Frank Ocean om sitt garderobsutklivande

Amat Levin 17:52 20 Nov 2012

Ingen musikintresserad lär ha missat Frank Oceans bomb från i somras. I senaste GQ kommenterar han svårigheterna med att komma ut som r’n’b-artist. Läs hela intervjun här och ett utkast följer här nedan:

 

GQ: You’d written the letter back in December, for inclusion in the liner notes. Were you afraid of the aftermath when you finally posted it in July?
Frank Ocean: The night I posted it, I cried like a fucking baby. It was like all the frequency just clicked to a change in my head. All the receptors were now receiving a different signal, and I was happy. I hadn’t been happy in so long. I’ve been sad again since, but it’s a totally different take on sad. There’s just some magic in truth and honesty and openness.

 

----------

 

GQ: So do you consider yourself bisexual?
Frank Ocean: You can move to the next question. I’ll respectfully say that life is dynamic and comes along with dynamic experiences, and the same sentiment that I have towards genres of music, I have towards a lot of labels and boxes and shit. I’m in this business to be creative—I’ll even diminish it and say to be a content provider. One of the pieces of content that I’m for fuck sure not giving is porn videos. I’m not a centerfold. I’m not trying to sell you sex. People should pay attention to that in the letter: I didn’t need to label it for it to have impact. Because people realize everything that I say is so relatable, because when you’re talking about romantic love, both sides in all scenarios feel the same shit. As a writer, as a creator, I’m giving you my experiences. But just take what I give you. You ain’t got to pry beyond that. I’m giving you what I feel like you can feel. The other shit, you can’t feel. You can’t feel a box. You can’t feel a label. Don’t get caught up in that shit. There’s so much something in life. Don’t get caught up in the nothing. That shit is nothing, you know? It’s nothing. Vanish the fear.

 

Gilla:
upp
63 röster

Amats basketblogg #20 – NBA-draften: Så funkar den

Amat Levin 17:03 20 Nov 2012

Jag har pratat om NBA-draften ett par gånger i den här bloggen och lovat att förklara hur den fungerar. Så here goes:

 

NBA består endast av 450 spelare – 30 lag med 15 spelare vardera. Det är uppenbarligen en mördande konkurrens och varje år pensionerar sig vissa medan andra inte längre platsar. Detta samtidigt som det sker ett influx av nya spelare. Dessa färskingar utgörs till 95 procent av de som plockas i draften.


En 18-årig Kobe Bryant går direkt från gymnasiet till Los Angeles Lakers 1996.

NBA-draften hålls i slutet av juni varje år och utgörs av 60 val – så kallade picks – över 2 rundor. Tidigare kunde high school-elever (som Moses Malone, Kevin Garnett, Kobe Bryant och LeBron James) anmäla sig till draften, men för ett par år sedan skärpte NBA reglerna. Idag måste man vara 19 år eller äldre för att få anmäla sig och de flesta spelarna består av inhemska collegespelare, medan resten utgörs av internationella. De 14 lag som missar slutspelet hamnar i The Draft Lottery och får alltså lotta om vilken klubb som ska få välja först. Får man den första picken betyder det alltså att man får välja först och kan ta den bästa unga spelaren att förstärka sitt lag med. Ligans sämsta lag har störst chans att landa förstapicken, det näst sämsta laget har näst stört chans och så vidare.


Darko Milicic väljs 2003 framför spelare som Dwyane Wade, Carmelo Anthony och Chris Bosh.

