Det är fint när en produktion lyckas klara av kriterierna för en bra film utifrån och in. Ni förstår vad jag menar, många filmer fastnar bara på det ena eller andra:

Hur mycket jag än älskar när Terence Davies spankulerar omkring i sina uppväxtkvarter i Liverpool, inser jag att det inte är det vi behöver mest.

Med utgångspunkt i bombdådet i London en sommarmorgon för knappt fem år sedan målar franskalgeriske Rachid Bouchareb en stillsam akvarell om några av de yttre vattenringarna.

Men Who Stare at Goats har fått väldigt dålig kritik på grund av den lite pårökta pojkdrömskaraktären. Det är en what if-film. Jag ser det emellertid som om filmen hanterar traumat efter att ha haft George Bush som president.

Du kommer med stor sannolikhet att tänka ”Vad fan är det här?” åtminstone en gång under Vittne till ett krig. Efter att ha varit baserad i Kurdistan, fotat rebellerna, hamnat i ett slag och tappat bort sin kollega återvänder krigsfotografen Mark till London och försöker sig på en smidig växling från blodig misär till tråkigt i-landsliv.

Vad håller på att hända? Håller dåliga mödrar på att ta över frånvarande fäder som filmtrend? Både film- och litteratur på nollnolltalet har ju inte kunnat sluta ”ta itu” med fadersrelationen: Wes Anders, Noah Baumbach, Sigge Eklund, Alex Schulman.