Hon är för samtidkonsten vad Armin van Buuren är för musiken. Hon regerade i curatorbåset och gjorde Rumstering på Bonniers Konsthall till årets tyngsta samtidsgolv. Genom en fantastisk konstnärslineup kändes synttrummor, benvärmare och grafiska frisyrer som om det aldrig försvunnit. Med Camilla Larsson vid pitchen ville vi att det aldrig skulle ta slut.

I efterskalven av de mindre göteborgsklubbarnas tokiga idé att slå ihop sig till ett FC Gothia lanserades en stockholmsmotsvarighet gällande Djurgårdens och Hammarbys svårigheter att nå upp till storebrorsan AIK:s publiksiffror och, visade det sig, poängskörd i Allsvenskan. Under parollen ”Tillsammans kan vi” var Hifdif.se en humoristisk drift med lokalkonkurrenterna och ett skräckscenario för de mer lättlurade fotbollssupportrarna. När polletten till slut trillade ner skrattades det åt kampsång med tillhörande We are the World-video i alla läger.

Emma Ångströms debut uppmärksammades för huvudpersonernas twittrande, men romanens genialitet återfinns inte främst i marknadsföringen eller i mikrobloggandet, utan i språket. Som läsare kom vi så nära huvudpersonerna att vi inte hade en chans att värja oss mot det avgrundsdjup som väntade vid slutet. Detta är början på ett underbart författarskap. 

Det känns nästan bisarrt att hotellbaren på Scandic Malmen vid Medborgarplatsen tidigare mest var ett tillhåll för… ja, vilka hängde där egentligen? Ingen? För under det senaste året har relanseringen av Malmens restaurang och bar verkligen gett resultat. Hit vill vi faktiskt gå, mest hela tiden. Starkt jobbat.

Det känns nästan bisarrt att hotellbaren på Scandic Malmen vid Medborgarplatsen tidigare mest var ett tillhåll för… ja, vilka hängde där egentligen? Ingen? För under det senaste året har relanseringen av Malmens restaurang och bar verkligen gett resultat. Hit vill vi faktiskt gå, mest hela tiden. Starkt jobbat.

Henrik Hallberg och Stefan Thungren kan ju det här med disco. Tillsammans har de genom klubben Slow Blow stått för många av förra årets absolut mest intressanta dj-bokningar, och fått oss att krama livet ur samma års härligaste musikgenre i källaren på Marie Laveau. Att de sedan har fantastiska flyers och tygpåsar känns också som en trevlig bonus, i tider då denna konst fullkomligt verkar ha fallit i glömska hos Stockholms samtliga klubbarrangörer.

Nej, det är ingen svartklubb. Folket bakom Pluto har bara tagit det bästa från svartklubbsvärlden och struntat i allt det dåliga. Resultatet? Stockholms utan tvekan bästa kulturförening. Dessutom skulle en riktig storstad aldrig låta sig begränsas av tullar och Pluto har gjort området söder om Söder ofantligt mycket roligare.

Med återhållsam instrumentering och tillbakapressad sång uttryckte Isak Sundström och Jacob Frösséns duo med en unik kombination av nonchalant desperation och en klockren popådra de allra mörkaste känslorna. Kvar är bara hjärtat och skelettet, sjunger Skriet. Vem kan önska sig något mer?

Efter att ha haft sin bas i London återvände Ann-Sofie Back med kollegor hem igen och slog på stort. Hon tog över jobbet som chefsdesigner för överdelskollektionerna på Cheap Monday och slog upp en Hostage Store mitt på Grev Turegatan i Stockholm. Med sin nytänkande design, sina vågade val och sitt kreativa sinne har hon fått oss att återigen falla handlöst.

Karin af Klintberg och Jane Magnussons dokumentär om vårt lands mest fascinerande bokförläggare är en underhållande berättelse om en naiv statsapparat och hur en man i denna apparat, bestyckad med de rätta kontakterna och en social kompetens utan dess like, kunde göra lite som han ville. Över ett avskalat bildspråk, där arkivbilder varvas med nyinspelade intervjuer, leder Magnussons berättarröst mästerligt oss in i Ebbe Carlssons unika livsöde.

Förväntningarna var höga när gänget bakom Esperanto slog upp portarna för sin sushisatsning Råkultur. Och få blev besvikna. I Stockholm blir en lunch knappast lyxigare än att avnjuta en precisionssnittad sashimi i kolsyrerök. Vår huvudstad fick en kvalitetssushi på internationell nivå, och detta till ett fullkomligt överkomligt pris.

Duon Christer Lundahl och Martina Seitl förvandlade Nationalmuseum till ett Narnia. I Symphony for a Missing Room leddes vi som Peter, Susan, Edward och Lucy av herr och fru Bäver in i ett annat land. Med goggles och hörlurar blev varje rum en portal och vi fick se platser vi inte trodde fanns. Det var bättre än alla Narnia-böckerna tillsammans. Det var magi i 5D.

Tarik Saleh är den perfekta symbolen för det allt mer dominerande känslotillståndet bland färska svenska filmare – att saker faktiskt är möjliga. Om man gillar tunnelbanor och politik och vill göra en film om det – varför inte animerad och med amerikanska stjärnor i rollerna? Då är det ju tråkigt om man låter sig nedslås av det faktum att man har betydligt mer erfarenhet av tidningsutgivning, dokumentärfilm och Fredrik Lindströms second hand-kavajer än av animation. Om Metropia är bra som film, är den direkt förstklassig som inspirationskälla och kreativ vägvisare. Det gillar vi.

