Huvudmeny

Mitt betyg på Django Unchained med lite hjälp från Malcolm X

Amat Levin 17:13 25 Jan 2013


OBS, DEN HÄR TEXTEN INNEHÅLLER SPOILERS

 

Jag såg Django Unchained förra veckan, och som med alla filmer Quentin Tarantino har gjort gillade jag den. Jag var dock lite på min vakt med tanke på all kontrovers den har skapat i USA (kontrovers främst ledd av Spike Lee som LÖJLIGT NOG har tagit avstånd från filmen trots att han inte har sett, eller kommer att se, den). Men… Jag hade inga problem med den alls. Det är en film som tar sig EXTREMT stora friheter med historien och ska därför inte betraktas som en korrekt återgivning av ett historiskt förlopp. Lite som Inglorious Basterds alltså. Lee är ute och cyklar när han påstår att Tarantino inte har rätt att förvandla slaveriet till en spaghettiwestern. Då borde han, för att åtminstone vara konsekvent, samtidigt förbjuda Dave Chappelle från att skämta om det.

 

Django Unchained är bra för att den är snygg, välskriven och lyckas vara underhållande, trots sin (för?) långa längd. Den är också bra för att den över huvud taget handlar om slaveriet (i spaghettiwesternform, men ändå) eftersom det är ett ämne som har ägnats alldeles för lite uppmärksamhet. Mest av allt är den bra för att den har ett par fantastiska skådisprestationer. Här kommer betyg för alla inblandade:

Jamie Foxx

Funkar bra som hjälte. Både inledningsvis när han är tystlåten och aningen tafatt, och mot slutet när han blir sitt vanliga kaxiga jag. Rollen känns dock inte vidare djup, så det fanns inte speciellt mycket utrymme för Foxx att växa och göra något spektakulärt skådespelarmässigt. Väl godkänd, men jag grämer mig fortfarande för att Will Smith tackade nej till rollen.

Betyg:  betyg: 4

Samuel L. Jackson

Oj! Samuel L. Jackson är fantastisk som husslaven Stephen. Det är en modig roll eftersom han dels är den kanske vidrigaste karaktären i filmen, dels spelar en typ av person som har ofattbart låg status bland svarta i post-slaveri-USA. Här, Malcolm X förklarar den infekterade kopplingen mellan field negro-Foxx och house negro-Jackson.

 



Betyg: betyg: 6

Christoph Waltz

Spelar, precis som i Inglorious Basters, en man som döljer sin farliga sida under en vältalig och gentlemannaaktig yta. I Inglorious Basters var det dock ännu effektivare eftersom manuset var bättre skrivet (här kändes det ibland som att han höll långa monologer bara för att Tarantino gillar att höra honom prata) och kontrasten mellan det vältaliga och vidriga var större. Men Waltz var så klart väldigt övertygande och hade en bra avvägd roll som mentor, comic relief och moraliskt kompass.

Betyg: betyg: 5

Leonardo DiCaprio

Ännu en spektakulär insats från en av världens allra, allra bästa skådisar. Man har anat det tidigare genom hans gestaltningar av plågade karaktärer i The Departed och Revolutionary Road, men nu blev det bekräftat en gång för alla – DiCaprio är sensationell som bad guy. Här väcker han både avsky och fascination och hans förmåga att gå från lugn till explosiv är beundransvärd. Han lyckas också fånga den okultiverade snobbigheten som Tarantino planterat genom kopian av Nefertitis byst som befann sig i huset och karaktarens besatthet av Frankrike, men ovilja att kommunicera på franska. Bonusfakta: Ni vet middagsscenen, filmens bästa scen, när DiCaprio slår näven i bordet och börjar blöda? Han skadade sig på riktigt och det är alltså hans riktiga blod han gnuggar i Kerry Washingtons ansikte. Alla var kvar i sina karaktärer, Tarantino lät kamerorna rulla och vi fick ett stycke improviserad konst. Sånt älskar jag.

Betyg: betyg: 6

Kerry Washington

Hmm. Jag gillar Washington. Men den här rollen hade inte så mycket att bjuda på. Hennes enda funktion var att bli plågad och räddad – det är svårt att bygga något minnesvär på det. I den fem timmar långa versionen av Django Unchained, som Tarantino har någonstans i sin gömma, ska Washingtons roll ha varit betydligt större och inte så hjälplös. Synd att det inte fick vara med i slutversionen.

Betyg: betyg: 3

Bonus:

Don Johnson

Haha. Tog ett tag innan jag vande mig. Är så van vid att se honom ackompanjerad av åttiotalsmusik och solnedgångar i Miami. 

Det enda roliga med att vara ett Arsenal-fan

Amat Levin 13:31 24 Jan 2013

Skriver sällan om det, men i likhet med Fotlol och Margret är jag ett Arsenal-fan. Jag skriver sällan om det för att Arsenal mest är en deprimerande historia nuförtiden, långt borta från glansdagarna med Thierry Henry, Patrick Viera, Robert Pirés och Sol Campbell. Det enda roliga med att följa Arsenal numera är att se Arsène Wenger kämpa med sin jacka.


Senaste inlägg från Amat Levin

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Bloggar


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!

Meny