I NBA kan man dock byta picks med varandra under säsongen. Säg att jag har scoutat en svinbra collegespelare, men redan har ett bra lag och därför inte kommer att få en låg pick – då kan jag byta min pick (säg att jag skulle få välja som nummer 20 i ordningen) mot en lägre (säg 5). Det laget som har den femte picken kommer ju dock inte vilja försämra sin draftposition utan anledning, så då får jag slänga in en av mina nuvarande spelare i byteshandeln. På det här sättet har lag med bra managers lyckats byta till sig bra pick och hålla sig evigt unga, medan andra gamblat bort sina picks för kanske flera år framöver mot en spelare som floppade. Draften är alltså en av NBA:s viktigaste tillfällen – lyckas man hitta ett guldkorn (typ Rajon Rondo, nu stjärnguard i Boston Celtics, men vald först på 21:a plats) kan ens lag förbättras ordentligt, satsar man på fel spelare kan man missa sitt livs chans. Exempel på det senare är Portland Trailblazers som valde Sam Bowie (hört talas om honom? Nej, just det) framför Michael Jordan och Greg Oden (episkt skadedrabbad och för närvarande utan NBA-lag) framför NBA:s just nu bästa unga spelare Kevin Durant.


Ligan "gör upp" 1985 års draft så att New York får förstavalet.

Med så här mycket på spel är det ingen överraskning att draften har präglats av konspirationsteorier. 1985 var ligans största kassako, New York Knicks, i kris och i desperat behov av en stjärnspelare. Den överlägset bästa collegespelaren, centern Patrick Ewing, skulle sitta fint. Det här var året NBA för första gången höll ett lotteri om vilket lag som skulle få välja först och kuvert med lagens namn placerades i en nån slags snurrande maskin. När maskinen slutat snurra räckte sedan NBA-direktören David Stern ned handen i maskinen och fick upp… New York-kuvertet! Ivriga konspirationsteoretiker menar att det här var lite väl lägligt och påstår allt ifrån att kuverten hade ett böjt hörn, till att det var kylt så att Stern skulle kunna identifiera det. Något liknande hände i år då New Orleans, som just nu ägs av ligan själv i väntan på en köpare, lyckades landa förstapicken och supertalangen Anthony Davies. Konspirationsteoretiker menar att NBA fixade lotteriet eftersom en lovande spelare som Davies på laget skulle göra klubben lättare att sälja.


Blivande stjärnan Anthony Davis väljs som förstapick av NBA-ägda New Orleans Hornets.

Draften är också en höjdpunkt eftersom de främsta unga spelarna, som förväntas väljas tidigt av ett NBA-lag, bjuds in till ceremonin. Och om de är något unga manliga atleter som snart ska få sin stora paycheck och försöka bli kändisar INTE kan är det fashön. Kolla bara på några av historiens sämsta draftutstyrslar (19996-1997 var tydligen en helt sinnessjuk period?):


LeBron James, 2003


Chuck Person, 1986


Peja Stojakovic, 1996


Maurice Taylor, 1997


Jalen Rose, 1994


Larry Johnson, 1991


Erick Dampier, 1996


Bobby Jackson, 1996


Drew Gooden, 2001


Samaki Walker, 1996


Tim Thomas, 1997

Tidigare inlägg:
Amats basketblogg #1 – introduktion
Amats basketblogg #2 – the basics
Amats basketblogg #3 – historielektion i NBA
Amats basketblogg #4 – Miami Heat: mitt favoritlag och ligans mest hatade
Amats basketblogg #5 – 30 lag #30: Charlotte Bobcats
Amats basketblogg #6 – 30 lag #29: NBAs Jennifer Aniston – Orlando Magic
Amats basketblogg #7 – 30 lag #28: Detroit Pistons
Amats basketblogg #8 – 30 lag #27: Sacramento Kings
Amats basketblogg #9 – Ron Artest/Metta World Peace: NBAs galnaste spelare och ligans största skandal
Amats basketblogg #10 – 30 lag #26: Milwaukee Bucks
Amats basketblogg #11: Dr. J och dunken
Amats basketblogg #12: Kobe Bryants storhet
Amats basketblogg #13: Dunktävlingens 15 bästa dunkar
Amats basketblogg #14: Igenkänningsfaktorn
Amats basketblogg #15 – 30 lag #25: Toronto Raptors
Amats basketblogg #16 – The Association: #1
Amats basketblogg #17 – 30 lag #24: Washington Wizards
Amats basketblogg #18 – Hur man får någon sparkad
Amats basketblogg #19 – 30 lag #23: Phoenix Suns