Intervju med Tarik Saleh, exklusivt för Nöjesguiden.se:

Åsikt om Guldbaggen?
  - Det finns verkligen en chans att vi kan vinna en sådan.

Men vill man verkligen vara i den skaran, som när filmen Förortsungar vann?
  - Haha! Då blev man påmind om man var man bor! Men Guldbaggegalan är ju
i januari, det är mörkt och kallt.

Redan när vi började göra Metropia visste jag att vi aldrig skulle
vara på tal för en Guldbagge.

Men ni vann pris i Venedig. Varför fortfarande angelägna att vinna
en Guldbagge?
  - Det är ju hemma. Det var exakt som att komma hem från en semester. Då
var det varmt och när man landar - kallt.

Låt den rätte (komma in) var en värdig vinnare. Som en person som
jobbar med film är det verkligen sorgligt att Farväl Falkenberg eller
en film som Darling inte vann.

Men om du vinner en nu?
  - Då ändrar jag allt jag sagt och tycker att Guldbaggen är briljant och
som en svensk Oscar.

Vilken Skarsgård vill du helst ligga med?
  - Alexander. För the starquality. Då kan man snacka om det på stan och
säga "du kan få allt som Alexander fått".

Hur mycket hybris är det att inte närvara vid en prisutdelning om
man är nominerad?
  - Det är inte hybris. Att Ingmar Bergman skickade sin dotter när han vann
guldpalmarnas Guldpalm visar bara på att han kommit så långt att de,
industrin, behöver honom mer än vad han behöver dem.

Kan en och samma film vara gå hem hos svenskarna och lyckas internationellt?
  - Skitsvårt. Man måste bestämma sig. Göta Kanal-filmerna skulle aldrig
överleva utanför Sveriges gränser.

Menar du att vi har bondig smak i Sverige?
  - Nja. Det är ett litet land med lite folk. Om 10 000 personer
uppskattar en film som Metropia i Sverige motsvarar det kanske 100 000
i Paris eller ännu fler i ett större land.

Vad går hem i Sverige?
  - Fars går riktigt bra. Kriminalfilmer med medelålders poliser görs i
serier och uppväxtskildringar från 70- och 80-talen är populära.

Vad tycker du om våra nomineringar för 2009?
 - Ni har en mer universell känsla än Guldbaggen. De tre filmer ni har
nominerat är inte ens nominerade där. Vem som än vinner är man stolt
över att ens vara i det sällskapet.

Stureplan har under de senaste åren behandlats styvmoderligt av alla med god klubbsmak, med Spy Bar som det stora undantaget. Men under 2009 hände någonting. Rebecca Simonsson tog över som nattklubbschef för Utecompagniet och senare Hell’s Kitchen, kastade ut alla trötta house-dj:s och proklamerade att hon satsar på hits. Ett koncept som tydligen var lika genialt som enkelt. Hell’s Kitchen är en av Stockholms mest populära klubbar just nu.

Rebecca Simonsson

Du har kallats för Sveriges svar på Lady Gaga för dina djärva outfits. Vad skulle du absolut inte kunna ha på dig?
–Har jag? Jag har lärt mig att jag aldrig ska säga aldrig när det kommer till kläder. Jag är så fascinerad av textilier i stort att jag vill ta på mig allt. Jag drömmer om kreationer, och jag vill klä alla i vackra tyger.

Sedan du la händerna på Hell’s Kitchen har det blomstrat i helvetet. Hur mycket är klädernas förtjänst?
–Visst har det? Det är den bästa nattklubben i Stockholm! Jag skulle inte säga att det är klädernas förtjänst överhuvudtaget faktiskt. Det är mina underbara gästers förtjänst. Alla som kan festa och alla som vill ha kul har samlats på ett ställe som väcker liv i trötta själar.

Regissör
Under flera år har hon höjt både stämning och nivå på stans teaterscener. Vi minns uppsättningar som Invasion! på Stadsteatern och sörjer nerlagda Teater Scenario. Det gångna året fick hon nästan migrationsministern att gå på Konsuln på Folkoperan, och oss att kliva på pendeln för att niga inför Drottning Kristina på Uppsala stadsteater. Farnaz Arbabi gör ärlig och rolig experimentell scenkonst, som aldrig tar blicken från samtiden och alltid tar leken på största allvar.

Regeringsgatan 66

Inga gästlistor, ingen vip. Så lät det när man gick ut och lanserade restaurang 1900:s bakficka Kåken tidigt i våras.
Att det var Carl M Sundevall och Johan Mattsson som låg bakom skapade därför viss förvirring. Vad skulle det bli av Kåken egentligen? I efterhand visade sig vara något så enkelt som en fantastisk bar (Stockholms bästa drinkar?) med fantastisk musik och en fantastisk hela året-öppen terrass. Som inga turister hittar till. Länge leve Kåken.

Johan Mattsson från Kåken

Mediastockholms främsta häng och nu nominerade till Årets Bar. Vad är viktigast?
–Det är alltid kul att vara någons främsta häng, men det viktigaste för oss i övrigt är att ställa oss bortom Stureplans flasheri, oavsett om det är på stekarhak eller konkurrenter. Jag tycker den röda tråden i vårt klientel är just det, vi vill inte flasha utan bara ha en skön stämning.
Den höjda åldersgränsen, är det för att hålla kidsen borta eller för att locka fram det äldre klientelet?
–Vi har alltid haft 23. Carl M (Sundevall, reds anm) tycker att alla som är under 30 är kids, men de under 23 är sjuuukt små. Dricker slattar gör de också. Jag älskar verkligen hur anspråkslöst Kåken är, men någon måtta får det vara.