera – tog överhanden. Jag kan inte förklara det, det är ett gift helt enkelt, ett gift som håller på att förstöra en generation. Det börjar lite oskyldigt, som en kul grej, med en klubbspalt nån fredag, men sen, utan att fatta vad som hände, sitter man här och delar samtidsskvaller med nittonåriga twitter-användare och intalar sig att ”det är annorlunda den här gången, jag kan sluta när jag vill”.
Text Kristoffer Poppius
Illustration Carsten Oliver Bieräugel