Gilla:
upp
46 röster

Amats basketblogg #19 – 30 lag #23: Phoenix Suns

Amat Levin 11:17 20 Nov 2012

Phoenix Suns

 

Division: Pacific, Western Conference

 

Antal titlar: 0

 

Nyckelspelare: Goran Dragić, Marcin Gortat, Luis Scola

 

Historia: Phoenix Suns startade som ett expansionslag under säsongen 1968/1969 och blev delstaten Arizonas första stora sportklubb. Dåvarande NBA-direktören J. Walter Kennedy ansåg att ökenstaden var ”för liten” för att hosta ett NBA-lag, men han övertalades, vilket nog var smart eftersom Phoenix idag är USA:s sjätte största stad. Som vanligt för nya lag var de första säsongerna skakiga, men redan 1976 överraskade klubben genom att ta sig till final där de ställdes mot Boston Celtics. Suns förlorade finalen med 2-4 i matcher, men bjöd på en av historiens bästa matcher – Game 5 som avgjordes först efter tre övertidsperioder.


1976 års NBA-final.

Efter skrällen med att ta sig till final följde ett decennium av slutspelsframträdanden, men 1987 åkte tre Suns-spelare fast för drogrelaterade brott efter att en fjärde spelare skvallrat på dem i utbyte mot immunitet. En femte spelare, lovande centern Nick Vanos, dog i en flygkrasch och Suns säsong var i stort sett förlorad.


Tom Chambers.

Redan året efter lyckades de dock knyta till sig till sig point guarden Kevin Johnson (idag borgmästare i Sacramento) i utbyte mot mästaren i 1984 års dunktävling, Larry Nance. De adderade även stjärncentern Tom Chambers, draftade Dan Majerle och såg den unge Jeff Hornacek börja blomma ut. Suns inledde en ny storhetsperiod, men succén under säsongerna i skiftet av åttio- och nittiotalet kunde inte replieras under slutspelet. Detta skulle ändra på sig när kontroversiella power forwarden Charles Barkley, en av historiens 20 bästa spelare, skrev på för klubben inför säsongen 1992/1993.


Michael Jordan & Charles Barkley.

Direkt förvandlade Barkley Suns till ett av NBA:s allra bästa lag och med extra förstärkning av Boston Celtics-veteranen Danny Ainge och Oliver Miller (en av ligans mest överviktiga spelare någonsin) tog sig klubben till final där de, som så många andra hopfulla, ställdes mot Michael Jordans Chicago Bulls. Trots att Barkley precis valts till ligans mest värdefulla spelare var Jordan, som alltid, snäppet bättre när det väl gällde och Bulls gick segrande ur striden.


Jason Kidd.

Följande säsonger fortsatte Suns att vara ett av ligans bättre lag, men nådde aldrig finalen. 1996 skickades Barkley till Houston, men flera av spelarna kubben fick tillbaka – bland annat Robert Horry och Sam Cassell – klickade inte med tränaren och var allmänt stökiga. Laget föll mot mediokratins ingenmansland. Samma år draftades point guarden Steve Nash, men eftersom Suns redan hade Kevin Johnson och Jason Kidd fick han mest nöta bänk innan han skickades till Dallas Mavericks två år senare.


Amare Stoudemire.

I slutet av nittiotalet växte dock Kidd till en av NBA:s bästa spelare och ledde laget till slutspelet under ett par säsonger. När Suns återigen missade slutspelet under säsongen 2001/2002 ansåg man att Kidd inte var kapabel att leda dem till grönare skogar och han skickades till New Jersey Nets, som han direkt tog till NBA-finalen två år i rad. I utbyte fick Suns Stephon Marbury, som gick under namnet ”Starbury” och var ungefär så självisk som man kunde tänka sig, men klubben lyckades även hitta en oslipad diamant i nydraftade high school-eleven Amare Stoudemire. 2003/2004 missade Suns slutspelet, skickade Marbury till New York och signerade en nu 30-årig Steve Nash, som hade utvecklats till en bra spelare i Dallas. Det fanns dock oro kring om Nash var rätt väg att gå eftersom han var 30 år och hade ryggproblem. Rekryteringen av point guarden skulle dock bli startskottet på en ny succéperiod.


Steve Nash.

Nash rygg togs om hand av Suns legendariska medical staff (seriöst, de måste ha tillgång till någon sjuk framtidsteknologi, för alla småskadade spelare som kommer dit blir som nya) och flög plötsligt omkring på planen som aldrig förr. De egna produkterna Amare Stoudemire och Shawn Marion utvecklades till All Stars och säsongen 2004/2005 slutade Suns som ligans bästa lag, Nash som NBA:s mest värdefulla spelare och tränaren Mike D’Antoni som Årets coach. Ännu bättre var att laget revolutionerade basketen genom att spela vad D’Antoni kallade ”The 7 seconds or less offense”, vilket gick ut på att klubben spelade i ett otroligt tempo, var passningsskickligt och osjälviskt och såg till att få ett skott på mål inom sju sekunder från att man fått bollen. Trots det förlorade laget mot San Antonio Spurs i slutspelet, främst för att Suns defensiv inte matchande offensiven.


Steve Nash & Shaquille O'Neal.

Året efter krävde en av klubbens stjärnor, Joe Johnson, en trade till Atlanta Hawks och i utbyte fick Suns fransmannen Boris Diaw. Återigen var tillhörde de toppen av NBA, och Nash van ännu en gång ligans mest värdefulla spelare, men klubben åkte ut i slutspelet, denna gång i semifinal mot Dallas Mavericks. Säsongerna som följde återupprepades detta mönster och Suns experimenterade med Shaquille O’Neal (som man fick i utbyte mot Shawn Marion) och lät Amare Stoudemire och hans knäproblem signa med New York Knicks. Nash, som vid det här laget, uppnått legendarisk status visade prov på sällan skådad lojalitet genom att stanna i Phoenix, trots att lagets glansdagar såg ut att vara över och han var närmare 40 än 30, och därmed såg sina chanser att vinna sin första titel bli mindre för varje dag som gick.


Goran Dragić, Marcin Gortat & Luis Scola. Rekord i obekvämhet.

Det skulle dröja ända till sommaren 2012 som Nash-eran fick sitt officiella slut, då Suns skickade honom till Los Angeles Lakers där han skulle få bäst chans att vinna en titel innan pensionen och nu återförenas med Mike D'Antoni. Phoenix rekryterade återigen den lovande slovenen Goran Dragić, som Suns ett par år tidigare haft i laget men skickat till Houston Rockets, och startade om. De lyckade sno åt sig argentinaren Luis Scola billigt, chansa på skandalomsusade Michael Beasley och para ihop dessa spelare med underskattade centern Marcin Gortat.


Wesley Johnson, Goran Dragić, Michael Beasley, Markieff Morris.

Idag är Phoenix fortfarande i omstart-mode och de försöker föryngra laget samtidigt som de vill vara någorlunda relevanta. Men hittills under säsongen 2012/2013 har det varit uppenbart att de saknar identitet. De försöker spela på samma sätt som när de hade Nash, men saknar rätt spelare och det finns tecken på sprickor i omklädningsrummet. Marcin Gortat har, sin vana trogen, uttalat sig negativt om både Goran Dragić och coachen Alvin Gentry till polsk media, antagligen i tron att det inte skulle översättas till engelska. Phoenix Suns är hittills Western Conferences näst sämsta lag.

 

Anledning att följa: Kan Goran Dragić växa till en stjärn-point guard?

 

Anledning att inte följa: Hittills NBA:s sämsta lag försvarsmässigt.

Tidigare inlägg:
Amats basketblogg #1 – introduktion
Amats basketblogg #2 – the basics
Amats basketblogg #3 – historielektion i NBA
Amats basketblogg #4 – Miami Heat: mitt favoritlag och ligans mest hatade
Amats basketblogg #5 – 30 lag #30: Charlotte Bobcats
Amats basketblogg #6 – 30 lag #29: NBAs Jennifer Aniston – Orlando Magic
Amats basketblogg #7 – 30 lag #28: Detroit Pistons
Amats basketblogg #8 – 30 lag #27: Sacramento Kings
Amats basketblogg #9 – Ron Artest/Metta World Peace: NBAs galnaste spelare och ligans största skandal
Amats basketblogg #10 – 30 lag #26: Milwaukee Bucks
Amats basketblogg #11: Dr. J och dunken
Amats basketblogg #12: Kobe Bryants storhet
Amats basketblogg #13: Dunktävlingens 15 bästa dunkar
Amats basketblogg #14: Igenkänningsfaktorn
Amats basketblogg #15 – 30 lag #25: Toronto Raptors
Amats basketblogg #16 – The Association: #1
Amats basketblogg #17 – 30 lag #24: Washington Wizards
Amats basketblogg #18 – Hur man får någon sparkad

Gilla:
upp
38 röster

När människor är dumma i huvudet

Amat Levin 16:48 19 Nov 2012

Har ni hört talas om Savita Halappanavar? Hon var en irländsk tandläkare, gravid i 17:e veckan, som i slutet av oktober åkte in till sjukhuset med smärtor. Väl där konstaterades det att hon genomgick ett missfall, men hon vägrades abort eftersom det är olagligt i Irland (och straffbart med fängelse). Detta trots att det redan slagits fast att fostret inte hade någon chans att överleva. Eftersom Halappanavar förvägrades en abort som hade kunnat rädda hennes liv, dog hon i blodförgiftning den 28 oktober. Skäl nog att kanske ändra på lagstiftningen? Nej, nej. Bättre än så känner vi väl mänskligheten vid det här laget:

Gilla:
upp
33 röster

Amat Levin

Prenumerera: RSS-flöde

Amat Levin är en 27-årig journalist och är chefredaktör på Nöjesguiden. Han har en ohälsosam förkärlek för B-filmer, Wu-Tang Clan och onyttig mat.
 
Best of Amat:

Intervjuer

Nöjesguiden <3 Alexandra Pascalidou

Linda Pira: Matriarken levererar

George Scott har funnit ro

Kung Abidaz mot alla

Lilla Namo tar över i egen takt

Mack Beats står i centrum

Stor lever drömmen

Rikard "Skizz" Bizzi har hittat hem

Petter börjar om

Kendrick Lamar är hiphopens framtida kung

RZA fortsätter expandera

Reportage

Krogpersonalen avslöjar

Nybörjarens guide till Illuminati

Var ska vi bo?

När sex gör ont

Den tysta cannabisdebatten

Blogginlägg

7 ledtrådar som förklarar Robin Thickes sliskighet

"Jag är färgblind!" Grattis – eller?"

Rasism och En oväntad vänskap

Om svartingar, fotboll och varför man inte behöver krångla till det

En studie i dålig smak

De 21 bästa Chappelle’s Show-klippen

Hiphopens 10 bästa ”uh”

Neger eller choklad?

Nöjesguidens kommentarsfält just nu

Om reklam och omöjliga kroppsideal

Naturens största douchebag

8 anledningar till att älska apor

Påminn mig att aldrig skaffa hund

Ett besök i könsrollernas högborg

Amy, Amy, Amy

Om #stopkony och retweetandet

Är världen redo för en svart James Bond?

2012 års 50 bästa låtar

"Om du blir för full får du räkna med att bli våldtagen"

Amat når du direkt på amat.levin@nojesguiden.se

Sugen på att RSS:a Amats blogg? Klicka här.

Arkiv

Visa hela arkivet eller…



Bloggar

  • Stockholm
  • Göteborg
  • Malmö


Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!